Me and mr Jones
Mina tankar kladdar ner dig, mina händer torkar av .
Ser ut som ett vrak men det gör ingenting, jag har semester nu. Jag har gjort mig en skål nudelsoppa och försöker packa inför en tid på Åstol, klarar inte av att vara i stan när jag bara känner mig ensam. Kommer förmodligen vara lika ensam på Åstol men jag har iallafall min familj och det skall bli skönt att komma till den gudsförgätne ön igen. Packar ner gitarren och tvingar mig själv lära mig ordentligt nu. Packar ner hjärta och själ och beger mig ut till havet och låter mig själv ventilera lite.
Idag har jag jobbat och sedan tog jag en fika med Evelina, nu är det dags att sätta fart innan jag blir lat och somnar.
Kärlek och raketer.
Oh captain my captain.
En klänning jag fick av Ana-Maria, klippte av armarna och den blev klart mycket finare, lagom till midsommarfirande. Ett bipolärt hår på ett bipolärt huvud. Hoppas er dag blir till belåtenhet, nu skall det dansas!
När han klär av sig.
Nu skall vi se hur tant klarar av att skriva ett någorlunda propert inlägg på en ny blogg.se-design med tusen nya funktioner som bara är förnamnet till allt jag inte kan eller orkar med. Till att börja med måste min bittra aura avta en aning om jag skall lyckas med något pretentiöst skitsnack om att allt är faktiskt helt okej och solen skiner, mina ben börjar bli bruna och har fått fräknar på näsan, ligger i sängen och dricker te och spelar lite gitarr. Utan krusidullerna kommer dagens sanning här;
Jag tycker faktiskt inte allt är helt okej idag, snarare som om gud slumpmässigt valde mig att bli den som fick känna sig som en mögelsvamp under handfatet i sitt eget badrum idag. Solen skiner inte alls idag, på Åstol gör den förmodligen det, molnen tar sig liksom aldrig riktigt dit. Men här är himlen alldeles grå och mina ben var igår två stycken snövita sådana, men efter lite övertalan smorde jag in dem i kokosnötsolja och väntade på att miraklet skulle uppenbara sig. 5-6 h utav totalt gassande mot två ben som i princip aldrig fått se solens strålar resulterade i att mina ben ser ut som två kräftor och att vända på sig i sängen inatt var minsann årets bedrift. Jag ligger i sängen och spiller te på min mage, försöker lägga några ackord men allt låter så falskt och fel för att påminna mig om att jag inte blir bättre på gitarr än såhär, den skriker "Snälla häng upp mig på väggen igen".
Nu när jag gjort er allt annat än varm i kläderna tänker jag komma med en totalvändning, idag är dagen när Rebecca kommer hem. Livet utan Ribban är inte längre livet utan Ribban, numera är det "De tre dagarna med Rebecca tills hon åker igen!" Och sedan två veckor till utav ett litet tomrum, ingen som frenetiskt smsar och berättar små hemligheter eller om sina nära-döden-upplevelser då hon försökte sig på att motionera för första gången i sitt liv och så vidare. Men vet ni, jag skall ta vara på dessa dagar och jag ska duscha av mig te från min kropp nu, klä på mig något fint som definitivt kommer innefatta ett par svarta strumpbyxor som döljer mina inkasserade föredetta bleka men skapliga ben.
Tills vidare: Håll i hatten ikväll. Midsommar är egentligen barnens dag, därför är jag väldigt glad att sprit aldrig fått komma innanför dörrkarmen när jag var liten varken på midsommar eller någon annan högtid, och inte nu heller. Jag kommer ihåg varje midsommar som något fint och magiskt med dans, lekar, vara uppe sent och sitta i hamnen och lyssna på musik, äta glass, plocka 7 blommor att lägga under kudden och vakna upp med en god frukost och två glada och nyktra föräldrar och ett helt sommarlov framöver. Dock är jag inte mycket märkligare än någon annan ungdom och dricker på midsommar när jag blivit för gammal för lekar, dans och blommor under kudden, men ändå. Jag förutspår en fin och rolig kväll och jag skall ge mig tusan på att hitta sju stycken blommor i stan, om det så är de enda blommorna som finns här.
