it's a ventriloquist act

Och så var man här igen. Skulle vilja citera min käre vän Palle att detta har varit en synnerligen konstig dag. Den kanske började redan igår (Söndag) när jag satt och dagdrev i min tysta ensamhet med diverse gamla tv-spel jag hittat uppe på en hylla. Knappt en halvtimma senare ringer telefonen och den tysta natten blev inte alls tyst. Fick trevligt sällskap som innehöll tv-spelande, juicedrickande, rökande och datorsurfande, och kycklingkorv med makaroner. Senare kom syster hem och Micke vars yttrande existens tack och lov inte varade så länge. När jag gick och la mig i rummet låg jag sömnlös i princip hela natten, gick upp runt tolv på morgonen och hittade Palle i soffan med min dator. Dagens checklista bestod utav: Balkläder, ätbar mat, briska. 

Simpelt tänkte vi och började leta runt. Jag ska aldrig följa med en man och köpa jeans igen, ska aldrig shoppa i normala butiker igen. JOBBIGT! Efter kaskader utav jeans i alla dess storlekar och längder hittade vi det perfekta paret, sedan vidare till skor och skjorta (som förövrigt var så makaber att man inte kunde annat än att älska den) Balklädseln var räddad. Vi unnade oss sushi och efter ett par timmar utav migrän och en jakt på druvsocker av valfritt slag så gav vi upp och det resulterade i att jag hyperventilerade igång en överdödande dans som skulle få mig taggad att dricka cider. Trots att det alltid är något visst med att gå längs andra lång och bli peppad så taggade jag, svinigt mycket. Väl framme löste vi världsproblem och spanade in folket. Helt plötsligt som en katapult från skyn flög Åke ner framför oss, speedad som en uppåttjackad ekorre med många kramar och vänner och sprit och allmänt jobbig inställning. Tjalol tänkte vi och trillade tillbaka, och hade en djup utläggning om allmänt störande människor utan djup eller människoförståelse. Varför jag berättar detta har jag nog egentligen ingen aning om. Kanske är det ett par glas öl, vin och den förbaskade briskan som får mig att ösa ut allt som finns i mitt minne från dagen. Kanske är det att jag saknar Jessika och måste tvinga henne att följa med mig till stan imorgon och inhandla resten utav mina egna balkläder (ska bli skönt att slippa springa runt i stan med idog kraft om att hitta något som man inte hittar) och njuta en stund i solen med mig. Nu tänker jag hursomhelst oavsett vad ta ett piller som för mig in i sömnens dvala, sjätte dygnet i rad utan sömn. Berättade jag att jag ska kollas för narkolepsi på onsdag heh?

Hittade någon slags ork på botten bredvid min trasiga pediestal. Aldrig mer skall jag klättra upp på den igen. Mina vänner drog upp mig på fötterna och allt eftersom klarade jag av the thing called life, yttrade mig i små portioner, sov, åt lite, rökte tills mitt rum var ett stort lager utav grå dimma. Som bestämt skulle vi till Styrbord Babord, Erica skulle vända plattor och få båten att gunga mer än vanligt, vin känns oerhört bekant och ja det dracks mycket vin från morgon till sena kvällen, vilket gärna resulterar i att jag spårar ur på fler än ett sätt. Vi repade innan vi åkte in till stan, jag kysste Jessika mitt på munnen efter mycket hysteriskt homofobiska förnedrande skällsord. Jag var klädd för en kväll som förutspådde mycket dans. Högklackat, klänning och sminkad för att det skulle stanna. Så där stod jag klädd för dans och vinglade fram på höga klackar med ett dragspel och spelade så änglarna grät i himlen, försökte överrösta dragspelet med sången, jessika försökte också men det var omöjligt. Palle bara flinade, jag dansade runt med en stor låda på magen och höll på att kissa ner mig medan jag spelade mina 3 toner. Börjar nu i efterhand ana att dragspel stått orört sedan Annika var i min ålder, och att det blivit ostämt någonstans genom åren där emellan.

Utöver det så har jag inte så många bilder för tillfället, Nikon ligger och dammar på Åstol och dit är jag inte redo att åka än, men jag ska framkalla två rullar i stan idag, hoppas det går på en timme som förra gången! Så länge får ni lite bögigt låtsasanalogt. Lovar att hitta lite charm snart så ni orkar med mina långrandiga monologer om strunt och nonsens.

Hos Erica på Hisingen, Jessika var den enda som följde kvällens dresscode "Rosa" genom att bära en cerise långkavaj.

Råttan är vaken, katterna sover. Har bryggt kaffe, lipat och rökt genom fönstret. Hade jag sovt en blund hade jag förmodligen inte suttit här nu. Vill inte träffa någon idag. Tänkte springa ner på marknaden och spendera en hundralapp på massa småstrunt, men det känns alldeles för avlägset, dendär utanför-dörren-grejen. Kaffe, ja. Satte på 8 koppar, kanske skulle vara någon slags kompensation för igårkväll när jag var sämst i hela vida världen, men jag tänkte inte så långt bortom mina ramar utan hällde bara på och hoppades att de skulle vakna snart och känna doften av kaffe. De sover som lamm iallafall, och kul har de haft, det hördes lång väg. Känner ändå en stor tacksamhet att andra kan vara glada när jag ligger och kvävs i min fruktansvärda ångest, hellre det än att folk lider med mig. Usch vilket trams.

