it's a ventriloquist act

här är något till ni som är som mig; päron + musik = bra. förmodligen den bästa kombinationen för trasiga själar som dryper av sarkasm med en förkärlek till all musik som sätter fart på hjärtat. lugn som hysterisk, fin som ful, takt som otakt. musik, helt enkelt.  När jag är riktigt jävla nere äter jag päron och knycker syrrans gitarr och spelar så änglarna gråter i himlen. 

Kan förstå att era små hjärtan bleknade en aning när ni kikade in här, det är inte ju inte allt för färglatt och mysigt är jag medveten om, därför får ni några gamla godingar utav mig genom tiderna!

en mögelsvamp på min egen frukostmacka, epispod två.

"Grattis Mathilda, du har vunnit en heldag i bitterhetens hemtrevliga boning, här kan du hyra filmer (självklart endast av den sorgliga snyft-sorten) och det finns choklad i Tröstätarens Skafferi. Här på Tragikplaneten, där du hamnar när du sjunker som en sten, finns det gott om självömkan när alla andra gett upp hoppet om dig, det som även är kallat ett självförsvar för dem som förstått att man måste rädda sig själv. Dessvärre är vi tyvärr tvungna att meddela dig om att när dagen är slut är det på egen risk du ligger kvar i sängen, annars finns det en chans att du inte kommer upp för du har ätit dig fet på lögner ditt huvud skapat när du inte har någon annan att lyssna på, och det lilla avståndet till duschen som kommer göra dig fräschare känns som en lång plågsam resa. Att åka 7 mil för att komma till skolan känns som en resa till Tyskland för att höra Hitler berätta för dig att du är en låg individ som inte tar livet på allvar, hänvisar en till kuratorn även känt som kommendanten som berättar hur du ska känna. Tobaks tycks brinna upp utav minsta lilla inandning, och det är lätt att bara dra upp paketet och mata sig själv med något menigslöst för att det är stimulerande, givande och krävs inte mycket kraft. Hoppsan, det var inte meningen att trycka ner dig, Mathilda. Vi vill bara uppmuntra dig att gå till skolan imorgon. Idag är det du och sängen, imorgon ska du möta världen med ett leende. Ta en chokladpralin, ät fett och socker tills du spyr eller bli en fyra-tons-martyr."

Det var inte meningen att jag skulle bli så nedlåtande. Den här dagen går fort, jag vaknade klockan åtta och tänkte "Jörgen var ju sjuk igår, jag chansar på att han är det idag med och då har jag ju bara Religion sen så skolan är faktiskt inte ett alternativ idag" och så somnade jag om. Jag börjar verkligen bli arg på den skäggprydde viktigpettern där uppe bland molnen. Vad tänkte han när han bajsade snöflingor på oss och vadan detta arktiska klimat bra för ? Oh käre G, om du tar bort snön så lovar jag att infinna mig i skolan varje dag, tillochmed på lördagar om det är så. Och medan jag ändå är på gång, har du lust att be Jesus göra mina 6:- på kontot till typ, 6 tusen? Det vore jättehyggligt. Jag lovar också att skänka en tanke till Jesus också, där jag sitter med presentpapper så det sprutar ur öronen. Vad är ens grejen med det där? Har typ inte köpt några juklappar i år. Om du blir mänsklig igen, du allsmäkäktige J to the ESUS , så lovar jag att snickra ihop en ordentlig säng åt dig. Kan tänka mig att krubban har blivit lite trång med åren?

gjorde dagens goda gärning vilket innebar att bära tungt och använda mina icke-existerande engelsktalande talanger men karma existerar tydligen inte heller för mamma har förstört mitt vackra rum och jag gråter floder, det ser numera ut som ett pensionärsboende handikappsanpassat för tillochmed den mest hjärndöda människa. Tjuvade en bild av Polly från helgen iallafall, tänkte ladda upp den och sen möblera om och lyssna på arg-tjej-rock av den bittra sorten. Smell you later.

Era stackare. Nu kommer bilder och detaljerad beskrivning av den fantastiska konsert Håkan bjöd på. Fasiken också, tänker ni nog, men mig kan ni inte hindra!  

Efter 3 timmars köande kom vi oss till garderoben och krängde av oss kläderna. Tack vare min sämsta kropp så klarade inte jag varken trycket eller någonting alls. Min underbara fantastiska kompis Jessika bar mig praktiskt taget hela konserten, höll upp mig och langade vatten i mängder, vill bara påpeka att _ingen_ annan hade orkat eller ens velat fokusera så mycket på mig när Håkan är på scen. Det, är vänskap på riktigt. Polly och Benjamin är det sötaste paret i år, på riktigt. Mitt hår luktade grillparty efter kedjerökningen i väntan på insläppet, Emanuela och Rebecca vars fötter och andra kroppsdelar var ur funktion tack vare kylan var i extas vilket var vackert att se. Men ja, vi var där, det var vi verkligen. Inga bilder från själva konserten, då systemkameror inte var tillåtet men det gjorde ingenting, jag hamnade backstage med Jessika och det var helt okej det med. 

