it's a ventriloquist act

Dagar flyter ihop , men inte gör det någonting. Varje dag finns det en ny sak att säga, med varje ny dag finns en nyfödd tanke och allt kanske är likadant, men inte samma. Och det är en himla stor skillnad. Jag tummar på allt, jag kan inte förstå att det är min fingrar som skrev det här för ett år sedan nu:

"Och jag minns så väl för flera år sedan nu, det var ständig saknad efter något oäkta, någonting provisoriskt och påhittat i mitt egna huvud. Jag ville krypa ner intill dig för jag visste att du inte älskar mig, du är flera år äldre än jag och kunde inte växa upp. Jag tog färjan över och klev av rampen när regnet öste ner över mig, la mig under bilen för att hitta kortet men jag kunde inte. Jag skrek och grät, jag ville att den skulle köra på mig. Jag såg bussen komma och jag sprang, kände varenda millimeter tyg klibba mot min hud, förtvivlat försökte jag förklara att jag måste med den här bussen för jag kan inte hitta mitt kort och jag måste iväg. Jag satt knäpptyst de 9 milen in mot staden, kände mig iskall och ville krypa ner hos dig. Ville så gärna ligga bredvid dig, som varken älskar mig, dig eller någon annan. Du kunde ju inte växa upp. Jag var så många år yngre än dig men du var spännande och turbulent, visste aldrig om jag skulle få dig att skratta eller skrika. Jag älskade ju det. Jag kröp ner vid dig och du tog inte på mig och jag var nöjd. Du älskar inte mig och jag älskar inte dig. Jag glömde en tröja och lämnade ett märke på din kudde. Jag kysste den farväl för jag visste så väl att det tar slut här, för du älskar inte mig, och jag älskar inte dig. 

Några år senare ses vi igen, så bekant alltsammans men du är inte alls turbulent, du tummar på allt, skrattar åt refrängen och kommer med gåvor för att lysa upp en dag utav miljoner. Men jag ville fortfarande krypa ner hos dig, för du är så mycket äldre och jag är så liten. För när jag frågade om du älskar mig sa du nej och jag var nöjd så, för du kunde inte växa upp och inte jag heller. Jag vill inte vara en tidlös rymdsten i universum som aldrig kan förändras, aldrig älskas eller åldras. För jag minns så väl, för flera år sedan nu hur jag grät i min förtvivlan för att nå någonting så tidlöst dött substitut. Och jag minns hur förtvivlad jag blev när jag blott en rymdsten i universum ville göra hål på ozonlagret och forslas fram och ner på jorden."

Huvudet säger att detta skall göra ont, men hjärtat är varmt. Jag kanske har förlorat en vän men det står tusen åter. Och dagarna kanske flyter ihop och är likadana men de är inte samma längre, och det är en himla stor skillnad.

Skulle vilja påstå att detta inte är mitt stoltaste ögonblick här i livet. På 20 år hinner man göra mycket dumheter. (Det är mitt lazy-eye på bilden ovan ett konkret bevis på)

Men beträffande gårdagen skulle jag vilja referera mig själv som en mögelsvamp på min egen frukostmacka. Att få spy vore dagens höjdpunkt, ungefär. Märks att man är tillbaka i staden.

Hela veckan är uppbokad! Eftersom en stor del utav mina vänner är utav den studerande sorten så har ju de givetvis ett höstlov att njuta utav. Snälla som dom är tog de en för laget och sa att jag också fick vara med på höstlov! Igår var det alltså något som startade som en födelsedagsmiddag, vi hade köpt oss lite kemisk lycka i form utav vin och andra godsaker, det resulterade i mayhem och inträde på alldeles för klamydia-drabbade klubbar. Med svansen mellan benen sprang vi till bussen och hann med den till nöd och näppe, med varsin liten hjärtattack. Idag ser jag ingen anledning att göra något alls, men drar mig in mot staden efter en välförtjänt dusch för att fika med Britschgi och imorgon ser förhoppningsvis likadan ut. På måndag skall det bli lite catch-up med Adrian och spelas pingis och sedan är det en stuga i skogen som gäller på onsdag, något jag är mycket mycket bekymrad över. Men självklart också nyfiken. Tre flickor (och Adrian hoppas jag) i en stuga i skogen utanför Skara, eftersom jag har ett mycket grovt förhat till skogar så kan detta bli tämligen intressant. Resten av veckan är också sprängfylld med diverse kafferep på grannön, mys med barnen och förmodligen förtäring utav mammas goda mat hemma hos mina föräldrar. 