Jag tycker faktiskt inte allt är helt okej idag, snarare som om gud slumpmässigt valde mig att bli den som fick känna sig som en mögelsvamp under handfatet i sitt eget badrum idag. Solen skiner inte alls idag, på Åstol gör den förmodligen det, molnen tar sig liksom aldrig riktigt dit. Men här är himlen alldeles grå och mina ben var igår två stycken snövita sådana, men efter lite övertalan smorde jag in dem i kokosnötsolja och väntade på att miraklet skulle uppenbara sig. 5-6 h utav totalt gassande mot två ben som i princip aldrig fått se solens strålar resulterade i att mina ben ser ut som två kräftor och att vända på sig i sängen inatt var minsann årets bedrift. Jag ligger i sängen och spiller te på min mage, försöker lägga några ackord men allt låter så falskt och fel för att påminna mig om att jag inte blir bättre på gitarr än såhär, den skriker "Snälla häng upp mig på väggen igen".
Nu när jag gjort er allt annat än varm i kläderna tänker jag komma med en totalvändning, idag är dagen när Rebecca kommer hem. Livet utan Ribban är inte längre livet utan Ribban, numera är det "De tre dagarna med Rebecca tills hon åker igen!" Och sedan två veckor till utav ett litet tomrum, ingen som frenetiskt smsar och berättar små hemligheter eller om sina nära-döden-upplevelser då hon försökte sig på att motionera för första gången i sitt liv och så vidare. Men vet ni, jag skall ta vara på dessa dagar och jag ska duscha av mig te från min kropp nu, klä på mig något fint som definitivt kommer innefatta ett par svarta strumpbyxor som döljer mina inkasserade föredetta bleka men skapliga ben.
Tills vidare: Håll i hatten ikväll. Midsommar är egentligen barnens dag, därför är jag väldigt glad att sprit aldrig fått komma innanför dörrkarmen när jag var liten varken på midsommar eller någon annan högtid, och inte nu heller. Jag kommer ihåg varje midsommar som något fint och magiskt med dans, lekar, vara uppe sent och sitta i hamnen och lyssna på musik, äta glass, plocka 7 blommor att lägga under kudden och vakna upp med en god frukost och två glada och nyktra föräldrar och ett helt sommarlov framöver. Dock är jag inte mycket märkligare än någon annan ungdom och dricker på midsommar när jag blivit för gammal för lekar, dans och blommor under kudden, men ändå. Jag förutspår en fin och rolig kväll och jag skall ge mig tusan på att hitta sju stycken blommor i stan, om det så är de enda blommorna som finns här.
Porslin.
Jag lät mina drömmar krossar som porslin mot parketten
det var så jag kommer ihåg den gamla bostaden.
Jag lät mig drömma mig krossad så som det skar likt besticken
mot tallriken en söndag i mitt föräldrahem.
Jag lät mig krossa drömmen jag drömde som alla andra gjorde
som jag vaggade mig till sömns i och tänkte
"Det här är bättre än så"
När jag svepte in dig i min hybris och vaggade dig till sömns
När jag svepte in dig i min hybris och vaggade dig till sömns
i drömmen om att aldrig krossas likt porslin i den nya bostaden
så lät jag mig själv delvis dö men också leva.
Jag vet bara inte vilken del som är vilken, vad som är vad
vad som är in eller ut.
När jag insåg att en dröm är en dröm, och att krossa förkrossar.
Mamma sjöng att drömma kostar ingenting.
När jag svepte in dig i mitt nystan av allt jag är
När jag insåg att en dröm är en dröm, och att krossa förkrossar.
Mamma sjöng att drömma kostar ingenting.
När jag svepte in dig i mitt nystan av allt jag är
något varmt, kärleksfullt och tryggt så insåg jag att
en dröm kostar ingenting men desto mer kostar vägen.
Det här med ...
Nya blogg.se-grejen? Det är ju så att änglarna gråter i himlen.Jag har nog gått och blivit tant, det här är alldeles för modernt för mig. Nej nu skall jag sova. Befinner mig just nu ute på Åstol igen, men imorgon kommer jag tillbaka till staden. Tills vidare så tar vi hand om varandra och oss själva. Det kan behövas även om solen skiner.
Kärlek.