Även så långt som en kvart från centrala stan hör jag skriken från Liseberg, det blåser nog åt rätt håll idag. Fel håll om man har huvudvärk. Upp och ner, fram och tillbaka, så låter det i mitt huvud idag. Kanske är det magen som vrider ur sig som en blöt disktrasa, vill inte mer. Jag vet inte riktigt hur jag ska tillfredställa er, ska man inte vara nöjd själv först och främst? Känner inte för att skriva någonting som berör någon, ta bilder som någon stackars jävel ska kika in på och glömma bort lika fort. Jag känner för att låta resten av tårarna göra sitt, och krypa ner under täcket och fortsätta känna mig ensam och eländig. För det är väl egentligen det jag är, när allt kommer omkring.

Kvällen har spenderats på hisingen, helt enkelt. Min kära vän Erica fyllde 21, gammal tant sa hon. Vackra kvinna, tänkte vi. En skål med Sangria som var suspekt dock fullständigt drickbar, vin och tacos, vad mer behövs det? En applåd för födelsedagsbarnet, skulle jag vilja säga. Vi åkte hem med en snabb sväng i stan i jakt efter ett seven eleven, cigaretter stod på listan, gratis godis fick vi också. Det var tydligen något rån på gång och då ger man uppenbarligen bort godis bara för att de vill ha oss härifrån, människor är så konstiga.

Jag är så arg på mig själv. Kommer jag någonsin förlåta mig själv? Det är en förhoppning. En förhoppning om att förlåta sig själv för att ha blivit behandlad som ett luder. Hur förlåter man något sådant, det kan ju omöjligt vara mitt fel. Fast sedan finns det en stor procent utav världens befolkning som anser att allt är ens eget fel, fast de vågar man ju inte säga rakt ut, det vore ofint. Kommer jag någonsin älska mig själv? Det är inte en förhoppning, det är en dröm. Kommer min kropp på bra snart, sluta krånga på alla sätt och vis? Det låter mer som något bortom förhoppningar och drömmar, det låter lite mer som ett skämt.

Kommer jag någonsin må sådär bra igen, så att - skulle inte vilja säga allt men en hel del - blir lite enklare? Så att jag slipper vara någons lilla bebis eller ska jag fortsätta vara en tio tons blyklump i folks magar. Sömnlösa nätter. Snap out of it, jo ja det hade varit något. 

Idag har jag insett ett par saker. Sånt där som man gör ibland och ständigt förvånas över att det finns så många saker som aldrig går upp för en innan det är försent. Insett att jag inte har köpt skor eller något att över axlarna på balen, det är ungefär en vecka kvar till balen. Jag har insett att jag inte kan komma tillbaka till klassen, jag är en främling för dom nu. Folk jag lidit tillsammans med i tre år, som jag haft skoj med och framförallt haft någon slags - om än liten - sammanhållning med. Sådant gör mig ganska dyster, jag stod inte ut mer än en timme i skolan idag. Gjorde ett par halvhjärtade försök att laga min dator innan jag lämnade in den men efter ett rad misslyckande med obegripliga koder över hela datorskärmen lämnade jag in den och hoppades på att det inte kommer medföra några komplikationer. Någon enstaka gick fram och hälsade på mig och Jessika, något som var sjukt uppskattat trots min ilande migrän, andra höll sig på ett markant avstånd som om de inte visste hur de skulle reagera, men då vet man åtminstone vad som är bestående och inte, det är ju faktiskt bara två veckor kvar nu. 

Insåg också att min detox kommer få mig att må sjukt mycket bättre. Min fina storasyster ska gå på någon diet nu och jag hänger på henne den första veckan så att hon får någon som stöttar henne, och jag mår bättre redan efter två dagar. Tänk så mycket skräp man får i sig, sjukt enkelt koncept är det iallafall! En soppa gjord på vatten och en rad olika grönsaker, som man kan dricka hur mycket som helst helt kalorifri men desto vitaminrikare. Jag taggar verkligen för henne, hon är så sjukt duktig. 

Till något mer tragiskt, min bok som jag jobbar ihärdigt på i ett par veckor nu är kanske helt borta. Dokumenten jag börjar skriva i låste sig när skoldatorn kraschade så den kanske gått i stöpet. Jag hoppas på det bästa att dokumentet går att öppna i min egen dator, som just nu befinner sig på Korsvägen hos Jazz, det återstår att se. Jag vet inte hur stor orken är att ta upp projektet igen och börja om på nytt, men det finns en chans att det blir ännu bättre om jag börjar på ny vit duk så att säga.

För ett tag sedan susade jag förbi vasastan på min söta cykel med jessika bredvid mig och hon knäppte denna bild. Jag ser små likheter utav E.T och John Lennon , vilket båda är två respekterade individer, missförstå mig ej, det är bara mig själv jag inte tycker om. Lennon är bäst på alla sätt och vis och E.T är bara ett finger ifrån ett telefonsamtal hem, det är ju ganska häftigt. Har förövrigt spolat ner kopiösa mängder mediciner i toaletten, jag undrar just hur vattenverket och hyresgästföreningen ställer sig till detta, lättade för en knarkare mindre i området eller förargade över eventuella stopp i toaletten på tioende våning som senare även eventuellt kanske leder till att det regnar toalettvatten i lägenheten nedanför vår? Återstår att se. 