Han öppnade upp så vackert och även om min kropp gav vika och siktade på golvet så var mitt hjärta sprängfyllt av Håkan Hellström-kärlek och OM han var snygg! Träffade två bekanta Rebeccor och en Emma vilket var mysigt och trevligt! Fan vad klämkäck jag lät helt plötsligt, ni får ursäkta för mitt fruktansvärda beteende. Tågresan var .. speciell. Tre timmar bara flög iväg och jag tror alla hatade oss ganska rejält, men annat vore ruskigt ovanligt. Mycket snack liten verkstad; här kommer bilder!

Okej, jag har blivit en mjukis. Om man inte gråter när dumbledore dör i slutet av harry potter och halvblodsprinsen så är man pretty much gjord av sten. Well guess what, jag och Jessika grät av SKRATT när dumbledors död inträffade på bioduken, frustade och fnissade och gapskrattade - på samma gång. Men idag hände det. Eftersom jag personligen anser att twilight är en utdragen kärlekshistoria där de fjompar runt och spelar svårflörtade med sarkastiska dialoger mellan människa och glittrande vampyrer, hade jag - som en mycket kritisk människa - låga förväntningar när det gäller Robert Pattinsons andra succéfilm "Remember me". Hur mycket kärlekstrams kan den mannen stå ut med egentligen ? Var min första tanke. Well, det är med med manglade trosor jag berättar att jag fick tårar i ögonen i slutscenen, och insåg därmed att någon kärleksfilm var det inte direkt. Mycket fint gjort Allen Coulter, en rörande handling utan att bli alldeles för pretentiös.

För att övergå till något helt annat; om jag vore omänsklig som alla andra människor är, hade jag nog också varit en mönsterelev, som de allra flesta omänskliga mönsterelever. Jag stod upp fem, var i skolan utan att skolka en minut av dyrbar lektionstid för att sedan promenera till bussen och vara tillbaks på hemmaplan lagom till den begynnande huvudvärken jag känt av hela dagen, gör entré lika abrupt som hammerfall kommer oinbjuden på tebjudning.

Men eftersom jag är väldigt mänsklig så är min kropp mer eller mindre bortdomnad, och hur folk orkar vara så ambitiösa varenda dag förundrar mig verkligen. Jag lade mig i sängen för att ta en tupplur innan mammas dagliga "vi måste prata"-monolog satte igång, och hjärnan som började lukta smått bränt gick ner i varv och tog semester till dårskapen, mycket fint och bekymmersfritt ställe. Mer än så finns det nog inte att berätta, bortsett från att jag är en inkompetent elev omringad av osympatiska fascister även kallat lärare som inte har någon slags hänsyn över huvud taget och att hoppa av skolan lockar mer än någonting just nu. Men Jessika behöver någon som gör sitt liv i skolan  till en plåga och det finns omöjligen någon som sköter den uppgiften bättre än mig. 

Låter bli och prata mer, risken att jag skulle bli bitter och börja gå min familj på nerverna är alldeles för hög och jag tror jag har lite charmpoäng att hämta hem om jag ska få några slantar att leva på i Lund minsann. Nu är det inte lång tid kvar, längtar så jag nästan dregglar, men det är en överdrift. 

it's okay, the train is nice. 

Egentligen hade det kunnat vara vilken dag som helst, som dagen efter Jessika skrev ett fint litet inlägg i min blogg, eller några dagar innan vi åker till Lund för att se Håkan Hellström, några dagar innan jag ska till sjukhuset och få nya mediciner igen. Men det finns något större som onekligen förtjänar att uppmärksammas här, just idag. Idag är det den 16 november 2010, och för två år sedan bestämde jag och markus oss för bli ett par. Alltså firar vi två små år idag, med många up and downs, med så många motgångar att det inte går att räkna dem, med så många ljuspunkter att det pirrar i kroppen bara jag tänker på det. Faktum är att det är något utav det bästa som hänt mig och jag hade inte varit den människa jag är idag om det inte vore för honom. Det är rätt stort, visst? Vackert om inte annat ♥

För något mer allmän information befinner jag mig i soffan i mariannes sal och dricker upp det sista kaffet, funderar på att sova lite, det är med all rätt för sömnen kom aldrig över oss inatt. Vi låg och fnittrade halva natten istället, eller skrämde upp oss själva tills vi låg och vred på oss och försökte somna. Vi blev väckta av en arg mormor af Schmidt och hon var lite upprörd över att vi försovit oss men eftersom vi inte hade sovit var det svårt att röra på sig när ögonen fastnat i zombie-mode. På hennes tid var det förmodligen annorlunda, men hon har också varit ung, det måste finnas någon slags papyrusrulle som kan påminna henne om det. Inte skulle jag hysa agg åt mormor schmidt, hon som serverar kungliga frukostar till en när man är bakis och som är fru till den mest charmiga lille morfarn i världen, Paul!  Tacka vet jag Jessikas morföräldrar, dom är dock så anständiga men ack så rara! 

Mina inlägg blir alltid lika utdragna, trots att dagen inte ens har börjat. Zombie-mode börjar övergå till sleepyhead, alltså dags att ta tåget till sussa-sött-landet.  Hakuna matata.