Livet utan ribban del 1
1. När du, Rebecca Lindblom lämnar landet, dansar råttorna på borden. Fick ett samtal utav en okänd fjortonåring en dag efter att du försvann. Låter bilden tala för sig själv. Hon kallade sig för Britschgi
2. Köpte en micket billligt flick på Bellevue marknad, tänkte sälja vidare för ett dyrare pris, paketpris flicken och pojken.
3. Jag fick snygga pangbruden Anna att röka trots att hon har slutat. Lägg märke till att vi står i ditt hood, Redbergsplatsen. Vi rökte sammanlagt 2 paket tillsammans.
4. Här sitter jag ensam, vid Delsjömotets hållplats påväg hem från jobbet och önskar att du kom och mötte mig. Bussen kom inte, jag brände mig på kaffet och saknade dig.
4. Här sitter jag ensam, vid Delsjömotets hållplats påväg hem från jobbet och önskar att du kom och mötte mig. Bussen kom inte, jag brände mig på kaffet och saknade dig.
5. Eftersom det inte blev någon dagens bild denna dag så gav jag dig en två centimeter glipa på min mage att titta på, jag vet att du saknar den för att den inte är besudlad. Skämt och sido. Så.
6. Sedan gick det rykten om att jag var med i tidningen, och ja. Det var jag. Hoppade på mig vid korsvägen, fanns ingen väg ut. De citerade mig inte ens, borde få skadestånd.
6. Sedan gick det rykten om att jag var med i tidningen, och ja. Det var jag. Hoppade på mig vid korsvägen, fanns ingen väg ut. De citerade mig inte ens, borde få skadestånd.
7. Det blev natt på Åstol och jag smög ut och rökte, vi pratade i telefon i någon timme, eller två. Svårt att veta sådär på rak arm, men det var det finaste på hela veckan iallafall.
8. Jag gick på mina brorsbarns skolavslutning, sov där och sedan fick jag med mig den här tjejen hem. Kände mig inte lika ensam längre.
8. Jag gick på mina brorsbarns skolavslutning, sov där och sedan fick jag med mig den här tjejen hem. Kände mig inte lika ensam längre.
8. Jag kom till jobbet och fick syn på det här. Jaha, kul. Inte bara gud pekar fuck you åt mig utan även mina arbetskamrater tycker det var lustigt att jag var med i tidningen, kan ju vara den mest hemska bild på mig sedan skolfotot 96. Då tänkte jag på dig Rebecca, det är inte bara du som driver med mig. DU ÄR INTE ENSAM!
9. Och igår. Igår kom pappa över med mitt nya köksbord och hjälpte mig montera ihop detta. Eftesom jag förmodligen måste äta förr eller senare på detta köksbord men lovat att inviga det med dig + te så dukade jag fram te för två och satt och drack te i min ensamhet. Senare samma kväll kom Esther och Britschgi över och vi invigde bordet med rödvin. Sedan dippade vi mitt hår rött. Det var inte månadens höjdpunkt kanske. Håret alltså, inte sällskapet. Sällskapet var helt klart perfa, fast vi saknade tjejen som förde oss samman. Planerade hemlisar.
9. Och igår. Igår kom pappa över med mitt nya köksbord och hjälpte mig montera ihop detta. Eftesom jag förmodligen måste äta förr eller senare på detta köksbord men lovat att inviga det med dig + te så dukade jag fram te för två och satt och drack te i min ensamhet. Senare samma kväll kom Esther och Britschgi över och vi invigde bordet med rödvin. Sedan dippade vi mitt hår rött. Det var inte månadens höjdpunkt kanske. Håret alltså, inte sällskapet. Sällskapet var helt klart perfa, fast vi saknade tjejen som förde oss samman. Planerade hemlisar.