Hade tänkt springa runt i mörkret nu, bäst att undvika de mörkaste gatuhörnen. Människorna här kommer nämligen från "Icke skidåkande länder" som älskade Fredrika skulle säga, och det kan bli svårt att se skillnad på vad och vem sådär i mörkret när gatulamporna ger vika.

Jag har känt en påtaglig bloggtorka hela dagen. För vem, i hela världen kan toppa föregående inlägg ? Den som kan det; räck upp handen och spy ut det på mig! Jag blev så rörd. Jag grät som en idiot och skrattade, samtidigt! Tänkte iallafall göra ett ärligt försök att skriva någonting här utan att sänka min standard och låta föregående inlägg förbli en förgyllelse av den annars måttligt långrandiga blogg! Allt jag skjussar ut i bloggosfären kommer försummas med alla tusentals skitbloggar, cpgrymma bloggar, medelmåttiga bloggar, renodlade modebloggar och självfallet bloggarna som faller under samma kategori som min; skrivarbloggar. Där man skriver och skriver men inte vet varför och inte ens orkar hoppas att någon stackare trillar in här och läser mitt i sin misär och stannar upp i tugget rostad bröd man har i käften (jag äter ofta rostat bröd när jag bloggar nu vet ni det ja) och läser ord som "fan", "jävlar" , "Jessika" och "Sejdeln" (det sista är ju nästan sorgligt!) där någonstans torkar munnen ut helt plötsligt och man måste fukta strupen med lite göttig apelsinjuice och någonstans på slutet inser man vilken stor vikt sarkasmen har i hela texten och man andas lätt ut och fortsätter mumsa på sitt enkla rostade bröd med apelsinjuice.

MEN; Idag, med hjälp utav lite bilder från min kära telefon (som ni läste i rubriken med ett kasst rim på det, mm ja) ska jag redovisa min simpla dag, (inklusive ett par väl valda ord som förmodligen kommer förfalla precis som denna bloggen, i sig.) kommer jag göra mitt yttersta till att fixa ett någorlunda, propert, såkallat inlägg. Tycker inlägg låter som något man har i skor, vilket delvis är sant. Men låt oss säga att jag ska försöka kasta in ett propert stycke ord med bilder som demonstrativt lägger vikt på ämnet, som ännu ej är påkommet.. Let's spin that shit.

Hejhjehejhjbryrmiginte.

I skrivande stund är det den artonde maj, onsdag. Kväll, inte alls mörkt men desto kallare. Bland soffans alla filtar låter jag datorn bli ordentligt överhettad, så att jag har någonting praktiskt att värma mina stenfrusna fingrar på, utan att bli alltför distraherad i mitt dokumenterande. Två flugor i en smäll.

Jag, som alla andra mindre intellektuella jävlar, håller mig uppdaterad om världsnyheter via expressen.se. Huruvida man kan förlita sig på innehållet i deras artiklar eller inte, är jag inte rätt man att avgöra. Däremot har jag inte kunnat göra annat än att sitta på nålar, inför att jag möjligtvis ska gå ur tiden på grund av någon jordbävning som uppenbarligen kommer att drabba oss alla på Domedagen, dagen D, redan nu på lördag.

Det vill säga, samma dag som fröken bloggerska firar födelsedag!
(Var på väg att säga något kränkande här, vi kan ta det backstage.)

Om tre dagar, alltså. Enligt Expressens reportage med en nittioettårig bibelskådare, har jag ynka tre dagar på mig att fullständiggöra allting jag vill ha fullständiggjort, innan jag forslas iväg till nästa liv. Ifall det mot många odds, finns ett sådant.

Således tänkte jag börja med att ordna vad jag nämnde för sisådär ett halvår sedan, och haft i bakhuvudet ända sedan dess. Jag har blivit bittert påmind med jämna mellanrum, påbörjat projektet med aningens skakiga händer och ett nervöst nagelbitande, men alltid skjutit det en bit åt sidan efter en stund. Rädd? Så in i helvete. Rädd för kommande ords betydelse, vikt och värde – men vad gör man inte. Egentligen.  
Nu tänker jag närmare bestämt falla ner på knä, riva upp bröstkorgen med mina bara händer och släppa ut en del av vad som finns, där, och i de evighetslånga tankebanorna.
100 rader om min älskade lilla Mathilda (synonym som stämmer till tusen procent: mitt livs kärlek), here we go.

Distans är bara ett test för att se hur långt kärlek kan resa.

Vi börjar som man bör, ifrån början.
För omkring tre år sedan tillbaka i tiden, efter ett par komplimanger fram och tillbaka, utbytte jag msn-adress med en något kristen tös som jag kommit i kontakt med på bilddagboken.se (numera dayviews.se, tydligen, för att även dagens yngre ungdom ska förstå vad jag tjötar om). Tilläggas bör att det var Mathilda som raggade upp mig, och alltså inte tvärtom. Redan där får man sköna vibbar, visst? Utan en endaste tanke hade jag alltså suttit där, laddat upp ett par mobilbilder av usel kvalité, föreställande det mest meningslösa av saker, på en än mer meningslös community. Och, fick helt plötsligt ett meddelande från en charmig göteborgska, kompis till min kompis kompis…kompis? Ja, ni hör ju. En ren slump, men definitivt av den bättre sorten.