Tjena, jag heter Jessika och jag är dum i huvudet.
- *Alla i kör* HEEEJ JESSIKAAA
Jag gillar jellybeans och i dag åt jag två. Jag har tjocka kinder.
SNYFT
!!!Alla klappar i händernaaa!!!

Folk driver med mig för att jag rent hypotetiskt sett har en låtsaspojkvän, gillar vitaminpiller och är en allmänt sinnesförvirrad person. Men Mathilda tror iallafall på min inneboende intelligens och skrattar, om än i medlidande, när jag dreglar lite och tycker att jag är skitrolig, vilket uppskattas.. Såatteeeh jag ba änna skriver en rad fan. ja fan. HEJ FAN!

Barn, det är sådana här ni blir om ni inte läser era läxor, slänger pengar på lite vad som helst och börjar röka.
Ni kommer att köpa era trosor för en krona på tradera, tycka att det är okej att gå runt som The Bob Dylan- icon & The Revoluti0n (Nollan där va väl smart, höhö roflmao...) samt att dissa NK högt på stockholmska.
Ni kommer att tro att ordet dekadens kan användas lite hur som helst och fundera på om ni är speciella på riktigt eller bara i era huvuden.

Så vi två caballeros kastar lite gästbloggskärlek, överkommer hinder, växer dag för dag och hoppas att vi blir något jävligt bra i slutändan, pretentiösa jävlar!! ♥

// Sir Busck.

Nu undrar ni säkert varför jag låtit någon suga i mitt armveck. Remain calm my dear readers, såhär går det när Mathilda Karlsson försöker sig på att träffa doktorn och sköterskan inte verkar ha riktigt alla kulor i pungen. Det resulterar i ett stort blåmärke som känns hur jag än rör mig, vilket är oerthört opraktiskt när man är en människa, som rör på sig ibland. Det började hur som helst med att Markus the one and only väckarklocka ringde och blåste orkan i hjärtat på mig, tyvärr kunde jag inte njuta av hans kärleksfulla hymn utan ord, men upp och ut på det kalla golvet, där kallade plikten, mot garderoben och ner i skorna. Trots att jag är väldigt kär i den pojken och passionen är obeskrivlig så påminde jag mig själv att jag  hade ganska svårt att förstå skillnaden mellan passion och pension när jag var liten, medveten om skillnad i dagsläget tänkte jag framåt och styrde därför fötterna mot en framtid där pension lät som ett faktum och inte en dröm, nämligen skolan. Klarar jag detta klarar jag skolan, sen kan jag äta passionsfrukt med Markus. 

Jag var dock alldeles för morgon-apatisk för att prata med någon ca 07.50 när skolan började, så jag satte mig ensam och öde och somnade lite grann på bänken. Sedan fick jag syn på Cissi som försovit sig, även Jessika och Josefina med flera galningar på galningspiller. Brandlarmet gick självklart, gärna så olägligt som möjligt, och det var ett mycket händelserikt falskt brandlarm hur man nu ska få ihop det. Jag bryr mig inte, knåpa på den ett tag suckers.

När vi gick tillbaka i sakta mak mot en actionspäckad förmiddag med löften om att vara uttråkande och deprimerande som jag alltid är innan jag ska till läkaren bestämde sig Jessika för att vara mitt moraliska stöd och ett mycket bra sådant också! Har aldrig sett en sådan blod-jonglerare förut! Inte för att jag tittade, då hade jag nog hamnat på golvet med en mycket svart utsikt, nämligen ögonlocken. Vad som inte får glömmas är att vi hamnade på Sandbergs café efter ett dramatiskt läkarbesök. Beställde en kaffe och en te, sedan trillade busfröet Linnea Samsson in lika söt och galen som vanligt med sin vän hack i häl. Det var oerhört mysigt måste jag säga, att sitta och prata om allt och ingenting. Sånt händer allt för sällan nuförtiden.

jag är mycket väl medveten om att det är hög tid för ett inlägg här. har inte haft någon ork förrän nu, men nu ska jag nog få ihop något sammanhängande, vilket onekligen kan bli ganska tufft med tanke på omständigheterna.

Serveras med kaffe på sängen av pappa och en puss på pannan, mamma log och kvittrade "härliga morgon!" . Har de blivit alldeles från vettet ? de som vanligtvis brukar liknas vid länken mellan mänskliga varelser och grodor.

Snart börjar skolan igen, sex timmars elände, tortyr av hitlerjugenden, följt av tolv timmar tristess och svält på hemmaplan? Nu ska jag strax åka till Göteborg, får skjuts vilket underlättar en hel del. Ska driva runt en stund, sen till sjukhuset, sen möta Polly vid tåget. På kvällen blir det nog Sticky Fingers trots töntstämpeln men inte nog med det blir det picknick-efterfest i Göteborgs park efteråt skulle jag tro. Mysigt! Det här kan nog funka. Ska tydligen cutta kalufsen av Jessica på Lördag, var på bio med dem igår. Åh det finns inga ord för hur bra dom är.

Bon voyage, och även Bon Jovi. Vi ses i nästa liv, kom inte försent.