Och idag, dag nummer 10 till ära kommer den mest fula och konstigaste bilden hittills. Min fot påväg upp för backen från Olskrokstorget till Redbergsplatsen. Den må verka lite trasig den här bilden, att det omöjligt kan finnas någon slags historia bakom den. Ja, det kanske den är men historian lyder:
Min fem minuters promenad från Olskrokstorget är tung idag, varför jag hoppar av där emellanåt är för att jag vill handla innan jag stiger på 17-bussen. Har man tur får man ju chansen att träffa din mamma liksom. Men idag så var jag ledsen och arg. För att Tyskland har berövat mig på en vän som man oftast hittar här , alldeles uppe i backen. Jag måste erkänna att hungern var en bidragande faktor till dessa tårar, jag blir väldigt grinig när jag inte ätit på två dagar, men jag hade ju precis handlat mat när tårarna föll så det borde varit en slags bromskloss.. Nåväl - Idag fanns det ingen Rebecca på Redbergsplatsen heller och jag klampade hårdare och fortare upp för backen och ville mest bara stiga på den där djävla bussen. Så ja, jag satt i nästan exakt 30 min och grät på Redbergsplatsen, för självfallet missade jag busse. Jag grät som ett barn för att jag saknade dig och för att jag hungrig då. Och för att jag typ inte har några pengar kvar, man blir lätt ganska cranky då. Men ändå fanns det ett sting av hopp när jag tittade bort mot ejdergatan och väntade på din crooked walk och luvan uppdragen så det ser ut som du har puckelrygg. Sen gick jag hem åt en spartansk middag, och sedan drack juice och te och kaffe och vatten och nu har jag en ganska stereotypisk biaframage. Då tänkte jag också på dig.
"Thank you for listening. Over and out" /Pölsa
Min fem minuters promenad från Olskrokstorget är tung idag, varför jag hoppar av där emellanåt är för att jag vill handla innan jag stiger på 17-bussen. Har man tur får man ju chansen att träffa din mamma liksom. Men idag så var jag ledsen och arg. För att Tyskland har berövat mig på en vän som man oftast hittar här , alldeles uppe i backen. Jag måste erkänna att hungern var en bidragande faktor till dessa tårar, jag blir väldigt grinig när jag inte ätit på två dagar, men jag hade ju precis handlat mat när tårarna föll så det borde varit en slags bromskloss.. Nåväl - Idag fanns det ingen Rebecca på Redbergsplatsen heller och jag klampade hårdare och fortare upp för backen och ville mest bara stiga på den där djävla bussen. Så ja, jag satt i nästan exakt 30 min och grät på Redbergsplatsen, för självfallet missade jag busse. Jag grät som ett barn för att jag saknade dig och för att jag hungrig då. Och för att jag typ inte har några pengar kvar, man blir lätt ganska cranky då. Men ändå fanns det ett sting av hopp när jag tittade bort mot ejdergatan och väntade på din crooked walk och luvan uppdragen så det ser ut som du har puckelrygg. Sen gick jag hem åt en spartansk middag, och sedan drack juice och te och kaffe och vatten och nu har jag en ganska stereotypisk biaframage. Då tänkte jag också på dig.
"Thank you for listening. Over and out" /Pölsa
Utkast: Juni 17, 2012
Och du skall veta att efter varje moln som passerar så kommer vi alltid drömma om de där löftena, det vi alltid velat ha och alltid vetat kommer ske när vi har gått varenda millimeter utav de mil vi måste vandra. Vartenda luftslott kommer detoneras i kaskader utav färger, intet kommer glömmas och alla krig utav desperation kommer bära med sig varsin skatt utav den längtan som legat i lut över sommaren, hösten, vintern och våren. När solen vridit sig runt jordens axel i ljusår och vi inser att det är bara dagar, men desto fler än något som kallas månader och år. Som alltid är och alltid kommer vara en varm novembernatt i själen, i hjärtat och i det som kallas huvud. Huvud som sägs bestå utav hjärna, substanser och aktiviteter, men som egentligen är ett kontor för oss att samla allt som hjärtat inte tar emot. Det som sedan portioneras ut och ned till hjärtat som kallas muskel, ett centrum och en fristad för känslor att dansa fritt och plantera vidare, så ett litet frö till någon som blir ett Du. Ett centrum att lägga allting som gör ont och säga "Det får lov, att skava, att värka och pulsera."
Intet kommer glömmas när vi låter solen vrida sig ett sista varv runt jordens axel, och skjuta ner det sista luftslottet. Begrava vår sista längtan i jord med vatten, sol och koldioxid. Låta oss växa på riktigt. För första gången, men också sista. För egentligen är allting bara en varm novembernatt där vi planterade ett frö.
Uppdraget livet utan Ribban.
Imorgon kommer del ett utav "Livet utan Ribban" upp här på bloggen, som är i världklass den sämsta Sherlock Holmes jag någonsin stött på.