Överlag kommer jag inte ihåg mycket alls ifrån ”den tiden”. Alzheimers tycks, gång på gång, inte vara alltför avlägset för min del. Något som däremot etsat sig fast, som ett envist myggbett i mitt huvud, är en helkroppsbild på den lilla flickan, i profil, med en flådig kamera och tillhörande (gigantiskt) zoomobjektiv i händerna, som hon publicerat. Bilden är troligtvis borta ifrån allt vad hårddiskar, usb-minnen och även cyberrymden heter, men mitt huvud lämnar den minsann inte. Troligtvis för att det var bland de första intrycken jag fick utav henne. På längden har hon visserligen inte växt sedan dess – att någonsin kunna se över huvudet på dvärgarna, är något hon endast kan drömma om. Men i mina ögon växer den lilla rackaren för varenda dag som passerar (likaså kärleken jag känner till henne). Tänk då vilken förbaskat, underbar kvinna det blivit av henne, sedan den bilden togs. Hur kan ni låta bli att bli störtkära?

Hur som helst. Med den dagen som startskott, hade vi dagliga konversationer fyllda med meddelanden i stil med ”sjpasodjofsds asjdpaosjdods psjkdaoskd!!!” och tro mig, det är ingen censur; det VAR verkligen så. Standard var även att krydda med ett par smileys, gärna så många att det nästan var kriminellt.
I efterhand, kan man kanske undra om man ska skratta eller gråta. Men det var vackert. 
Självfallet, fanns där djupare stunder också. Stunder jag fortfarande uppskattar ända in i benmärgen, som jag aldrig hade kunnat tänka mig att ha med någon annan (något jag fortfarande inte kan). Personligen har jag väl fallerat lite på den fronten under den senare tiden, kanske var det aldrig jag som stod för den typen av snack tidigare, heller. MEN, är det någon jag mot förmodan skulle luta mig emot, vad det än gäller, så är det Mathilda. Den klippan. Varför just hon? Av den enkla anledningen att hon gör mig lycklig. HON.
Och detta är väl ett steg på vägen, ett försök till att hon ska sluta ifrågasätta det.

...För ett tag sedan blev det dags att klia sig lite fundersamt i bakhuvudet. Känns som att jag totalt tappat tråden, fastän jag faktiskt skulle börja ifrån början. Blev inte alls som jag tänkt mig. Jaja. Vi får se ovanstående text som prologen. Eller, helt enkelt ignorera stycket (men inkludera den när raderna ska räknas) (ALLA rader i inlägget borde inkluderas) (mm, inkludera ALLA rader)...

Jag kan inte säga att Mathilda är tålmodig eller försonlig i alla stunder, för det är hon inte. Inte heller, går det att förneka att vi haft våra tvister – antagligen för att vi båda saknar ovan nämnda egenskaper. Tålamod, och förmågan att släppa, komma över och gå vidare. Å andra sidan, hade jag inte kunnat sitta här och nämna dem, om det inte vore för att de numera var tvister jag kan betrakta på håll. Det vill säga, att vi lärt oss någonting, men lämnar det till stor del bakom oss. Att inse brister, och göra sitt bästa för att jobba på dem. Tillsammans med Mathilda har jag lärt mig en hel del, jag har växt med henne, mentalt. Och det går inte med ord att beskriva hur lyckligt lottad jag känner mig, som har fått göra det. Med henne, den mest fantastiska.
Vem hade jag varit utan henne, egentligen?

För att dra ett par klichéer. Att vara nyförälskad innebar för min del: att ligga näst intill sömnlös nätter i rad för att kroppen svämmar över av fjärilar, för att huvudet exploderar av cirkulerande tankar, och framför allt för att konversationerna aldrig tycktes komma till ett slut. Att andra nätter, ringa upp henne och lösa världsproblem tills jag somnar ifrån det, och hon inte förstår bättre, utan lägger sig till rätta och somnar hon med – utan att lägga på. En tickande telefonräkning, jag fortfarande inte lyckats betala.

Att det är någonting som flyger omkring inombords, och att det aldrig går en kvart utan att jag ägnar Mathilda minst EN tanke, vore att ljuga. Däremot har det hamnat på ett annat plan nu. Nu för tiden har en känsla av en upp över öronen-förälskelse infunnit sig, för att inte tala om en känsla av trygghet. Det är hur jag skulle definera det. Under hela mitt liv jag fått konstaterat att det där med trygghet inte går att ta för givet, därför känns det förbannat stort att det Mathilda som ger till slut har gett mig den. Att en liten flicka från en ännu mindre ö, kan vara så magisk.

Mathilda har ett underbart hår.
Mathilda har vackra ögon.
Mathilda har en charmig näsa
och fylliga läppar som lockar mig till tusen.
En tunn, vacker hals
och fina axlar.
Mathilda har en attraherande överkropp i allmänhet,
OCH söta fötter.
Perfektion.
Mathilda är min definering utav perfektion.