Nu blir det Andreas Grega, dusch, kaffe och nikotin. 
På återseende mvh döden.

Langar en bild från igår som jag faktiskt kommer ihåg. Vi träffade Pontus och Victor någon gång under kvällen, helfestligt! Rebecca och Pontus i sitt rätta element; nära varandra och kramgosiga.

(Anna och Britschgi uppe vid Skansen Kronan i helgen. En sneakpeak tills jag får tillgång till resten utav bilderna.)

Live direkt ifrån den djupa Tjörnwoodskogen, där den sibirska vintern slog till inatt. Urinvånarna på den gudsförgätne ön är fortfarande skakade, men vi tar en dag i taget. Bortsett från det vaknade vi upp med en glad sol och blå himmel, en så kallad djävulusisk synvilla, för när jag stack ut min sockprydda fot genom dörren så bet kylan tag i mig igen. Jag håller mig avvaktande och misstänksam , inomhus. Cornelis Vreeswijk räddar mina dagar just nu. 

Jag sitter och viker mig av skratt för naturprogrammet på tv just nu, världens mest tafatta svenska människa i djungeln just nu som slänger ur sig saker som "En schimpans gick precis över vägen! Eller ja, vägen.. kanske man inte kan kalla det" och ser sig genant och skräckslaget omkring. Det enda jag tänker på är att han är en manlig version utav mig, som inte ens kan vandra omkring i skogar utan att vilja självdö. Jag fick nämligen frågan häromdagen vilket djur jag skulle vara, inte vilket djur jag vill vara utan det djur som jag skulle ha varit. Inte sjutton skulle det vara ett skogs eller djungeldjur iallafall. Om ni har något bra förslag så får ni säga till. Ni som känner mig någorlunda då.

Förutom det? Jag tappade bort min kortväxte mor på Ica igår. Hittade henne bakom glassfrysen där hon försynt stod och betraktade ett erbjudande. Hennes 148 cm hade kunnat rädda henne i så många situationer. Charmig och slug! Förutom det är det himla skönt att vara hemma, mamma skämmer bort mig med pannkakor och mys. Jag blir så övergödd här på Ön att jag går upp 1kg varje gång och tills nästa gång jag kommer så går jag ner det igen.  Man skall inte klaga dock. 

Mathilda.

Den miserabla gråtrunkarns återkomst. Vill ni lägga 3h utav er dyrbara tid på någonting betydelsefullt, se då de tre avsnitten utav Torka aldrig tårar utan handskar. 
Efter detta gråtpartaj skall jag göra mig en skål med nudlar och torka tårar från mina kinder, skall fortsätta leta febrilt efter en USB-sladd till kameran så ni kan få se på två mina två pangbrudar till vänner som fick stå ut med att ha kameran i ansiktet ikväll. Satans vackra skall ni veta. 
Nog med sentimentalt pladdrande, skulle nog satsat helhjärtat på musiken eller kanske film. Skriva blir ju så himla sentimentalt för det mesta, när man råkar ha ett hjärta och sådär. Ovan har ni en fin video med Tallest man on earth. Har blivit himla mycket sådant på senaste tiden. Fint så!

Mycket Jackson Browne med These Days idag, den har gått på repeat. Hela listan jag knåpade ihop innan jag la mig i ett välförtjänt bad imorse tillochmed. You tease the wild autumn. 