Tills vidare, simma lugnt. Bara döda sillar följer strömmen.
Åstolskadad tjej.
Shout out
Jag vill bara göra en shout out åt mig själv och många omkring mig. Tack för att ni har format mig till något bra , och hjälpt mig att forma mig själv till den människa jag alltid varit men aldrig framhävt. Har lärt mig att skrapa på ytan och framhäva bra sidor som min självbild aldrig låtit mig få visa upp. Jag är nästan aldrig rädd längre , jag är inte rädd för döden för jag vet att jag inte kommer att dö, jag är inte rädd för att vara sjuk. Jag är inte rädd för att öppna mig för människor som inte bryr sig existerar inte i min värld längre. Jag har inte längre ett hål i magen som ständigt hotar att ladda med illmariga ångestanfall som aldrig går över, jag känner mestadels lycka , och en bekymmerslöshet som infinner sig allt mer. Min familj är det vackraste och dyrbaraste skatt jag har , och då räknar jag även in mina bästa vänner Jessica Hampus och Jennifer som gör mina dagar guld värda , som är en kram ifrån att bota ångest. Mina vänner som växer som små körsbär på en kvist , så himla fina och förstående. Tack vare er är jag inte längre en ambivalent människa , en tickande bomb som är på minuten att detoneras. Ni har gjort mig till en soldat with an shiny hard armor . Sist men inte minst finns det en människa som älskar mig extra mycket och han bär i sitt hjärta alla hedersmärken som finns , för han har varit ute i själsligt krig. Han har fått stå ut med all smärta , alla konflikter och prövningar en kärlek kan utsätta två människor för , samtidigt som han har sitt eget bagage som väger tungt. Men han är kvar och han älskar mig , och det är den finaste kärleken någon kan få. Och jag fick den, den är min och endast min.
Så jag vill bara höja min kaffekopp , här jag sitter på delsjömotets hållplats och utbringa en skål till er alla som jag får lov att älska. Ni är det bästa som finns att erbjuda , och ljuset jag känner i mitt hjärta har ni alla bidragit med.
Sincerely yours, Mathilda.
You're so cute when you're slurrin' your speech, but they're closing the bar and they want us to leave.
Här har det varit tyst i ett par dagar. Ibland tryter lusten och det har hänt alldeles för mycket de senaste dagarna, höll nästan på att glömma bort mig själv tillochmed. Men nu är jag tillbaka, och det har varit känsloladdat från båda håll. Planen är väl den att jag skall vara ledig från jobbet i 4 dagar den här veckan och tiden skall spenderas väl ute på ön. I övrigt håller jag mig relativt lugn om dagarna, åker till jobbet med lätta ben och går därifrån med en värk i dem värre än Judas samvete. Jag ränner ute sent om nätterna med fina vänner och jag kryper ner i min säng och somnar ensam. Erica har farit iväg till Peru och jag har inte hunnit gråta än, har väl inte riktigt förstått att hon är borta. Tänker fortfarande att jag kan sitta kvar på buss 17 och hoppa av vid vågmästareplatsen och ligga i hennes soffa med tårar i ögonen och så slänger hon sin tyllkjol på mig så klär jag på mig den och sitter där och gråter men det är bra för det är min bästa kompis. Tack och lov kommer hon hem till hösten och då skall vi sätta igång med allt vi borde gjort för längesedan, plugga och jobba, ordna upp allt som vi behöver ordna upp.
Och inte nog med att Erica har åkt så är Rebecca i Tyskland och gör det landet obeboligt. Men hon kommer tack och lov tillbaka inom två snara veckor och sedan har vi ju hela sommaren på oss att göra hyss som vanligt. Det känns dock konstigt att känna sig ensam, jag har ju fortfarande människor omkring mig men alla har inte åkt utomlands, vissa valde bara att pysa härifrån ändå. Men jag har varit med Anna och Britschgi, Esther och Emanuela de senaste dagarna. Den kommande veckan tänker jag dock spendera enbart med mig själv, och min familj.