Många gånger har jag lekt med tanken, och faktum är, att det blir roligare och roligare för varenda gång jag gör det. Vad jag kan konstatera, är att jag kan göra precis vad som helst för henne. Mitt hjärtas ljus, en ädelsten. Så många gånger jag gråtit för henne, och så många gånger jag skrattat med henne. Jag ångrar inte en endaste stund. Misstag jag gjort, saker jag sagt - visst. Men inte mer än så. Att Mathilda kom in i mitt liv, och har valt att stanna kvar trots allt, är vad som gjort att jag står där jag står idag. Det är inte långsökt, när ni förstår vad jag försöker säga. När ni förstår att det är gränslös kärlek det handlar om, och att jag aldrig tänker ge upp den, för något eller någon annan i hela världen. Det är med henne jag vill spendera mitt liv med, oavsett om vi dör om 60 år eller redan på lördag. Ge mig det, och jag dör lycklig.

Nej, jag avrundar nu. Migränen blir än mer påtaglig efter timmars, näst intill oavbrutet skrivande.

Någon som möjligtvis känner sig manad att räkna raderna, bara för att ge mig en liten uppfattning?
Någon som över huvud taget läst ända hit?

Nä, trodde väl det.

Denna kärleksnovell har säkerligen sina defekter. Rent spontant, kan jag känna att jag placerat ut på tok för många kommatecken, nämnt irrelevanta detaljer och så vidare. Men med lite överseende, och tanken utav att jag till slut faktiskt satte mig ner och fick dessa rader skrivna, innan människans undergång, känns för jävla gött, det ska ni veta. Såhär i efterhand, är jag inte ett dugg rädd. Jag står för vartenda ord jag yttrat, för att det är hur jag känner. Innerst inne. 

Numera är det heller inte längre ljust utomhus. Det är torsdag.
Och jag kunde inte bry mig mindre. Ta det för vad det är.

Grattis som fan på födelsedagen i förskott, älskade Mathilda.
Du är världens bästa, i alla kategorier. Tvivla aldrig någonsin på det igen.

Ett litet smakprov från förra veckan! Nu bär det iväg till Frölunda för att spendera lite kvalitetstid med den undersköna fröken Erica.

Första "inspelningen" fixad, på min stackars iphone, notera att jag sjunger fel och skrattar emellanåt. Vi satt på en brygga så akustiken är mysig, men jag får be om ursäkt. Här är min röst iallafall! Och Palle på gitarr. Ge oss gärna kritik! Vi måste vara i topptrim (plus Jessika som inte medverkar på just inspelningen) till bröllopet!

Detta är även Mickes vaggvisa, han skriker från sovrummet "Späla dän igän såh få ja hröa".

..Nämnde jag att han hade druckit? Inte sådär som män gör på afterwork efter ett par timmars jobb, mer typ att han kommer hem och säger inte ett ljud, jag ropar hej och jag hör något mumlande och sedan en duns då han somnar på hallgolvet. Efter många om och men fick jag upp honom på fötterna men då skulle han minsann röka, efter en ganska oskön monolog fick jag släckt hans cigarett och burit in honom i sovrummet och hämtat ett glas vatten åt honom. Nu sjunger han där inne så det står härliga till och jag fnissar lite för mig själv. 

I övrigt har dagen varit lite upp och ner, inget nämnvärt helt enkelt. Mycket skratt men mest tårar. Hatar när det händer? Jag ska ge upp det där med kärlek ett tag. Fast jag älskar er, förstås.

Jag var med Joachim häromdagen också. Vi tog en promenad, fick en filmrulle till kameran och så experimenterade vi lite, satte oss under ett skjul där han tände sin älskade pipa. Vilken sysselsättning!  Han knäppte iallafall den här bilden och jag undrar just om det var kylan som fick mina fingrar att se ut som tio stycken svullna prinskorvar, men det är fan inte okej vilket fall. 

Nu ska vi röra oss mot Kungälv för att repa. Men innan det kände jag mig bara tvungen att berätta vad som hände igår! Jag och Jessika var på andra lång med hungriga magar, öl blev det och pizza på det! När vi skulle hem trillade vi istället in på 9:an Ölhall där en skön trubadur spelade blues/beatboxing-ish och jag ville nästan gråta så bra var han! Andy Balcon hette han, efter en handskakning och lite småprat på uteserveringen "add me on facebook!" sa han och hans ögon de tindrade. Vill ni lyssna in hans musik så gör det HÄR. Förutom det har jag varit mycket upptagen, och bilder kommer (som jag alltid lovar) och kärlek till er som fortfarande hänger kvar, ser ni mig på stan sedan så lovar jag att ge er en puss!

Vet inte om ni känt den, men det har varit ganska tyst här ett tag. Dels på grund av att jag inte känner för att skriva någonting när allt går så trögt, och dels för att allting ironiskt nog har flytit på alldeles för fort. Jag vet inte vad kärlek är, men den finns. Och jag blir yr och förvirrad. Jag sitter just nu i Casa de Johannebergsgatan, korsvägen har aldrig tilltalat mig som den gör nu, att vakna upp bredvid Jazz med en ihoprullad kudde under armen och jessika har flodhästen i högsta hugg ifall någon förbrytare skulle vandalisera hennes ack så bohemiskt inredda sovrum. 

Det jag egentligen vill berätta, finns inte. Men jag har utmanat mig själv på alkoholintagspunkten, diverse alkoholhaltiga drycker har runnit genom min strupe, 7 dagar i rad bortsett från en snabb detox på fredag då lördagen skulle spenderas med tårta och serpentiner, jag fyller ju faktiskt år om en vecka. Och vad beträffar min födelsedag ser jag gärna att en flaska vin ligger under min säng när jag vaknar och så tar jag en bok och gömmer mig någonstans. Alternativt kommer bra vänner att infinna sig i min säng på lördag morgon och fira min 19-årsdag och vad som händer efter det är fortfarande ett mysterium.