Har traskat runt i mina förbannade strumpbyxor (att det ska vara så himla svårt att klä på sig jeans och tjocktröjor när hösten faller över en) och en klänning med Anna och Britschgi i ett par timmar. Skulle fikat men rastlösa som vi är slängde vi oss på ett mycket vulgärt-icke-fika-sätt på en femton minuter och drog ut på promenad och diskuterade arbetsmoral, saker som gör ont och saker som bara är fint. Mina skor från igår såg ut som två gyttjemonster efter promenaden i slottskogen, efter en snabbare rengöring utav dom såg de ut som två mindre lortiga pjux igen. De ser ännu en gång mordmisstänksamt smutsiga ut, som om jag släpat iväg en dönicke i skogen och begravt HEN (man får utnyttja sina tillfällen att använda detta förfärliga ord på!) på lämplig plats och sedan slängt iväg bevismaterialen men glömt tvätta skorna.  Sitter nu uppkrupen vid mitt skrivbord och bävar inför att starta sista avsnittet utav Torka aldrig tårar utan handskar på Svt play. En hysteriskt stortjutande Rebecca (Ja ni hörde rätt, REBECCA.) ringde precis och uppmanade mig att titta på avsnittet nu med en gång. Jag blir lätt nervös av blotta tanken, jag känner mig relativt lugn men än mottaglig för diverse kaskader utav tårar. Har snart läst klart boken och måste vänta månader på nästa del som kommer i Januari. Om man skulle lägga alla mina I-landsproblem väl uppradat och med lite anamma skulle jag kunna bygga ett eget litet hus och bara tycka synd om mig själv! Touché !

På återseende mvh gråtrunkarn.

"Nu börjas det igen." Kanske ni tänker nu. För det kanske blir lite mer sentimentalt än vad den sociala normen tillåter. Jag är ju trots allt en riktig jäkel på att sudda ut gränserna och göra det himla jobbigt att skilja på rätt och fel när det kommer till känslomässiga stormar i hjärtat, tyfonerna som tycks bryta ut i tid och otid, allt som oftast blir det gärna att man trycker ner allt i en ask och sätter den på ta emot och standby precis i roten som kallas hjärta där exakt i vänster sida bröstkorg. Och rätt som det är så imploderar den här asken, och för varje gång den gör det känns det som man släppt löst ett litet monster som är elakt som ett ilsket tandtroll och man skäms för att man känner, man sitter med svansen mellan benen för att man tillät sig själv att känna. Felet är ju egentligen att man inte lät sig i små doser få stanna till lite och känna, att få ta in och ventilera ut. 

Var tionde människa du passerar har en tumör inom sig, eller kommer få gå det ödet till mötes inom en kort framtid. Visste ni det? När jag insåg detta idag ville jag bara lägga mig ner på asfalten och gråta, precis där vid Svingeln jag stod. Jag brukar använda mig utav metaforen "tumör" när jag skriver om mitt hjärta. I sommaren krossades mitt hjärta, och som alldeles för många gåner förut satte jag mig på knä och plockade upp de bitar jag kunde se ett slags mönster i , ja tillochmed flisorna som gick att se med ögat samlade jag ihop för att förbereda mig för att bygga en slags mur utav det. Den här gången fick jag ingen chans att repa mig, klistra ihop och läka. Det blev inga mer "Förlåt, vi försöker igen".

Jag har sett mitt hjärta som en tumör, ett helt fungerande organ som något så hemskt som cancer valde att klänga sig fast på , ha ett järngrepp om och vägra släppa taget på. När jag är som mest logisk så brukar jag skratta och fastställa att detta är ju självklart kärleken. Hur kan något så fint göra så djävulustiskt ont? Ständigt gräva hål i en ? Få en att gråta och skaka om nätterna och bli alldeles tom och livlös om dagarna. När den här tumören sedan "hotar att brista och färga de vita rockarna röda" som min vän Emanuela skrivit om och bejakat under en svår tid i sitt liv, så blir det knapert om luft. Jag kanske bara är 20 år gammal, men när man känner såhär är man så fullständigt säker på att man hade kunnat skriva en hel bok om kärlek, att man vet allt precis om hur det är. Men så börjar man räkna sina föredetta och utvärdera. De är inte så många, jag tänker på hur jag kommer sitta om 40 år i en gungstol om jag lever tills dess, kommer skratta åt det här en dag. "Om ett år eller två kommer det här vara över." Åh nej, nej det går över fortare än så. När du väl bestämt dig att stiga ur ångestmolnet, när du vet att kärleken inte var någonting för dig. Eller när du bestämmer dig för att vakna upp och byta sängkläder. Som man bäddar ligger man, och tvärtom. Det finns ingen tumör som omfamnar ditt hjärta, det är bara en enkel sjukdom som kallas "Kärlek" , den botas precis som en förkylning - härda ut och låt dig vila. Låt hjärtat vila. Men tillåt dig trilla, skrapa knäna och upp på fötter igen. 