Jag hade nog inte kunnat pumpa ur mig ett mer näringsfattigt inlägg, men det får vara så här i några dagar till. Måste fokusera i några dagar till innan jag är ledig och utvilad. Känner mig glad och bekymmerslös just för tillfället, pratar med bra människor , umgås med bra folk och önskar allt kunde bo lite närmre mig, eller jag dom. Tills jag är tillbaka så önskar jag att ni håller er själva uppe, dra i alla trådar för det behövs ibland.
Love and Rockets.
And I know our song is old but heavy as I see dry leaves fallin' down, oh .
Förvirrad, svag och ynklig tjej walking.
Skall mentalt börja förbereda mig för arbete, behöver jobba så jag tänker på annat. Känner mig som en ganska elak och fruktansvärd människa utan att jag egentligen har gjort något. Min existens känns överflödig idag, men så skall det ju inte kännas. Pity-party-marathonet fortsatte igår med, Johan glömde min gitarr och gick till bolaget och köpte en box vin istället, sen satte dårskapet igång. Rebecca, Emanuela och Britschgi kom också förbi lägenheten, Erica låg mest och sov i min säng. Jag vill se Timbuktu imorgon, mer än något annat just nu. Jag behöver det. Ikväll skall jag spela sorglig blues på min nya gitarr och sjunga så änglarna gråter i himlen. Sån dag idag. Saknar min ängel i himlen.
Spara dina tårar till nästa krig, älska dig själv med en handfull arsenik.
Navid Modiri & Gudarna.
Det händer faktiskt inte någonting just nu. Lyssnar igenom alla de gamla albumen utav Navid Modiri & Gudarna, sedan min födelsedag har jag lyssnat idogt och princip endast på Navids egna debut "Hopplös". Det är en så intelligent djävla ärlig och fantastisk platta och för er som inte hört den så ge det en halvtimme utav ert förmodligen inte lika näringsfattiga liv som mitt, men något åt det hållet åtminstone, så här en grå junimåndag. Ni hittar den här.
Mer har hänt, även mindre. Jag inväntar finbesök av Erica och Johan, vi satt och sörplade vin igår och kvällen var behaglig och stabil för det mesta, tror jag. Men då talar jag bara för mig själv. Idag blir det kaffe och gitarrspelande. Jag har så fina vänner, jag fick en gitarr utav Johan som han köpte i Istanbul. Jag har ju velat lära mig på riktigt, så himla länge nu. Dessutom fick jag en t-shirt av honom från The Cavern i Liverpool, där Beatles blev upptäckta. Johan är bra på att göra mig så där glad så jag hoppar upp och ner i hans soffa. Så snart kommer de över och då skall vi bara andas, ventilera och prata. Det behövs inte mycket mer än så för att göra en liten Mathilda glad.
Ta hand om er.
Det händer faktiskt inte någonting just nu. Lyssnar igenom alla de gamla albumen utav Navid Modiri & Gudarna, sedan min födelsedag har jag lyssnat idogt och princip endast på Navids egna debut "Hopplös". Det är en så intelligent djävla ärlig och fantastisk platta och för er som inte hört den så ge det en halvtimme utav ert förmodligen inte lika näringsfattiga liv som mitt, men något åt det hållet åtminstone, så här en grå junimåndag. Ni hittar den här.
Mer har hänt, även mindre. Jag inväntar finbesök av Erica och Johan, vi satt och sörplade vin igår och kvällen var behaglig och stabil för det mesta, tror jag. Men då talar jag bara för mig själv. Idag blir det kaffe och gitarrspelande. Jag har så fina vänner, jag fick en gitarr utav Johan som han köpte i Istanbul. Jag har ju velat lära mig på riktigt, så himla länge nu. Dessutom fick jag en t-shirt av honom från The Cavern i Liverpool, där Beatles blev upptäckta. Johan är bra på att göra mig så där glad så jag hoppar upp och ner i hans soffa. Så snart kommer de över och då skall vi bara andas, ventilera och prata. Det behövs inte mycket mer än så för att göra en liten Mathilda glad.
Ta hand om er.
I can't stand to fly I'm not that naive I'm just out to find The better part of me
Hej. Jag är ledig i helgen och jag skall spendera tiden mestadels under täcket
men också en rejäl rengöring utav lägenheten. Mitt liv i ett nötskal och det duger bra så just nu.
Jag mår inte bra idag, kroppen är sjuk och huvudet skaver lite, men det gör ingenting idag.
Det får, göra ont.