Om Anders (en fortfarande främling i mina ögon men allt för omtalad!) ser detta så kan den kära kollektiva skåningen känna sig riktigt bojkottad för all framtid, homosexualitet är fint, men det skaver i hjärtat :@

När Nikon är med mig i Göteborg, så blir det en hel del bilder. Men just nu settlar jag aldrig ner och då blir det inte mycket till redigering på datorn. Vi sov i Kungälv inatt, hade en mycket fin kväll på Kvarnkullen där våra kära esteter spelade och sjöng så det stod härliga till, efter det satte vi oss uppe på Kvarnen och drack öl, och åt bokstavskex. Det var mycket mysigt och även då var Nikon med, fast som sagt. Längst ner i väskan, och där tänker jag inte börja gräva. 

Anywho; Efter ett par timmars tidsfördriv i skolan så åkte jag och Jessika in till stan igen, jag blir nerflörtad av en skäggig busschaufför och fick åka gratis! Vi hoppade av vid Kungsport och hämtade upp våra cyklar och bestämde oss för att cykla en stund, men vi rullade iväg hela vägen till Bellevue för att kika lite på stadsmissionen, väl där var vi slut och drev runt lite lojt bland kläderna, tills jag pep av förtjusning. Min scenutstyrsel för bröllopet är FULLÄNDAT! 45 kronor för den finaste sailor-skjorta/blus jag någonsin sett! Därför tänker jag inviga den ikväll på Andra Lång och dricka öl med Jessika och Sabotören! Fan fint. Men vår resa tog inte slut där, vi visste vad som väntade; en 2-3 km av ren och skär uppförsbacke till Kortedala, men fan att vi klarade det om än benen var som spagetthi och strupen skrek av bakfyllans muntorrhet och vätskebrist. Drack juice, pratade med min fina syster, rökte och gjorde en finurlig middag för två. Jag sminkade av mig och fick ett synnerligen makabert utseende och jag tyckte synd om människorna runt mig. Sen cyklade vi tillbaks till stan, med ett par drickapauser tack och lov.

Nu klappar vi takten till Kent, dricker kaffe, studsar runt lite halvnakna och gör oss redo för att få lite energi tillbaks. Crossianter har vi också! Tack för mig häj.

Vaknade upp med en obehaglig dundrande migrän. Klockslaget berättade 08.12 , hade fortfarande chans att komma i tid till skolan men då uppmanade magen om att något ville uppe, jag rusade upp på fötterna och sprang iväg och kräktes och skrek, samtidigt. Det var något nytt, mitt huvud bultade så intensivt att jag inte kunde göra annat än att skrika och spy, sen kröp jag ner med svag kropp i sängen och kunde inte röra på mig. Runt tio fick jag ett samtal och flertalet sms därefter , dags att ta tag i sitt liv kanske tänkte jag och öppnade min fina lilla träburk och tryckte i mig ett par tramadol och citodon och nu mår jag lite bättre, men känner mig för funky för att umgås med folk. Dock så ska jag möta upp Jessika i stan snart, och Erica vafan? Henne vill jag träffa, vart tog du vägen igår!

Igår var glittrande, idag ska jag bara få i mig koppen med kaffe som jag längtat efter och sedan klä mig i något som jag inte dör av värme i (som igår) och cykla runt runt runt, precis som mitt huvud. Ringa Erica också, fan vad jag har att stå i ! 

och NEWSBREAK: Det finns MAT här! wow, helt otroligt. Men intet ska jag lyckas få i mig pga min jävla migrän, bummer! Sen vill jag berätta att jag har en stor crush på The Smiths för tillfället, vem har inte det emellanåt? Fint som snus.

Ett skepp kommer lastat med favoritbilderna från igår, glitter! 

Min dator pangade. Rejält. Men jag har haft en fin dag som jag gärna hade velat återberätta, om jag inte hade känt mig så berusad, vilket jag inte ens är. Bara berusad ända inpå själen, känner mig harmonisk och inte ens Mickes genomtröga diskussioner kan förstöra det för mig. Jag har iallafall suttit i Kungälv, fikat på Café Nyfiken, satt mig under ett träd i hettan där skuggan var min stora räddning, spytt och tuggat tuggummi, mött upp Emma och köpt kakor på kungälvs kexfabrik, åkt in till stan och handlat mig min älskade vegakeps (äntligen!) och ett par helsvarta hippiebrillor (som om jag inte hade tillräckligt många redan) och sedan hittade vi en lila sammetskavaj till Palle som han ska ha på balen, han dog i förtjusning. Hittade den på Prickig Katt för hundra riksdaler, sedan försvann vackra Emma då hon skulle titta på när hennes mamma svettades. Då hittade vi en Rebecca som studsade fram på Magasinsgatan och därefter Emanuela och David, vi åt sushi tills magen inte rymdes mer. Efter det hittade vi en fin gräsplätt bakom Storan och drack vin och åt kakorna vi köpte, filosoferade och lyssnade på musik. Emma kom tillbaks och vi drömde oss bort, ville skriva en bok om ett mysterium i älven (som stinker och som infekterade min hand med pissljummet likvatten gissar jag på, Tony Mattsson hittades ju där och jag stoppade ner mina fingrar i vattnet för att känna, gött häj) Sen tog jag kort på tranorna dom hade gjort i papper, och hängt upp i träden med fina texter på etiketter, jag ska visa er jag lovar. Emma var fin och såg lycklig ut.