När jag och Amanda idag valde att njuta utav höstsolen, traskade vi omkring med leriga skor efter en stund i Hundgården med Doris, då inspekterade vi förälskade par som valt att vandra Slottskogens vägar, hålla handen och se förälskade ut. Vi började bittert diskutera och försökte bygga ihop den perfekta kombinationen utav två människor. Det framgick efter en stund att det var helt omöjligt. Det hade väl varenda kotte kunnat räkna ut, egentligen. Men låt oss säga att det här med kärleken var ett stort samtalsämne på vår höstpromenad, ett omöjligt pussel att lösa på tillochmed den längsta utav promenader, inte ens under pausen med kaffe och cigg. Inte heller under promenaden ner från Linne till Järntorget. Hur kan vi ha hamnat här? Varför? Vad gjorde vi fel och vad gjorde vi rätt ? Vad behöver vi? 

Framställde senare när jag blev ensam att det jag behöver är det jag redan besitter. En ny talang of mine, att kunna behålla mina vänner för att jag vårdar relationer, något jag kanske förblindat glömt att göra förut, det är svårt att veta om det är så eller om det bara är ett dåligt självförtroende som sitter djupt inom mig. Men jag har handfull vänner jag inte skulle kunna tänka mig att byta bort för alla pengar i världen, jag har en familj som älskar mig precis som jag älskar livet i sin fulhet. Jag har mig själv och det är det jag ständigt glömt bort. Hur i hela friden lyckas man vårda en relation om man inte ens kan sätta fingret på en själv. Man tror man löst sitt "Jag" stora gåta och ständigt faller man in i ett "Lurad! Det här är inte du! Nu är du tillbaka på ruta ett och om inte ännu mer förvirrad än innan" , då kan man faktiskt tillåta sig själv och säga "Lurad! Jag vet precis vem jag är, men det tänker jag inte berätta för någon! Om de kan se det kan alla andra ställa sig i kö, för jag vet vilka som är precis lika fina som jag och det räcker så." 

Jag kan känna att jag möjligtvis tappat tråden nu, att jag inte kunde sätta fingret på precis det där jag ville fått sagt. Men ta det för vad det är. Kan för ovanlighetens skull meddela att jag har stora fina planer på gång, jag skall kontakta en specifik organistation (inga bloopers om detta ännu!) och göra något bra för världen. Jag försöker samla ihop all of my guts att framställa det perfekta receptet för framgång och välgörenhet. Lovar att berätta mer när det mer finns att säga. 

Mathilda.

Svårt att avgöra vad för sinnesstämning som råder här inne i lägenheten idag, en salig blanding utav musik fortsätter pumpa och jag orkar inte byta. Allt från Jay-Z till Fleet foxes, The Go, Belle & Sebastian och The Hives. Låter ungefärligt lika besvärligt och bipolärt som inne i mitt huvud just nu. Det ligger gardiner över hela lägenheten då jag självklart skulle gå och bli ännu mer besvärlig och byta för att jag "kände för det" , jo nu känner jag mitt manodepressiva huvud tillräckligt väl för att veta att jag bara försöker åstadkomma något och när det går åt pipsvängen så sitter jag där i högen med tyger och gråter som en bortskämd prinsessa och avskyr mig själv lite just i den stunden. 
Grubblar över saker som hur jag skall ta mig ner till FK och lämna in lite papper utan att smitta hela Göteborgs befolkning, eller vad jag ska laga för mat idag eller om jag ens skall göra mat med tanke på att jag ändå kräks upp det igen för att jag hostar så förfärligt. Ja det är väl vid sånnahär inte allt för sällsynta tillfällen en såndär sambo skulle sitta på sin plats. 
Det tisslas om Barcelona till sommaren i några månader. Det tasslas om att mina provsvar inte ser så jäkla bra ut. Livsironi när det är som allra värst, fick ett sms utav 8-åriga Anna imorse "Ge inte upp om livet :S" 
Så jag sitter och undrar om det är Amanda som har ett prank för sig eller om en liten tös faktiskt försöker svetsa ihop livspusslet åt mig, men det behövde jag inte fundera närmare över för nu fick jag ännu ett som löd "De esimeset du fik idag de va amanda som skrev " Vet inte om jag skall fälla Amanda för brott mot lillasyster eller om jag bara ska låta henne vara och dö i sin förkylning jag gav henne som gengäld när hon suttit kattvakt åt mig. 