Bland annat så trillade jag hem i mörkret alldeles ensam och insåg saker som att jag får andnöd i backen upp till Julianska, min kondis är nog inte i bra kondition, heh. Iallafall när jag röker och håller cigaretten mellan läpparna och försöker att inte andas in rök i näsan, då slutar jag andas för ett par sekunder och sedan inse att man går upp för en förjävla backe. Insåg att "Klåparen" är en bra låt upp för den backen, bra låt för många andra stunder också. Tänk så många tankar som inte fötts än, som inte fått bli tänkta, och tänk så mycket vi tänkt och glömt bort. Jag tyckte lite synd om tanken, där jag gick och jag försökte att lägga tanken i luften för att flyta med mig och bli till en handling, tänkte "hoppa" och så hoppade jag, tänkte "sjunga" och så sjöng jag "Och så blinkar det till, gröna, röda, gula ljus. Du var på nålar när du kom, med ditt insmugglade rus" Tänkte "dansa" och jag dansade mig upp, metodiskt och i takt till musiken, svanhoppade och viftade med armarna, tills jag träffade en mörk man med en stor hund, log det bredaste jag kunde och ropade "HEJ vackra främling!" han blev nog lite skraj, men mest bara glad. Sen sjöng jag "I'll do anything, spontaniously!" i hissen och låste upp dörren och slängde mig på sängen. Startade min pangade dator och satte mig här, det är fint visst är det.

Det går en kollektiv suck här i dårhuset. Pappa är knubbig och ligger i matkoma, jag har varit ute på havet och andats in för mycket havslukt och jobbat och blivit bemött som en hamnprinsessa, istället för en hamnfascist, mamma har jobbat hela dagen och Julia är väl utmattad av all bitchighet, vem vet?

Mathilda Karlsson, fullkomligen osar av sarkasm och oskönhet. Oskönhet som i att jag lägger min spontanitet åt sidan ett slag, och drömmer mig bort till Societetshuset på Marstrand, vill ha champagne och svinga mig i kristallkronorna, gå lös och bli en del av den så dekadent förutspådda kväll, min generation år 1992 har sällan varit den sofistikerade årgången, kanske jag för en dag kan släppa distansen från dem och sluta mig till apornas planet och bli den där hemskt olyckligt energiska Mathilda som för 3 år sedan, när jag började gymnasiet och jag hade allas uppmärksamhet, jag var överallt och ingenstans, alltid hade jag någonting att säga och energin tycktes aldrig ta slut, fanns alltid någonstans att hämta mer. Skillnaden numera är väl att energi finns knappt så det räcker för en timmes grovarbete på humorskalan, finner ingen dispens i att vara rolig längre. Sedan har jag världens bästa vänner som sällskap under kvällen, om jag så ska gå klädd i kedjor runt fötter och armar för att inte låta mig bli blaserad. 

Nog med planer, hade två ytterst spontana flickor hos mig idag. Jag fixade lite förplägning till dem i form utav pasta och kycklingkött i sås (från början min mammas kokeri, men jag värmde upp!) sedan åkte vi ut med båten, Emanuela blev så förtjust att hon tappade orden, eller bara skrek. Hade nästan glömt hur vackert hon tycker det är på kusten, det får en också att se det med andra ögon, ur emanuelas synvinkel, kobbar och skär blir med ens en vy som man beundrar, spegelblankt vatten och lukten utav tjära, havssalt och bensin! Vi drack vin direkt ur flaskan och rökte cigarett efter cigarett, min syster tjurade en aning över det men hon är nog innerst inne bara orolig och tycker nog om mig, trots allt. Har sjungt "Oh Sister" och letat upp både min och Jessikas stämma, nu är vi verkligen på gång. Ska sjunga på en grym tillställning som ännu inte är avsett för offentligheten och kommer nog aldrig bli, men det en mycket fin herre ska gifta sig med en vacker kvinna, helt enkelt ! Sist men inte minst hur som haver, så skickade vi en flaskpost till någon framtida främling med vacker poesi och annat trams och sedan försvann dom, bara så där. Tillbaks till ensamheten, men ändå en gnutta uppskattning. Träd och blommor, asfalt och berg finns det nästan överallt. Men en salig blandning klippor, hav och en himmel sprängfylld utav färger, en tjock hund i kopplet är en bra sammansättning utav det som skall kallas hem. Hem ljuva hem.


Förra helgen, det var vin, sommar och musik uppe vid Röda stugan.