Förutom det så följer jag Christines blogg slaviskt för att vara uppdaterad om resan, igår hade någon på hostelet i Berlin sagt att hon var 80% ond och 20% halvond. Vad var det jag sa Christine?  Jag har haft rätt hela tiden! Idag satte hon sig på flyget till Ryssland och det kanske är NU jag borde oroa mig istället för att ha vankat fram och tillbaka ilsken som ett bi i ca 2 veckor. 

 

Nu låter jag resten vara, klär mig pretto och går ut och fiskar jobb och till FK. 
På återseende mvh Amöban.

 

När jag för 30 minuter sedan tog min första dusch sedan jag blev körd till Åstol i min feberyra (Mina föräldrars näsor började se ut som två stycken torkade aprikoser) passade jag på att ta mig an mitt ansikte, mitt ögonbryn som tycks hur jag än gör växa lite hej vilt och gärna på villovägar, inga vackra naturliga former där inte, knepet är liksom dela på det gigantiska ögonbrynet så jag sedan också kan skryta om att jag har två (!!)  och plocka  resten utav ogräset,  och sedan ersätta med en ögonbrynspenna. Eftersom det hinner hända sjukt (!!!) mycket i själva civilisationen - vilket är allt förutom åstol - när man är sjuk får man helt enkelt find your own exiting stories. SEDAN , när jag väl hade duschat var kaffet mycket riktigt enligt mammas lovord - färdigt. Till det hade hon belönat mina svullna halsmandlar en skål med glass för att de uppfört sig så hövligt mot resten utav immunförsvaret. Febern är ju trots allt borta , på ett par timmar sjönk den alltså från 39,7 till 35,9 . I just sådana där stunder hade jag velat ha en privat kommentator som lyriskt ropar ut detta och hejar på mig ända fram till mållinjen. 
Men det har jag förstås inte. Jag har inte ens en syster även känd som Dvärgdrottningen som ständigt petar på mig eller ringer mig konstant när jag INTE är här, utan den varelsen for ju till Berlin igår och har planer på att komma hem om ca 1 månad med tanke på hennes fullspäckade schema jag inte, fick vara en del utav. Där fick man för alla gånger jag låtit henne sova hos mig, spy på centralen fast jag står en meter ifrån, sjunga _hela_ låten "Ölbriller" på Järntorget och låtsas som jag inte skäms över henne.

Fastställer därmed följande faktum.

- Om inte mina halsmandlar blir bortopererade inom de närmsta två veckorna finns det en smärre chans att jag deeptroathar mig själv med bäst passande föremål, förslagsvis ett rivjärn - så jag blir av med skiten på egen hand.

- Om inte Christine kommer hem helskinnad från sin lilla 21-års-kris-måste-hitta-mig-själv-resa kommer jag döda henne, om så redan är fallet kommer jag döda henne en gång till.

- Jag kan behöva tatuera in i svanken "My father built this body" med tanke på hur mycket skräpmat han tryckt i mig sedan jag kom hit och sedan boka in mig på ett tre års långt bootcamp för att återställa min normala figur igen.
- När mamma sitter och halvt kräks i köket pga att mina halsmandlar producerat jättemycket slem jag hostar ner i näsdukar låter jag mig själv vara en aning skadeglad och skratta, men VERKLIGEN INTE så att hon hör. I really do need that icecream.

På återseende mvh Patient 0 på typ alla partyn och så. 

Då var vi tillbaka på ruta ett. Den där begynnande febern slog till som ett mini-tjernobyl i mitt lilla hjärnkontor. Har legat i princip på min egna dramatiska dödsbädd hela dagen, bortsett från rikliga doser med febernedsättande , då tog jag tag i berget utav disk i köket. Sedan kom Amanda och lekte Virgin Mary och lagade mat åt mig, muntrade upp mig med dagens skvaller etc. Förutom det? Innan febern slog till så fikade jag med Johan igår, vi promenerade runt en stund och hamnade inne i Domkyrkan. Vi passade på att tända varsitt ljus. Har inte tänt ett ljus för D sedan jag var i Paris förra året. Då var jag i Notre Dame och var upprymd av en himla massa känslor och jag antar att kyrkor brukar ha den effekten på folk. Jag tycker det är lika spännande som skrämmande. 

Sedan dess har jag mest legat och tyckt synd om mig själv, blir hämtad utav mina fina föräldrar imorgon bitti. De ska lämna av Christine på flygplatsen och hämta upp en sjukling på det. Detta lilla feber-inferno kommer förhoppningsvis avta lite fortare när man blir bortskämd hemma  på Åstol.

Nu skall jag se något avsnitt utav American Horror Story och sedan låta sömnen komma över mig. 
Godnatt gott folk.

Det här med att vakna tidigare än ett kolikbarn med mommyissues, måste få ett slut. Har legat här sedan 7 då Amandas väckarklocka väckte mig. Jag citerar min syster när hon väckte mig tidigt igår också "Mathilda, jag känner dig så pass väl att när man väcker dig blir du fly förbannad men sen när du faktiskt vaknat kan du inte somna om!" Sa hon triumferande skadeglatt och kröp ner i den redan trånga sängen på två människor och en katt vid fötterna men hon var fast bestämd om att få plats där också. Börjar tro att jag missförstått hela grejen med att ha fritid, min fritid består utav 0-4 h sömn och när jag väl har fått duscha, städa, dricka kaffe och alla nödvändigheter så är dagen i princip slut.
Försöker desperat plocka ihop ruinerna utav mig själv, för när jag ser på vart jag är någonstans nu börjar jag plötsligt tveka en aning. Är det här rätt? Finns det någonting jag kan göra nu eller måste jag vänta ännu längre på svar jag kan inte kan få direkt?  Mathildas turbulenta hjärnkontor har gjort det igen. Gått sönder lite, envist samlat in kvarlevorna och fastställa kroppen som kantstött men någorlunda fungerande. 

Min syster beger sig ut i världen om några dagar, helt själv i en månad. Från Berlin till Ryssland och där skall hon åka transmongoliska järnvägsspåret ända ner till Kina och tack vare denna vetskap har vi tjafsat i snart en vecka, gått varandra på nerverna, skrikit på varandra, bråkat på en tågstation. Och jag är så nervös och arg fastän jag inte riktigt förstår det själv. Då kan man ju undra hur självaste Dvärgdrottningen Christine känner sig just nu. Alla tummar för att den korpulente kortväxte galningen skall klara sig helskinnad.
Jag fyller väggarna med snuskiga bilder och allt annat som är fint. Måste köpa fler ramar och samla ihop mer material, har försökt lova mig själv att pyssla lite varje söndag med någonting i lägenheten. Så det händer någonting. Idag kommer min mamma hit för en snabb leverans från Örgryte. Har hört från säkra källor att hon rullar mot IKEA efter det så skall övertala henne att låta mig följa med trots att jag är en fattiglapp. 

Morgonen startades okristligt tidigt med kaffe i bara morgonrocken. En inte allt för främmande flerspråkig
unge kom till rätta i mitt knä efter några timmar och mölade i sig bullar, skrattade rått åt mig.
Min syster tvingade ut mig på en smärre morgonpromenad.