OCH; med ära och respekt! Detta är en lika stor katastrof som att Jesus skulle vakna upp med en vagina en morgon och bli utfryst av sin far och alla sina änglapolare, han skulle trilla ner genom molnen och ner på jorden och gå runt bland alla världens feminister och vara fruktansvärt miserabel! Huvudsakligen gör det ändå inte så mycket, tycker om min klass, dom är söta men jag är en musikfascist och påtal om vår allsmäktige härskare när jag ändå pratar utan punkt och om helt oväsentliga saker så kommer tre kortväxta filurer hit snart, kände sig inbjudna till casa de poco loco, och Frankrike närmar sig! Min nästa pojkvän ska heta Frankie, har jag bestämt. Eller om jag bara köper en katt och döper honom till Frankie, vore ju jävligt mycket enklare. Pussas och sånt, killbaciller ju! :C

Cyklar iväg till Café Vanilj för att tjöta lite med Adrian, sen cyklar jag hem till Jessika och kramas lite. Jag fick ett örhänge utav Emanuela igår med ett silverkors, hon tyckte väl jag behövde lite Jesus, och rusta upp mig lite grann med nya smycken, tack min kära neger! Imorgon ska jag fika med Palle och sedan ska jag hem till ön som gud glömde och lät hitler släppa en stor skit på, det är därför det stinker ganska mycket. (But money is still and always money. )

Ni får en puss för att det är ju gyllene regeln som gäller, oh i'm so sneaky god i am.

Insåg att jag ser ut som ett lik utan smink, inget vacker utan spackel där inte.
Insåg att jag ska in till stan om ett par timmar, fika på Café Vanilj.
Insåg att min cykel står på drottningtorget och känner sig ensam.
Insåg att ett rum inte städar sig själv, även om man tycker det borde göra det ibland.
Insåg att det är helt meningslöst att gå till skolan när man inte kommer få något bidrag längre.

Insåg att kuddar är mjuka och fluffiga för att kännas bra mot våta kinder och samla alla salta tårar inuti, kanske är det långsökt. Men jag insåg också att kärlek är för dom, dom som har tur och jag har tur men det är inte min tur, nu. Vill nog helst utav allt inte att detta ska bli en neråtsång, samtidigt som att det är inte Be-bop-a-lula hela jävla dan, idag. Om bara om min älskade väntar så kan jag hålla huvudet över ytan. Insåg att Thåström är bra för regniga dagar, och han tar orden och sången ur munnen på mig. 

Imorgon får ni smaka på äkta bögerier från klädbageriet. Eller. 
Idag får ni bara en inblick i livet på Jessikas balkong, förra veckan. 
Hon är en idog jävel, som tar sig fan på att lära sig munspel. Jävla anamma.

Känns som jag knakat ifrån bloggen, i växten.

För varenda gång jag skriver här är jag påverkad på ett eller annat sätt. När jag är nykter drar jag iväg till läkaren, eller för att bli full helt enkelt. 

Så ja, jag är inte nykter, men det blir väl oftast sådär oskyldigt ärligt när man är berusad. Vill ni veta hur jag känner?
Jag känner att om inte ondska fanns i världen, hade vi varit minst lika olyckliga som vi är nu, fast bara alldeles förskräckligt likgiltiga. Jag tror det är min enda skam här i livet; min återkommande likgiltighet. Jag hade kunnat känna - om jag ville . att jag inte kunde leva utan min stora kärlek, men istället hänger jag runt på ön bredvid min med bra sällskap, eller jobbar röven av mig i hopp om att glömma om hur jävla miserabelt mitt liv faktiskt är. 

Ondska.
Myt ?
Eller bara ett begrepp vi undangömmer i hopp om att leva i en värld utan bekymmer?
Bekymmer.

Mina bekymmer växlar från allt till en öm stortå till att ligga på asfalten fullständigt nersmutsad och misshandlad. Bekymmer. Ordet är uppbyggt för att skapa en molande känsla i mellangärdet, visst är det ironiskt? 

Jag jobbade idag, på rökeriet och jag trivdes som fan. Jag saknar känslan av att jobba tills huvudet ilar av vätskebrist och den kurrande känslan i magen som gör en så fanastiskt illamående. Fick jobba med en jävligt trevlig tjej dessutom och att byta miljö i sommar är en bra grej. Mitt främsta jobb är i hamnen , jag kommer springa runt och bli brun, le mot båtgäster och motionera. Förövrigt har jag druckit många dagar i rad nu, det börjar bli en knepig ihopsmältning som är obrytbar. 

Fredrika är här, nämnde jag det? Och Emil, två från samma håll som drar sig hit. Jag grät idag, jag dansade lågstadiedans med Palle och jag kramade många och gungade gungmatta med Jessika. Jag drunknade i vinglaset och gråter fortfarande.

Känner mig så där melankoliskt neddragen i olyckligheten att jag gärna inte känner efter hur jag mår. Det värsta utav allt är förmodligen att jag har folk omkring mig som älskar mig och bryr sig, det gör mig så vansinnigt rädd. 

Ni som känner mig vet att jag inte är något vidare bra på att skriva i stycken, det blir alltid en massive wall of text som ingen orkar läsa igenom. Ironiskt nog skriver jag idag endast skitsnack, indelat i stycken gjort för att ni enklare ska läsa det. Jag kan vara rolig, om jag vill. Men det vill jag nog inte. Det finns så mycket jag vill säga, som aldrig kommer sägas. Så mycket jag vill berätta, som ingen vill ta del utav. 

Jag vill inte prata mer nu, ska sova och vakna och på kalas. Nykter. Pussa massvis på mina brorsbarn och hoppas dom älskar mig lika mycket som jag älskar dom. Förvirrad tangentbordspoesi, jag vet.