it's a ventriloquist act

Så jag bara gjorde det. En ny blogg och det kan ju skapa en väldig massa problem som medför många bra saker. Men det är väl dags antar jag.

(Klickbar bild förstås)
Vet inte varför jag gjorde det, önskar jag visste. Det hade blivit en rolig historia att berätta för er, men jag antar att jag bara behöver bryta upp ibland. Precis som alla andra. Eventuellt kommer jag sakna Thelma & Louise längst upp i vänstra hörnet. Och den där headern som aldrig funnits. Men ändå. Tänkte börja älska mig själv också. Fred ända ner i tårna.

För det är ju faktiskt precis vad det är. Utan att hellström sjunger ut det till mig och 20 000 andra, inte för att jag stukade foten. Det är vår tid. Din och min, hans och hennes, den och dets. Min fot börjar kännas bättre , men jag är rädd att jag snart lägger en pizza på golvet nedanför sängen. Blogg esse, om ni läser detta vill jag bara säga att ni gör ett bra jobb , men appen ni började spåna på för ett jävla tag sedan är efterlängtad. Jag väntar spänt, så att säga. Förutom det står jag upp i ottan imorgon för att ta med Jennifer på stadsäventyr. Först lite bio , sedan mat och glass. Det är hennes tid imorgon. Och alla andra dagar. Det jag vill komma till är att jag har mysiga bilder från min kväll på Liseberg, men jag kan inte ladda upp bilder direkt från iphonen, antingen har jag inte fattat hur man gör, eller så är jag bara lite efterbliven. Känns som det går lite hand i hand. Well i dont mind. Och sedan, som slutets triumf. Jag ska träffa Robert imorgon, och jag ser verkligen fram emot det. Kvällens recension för konserten blir kort och koncis; kissnödig tjej på 163 cm med en söndertrampad fot försöker tränga sig ur folkmassan, skänkte min fantastiska ståplats till jobbiga popflickor med röster som skar sig värre än mammas skönsång på morgonen , hoppar över stängslet vilket leder till värre fotsmärtor och ett haltande resten utav kvällen. Spiknykter var jag också, såklart. Och för att inte glömma själva musiken; Håkan levererade, som vanligt . Helt gudomligt,

(Lou Reed)

Kanske borde jag be om ursäkt. Mest utav allt till folk omkring mig, främst av allt Markus. Men också till er som faktiskt tar er tiden att hamna här ibland. Här på grapewinefuckers. Det får mig att tänka till lite, jag är ju fullt medveten om att saker som jag skriver här ibland, känner ibland; det har vi alla känt någon gång. Men jag vet ju så väl, att detta är ingen modeblogg , det är ingen det-här-åt-jag-idag-blogg. Det är en samlingsplats för allt som rör sig frenetiskt i mitt huvud. Mycket kommer hamna i min bok, under de kapitlen som är märkta "det får göra ont" , och annat hamnar här för att det inte finns en enda själ som kan ta mina smärtor, ingen kan ta en annans börda. Det finns många som vill ge ett försök, men snälla försök inte , de kommer bara göra ont.

Men så kommer vi till den punkten där allting börjar klarna lite och man bläddrar tillbaks och inser hur mycket man tyckte synd om sig själv. Visst, det sved. Men om du inte kliver över din sorg fastnar du i ett mönster ingen egentligen orkar höra på. Jag vet inte om jag försöker förklara mig, ursäkta mig. Har inte planerat någonting. Den enda ursäkten idag går till Markus, vars mående påverkats till det sämre tack vare mig. Så förlåt mig, jag kan inte vara mindre Mathilda, inte mer. Men jag kan vara den du blev kär i. Jag tänkte börja redan nu, bortsett från överdoser utav smileysar och en humor bortom all räddning, och sömnlösa nätter med ett matintag på en gurkskiva om dagen. Låt oss säga att jag tagit mig några divisioner upp sedan dess, tack och lov.

Men för att låta (och för-låta många i min omgivning som påverkat MIG till det sämre) min blogg sända ut något nytt och ljust så kan jag berätta om en del som hänt i september. Allt började med att jag for hemifrån. Det var inte utan tårar, men det var skönt. Jag tog mina grejer och stack, har känt mig hemlös men inser nu att jag inte behöver ett permanent boende för att känna mig hemma. Vilket för mig till nästa punkt: Göteborg. Det sägs att hem är där ditt hjärta är, och det är en bit kvar till Skåne, men det är just staden jag förälskat mig i. Oavsett om jag åker till Uppsala och studerar kommer jag alltid förföras utav staden Göteborg. Jag har spenderat nätter som sammanlagt blir veckor, i en lägenhet på Andra Lång. Min vän Pontus har skaffat lägenhet där och där har vi spenderat många kvällar. Har varit hos Olivia och varit kalasberusad. Arbetslös är ett nedvärderande ord, trots att jag fått höra att det heter arbetssökande. Men lös på jobb är precis vad jag är just nu. 

Jag har varit hos Jessica (mina brorsbarns underbara mamma) och pratat över en kopp kaffe och en skål soppa. Planerat huruvida vi ska ta ut Jennifer på äventyr i helgen, jag ser fram emot det otroligt mycket. Gick och tappade min Iphone i golvet så jag sprang till en tele2-butik och fick mig en ny Iphone 4, helt gratis när jag bytte abonemang som jag planerat ett tag.

Tänkte inte bli långrandig tänkte jag skriva, men ser redan alla rader ovanför och blir lite nervös. Jag lyckas alltid säga för mycket, men jag önskar för mitt liv att jag fick någonting begrepligt ur mig. Om inte så säg gärna till, feedback ger mig energi att skriva om någonting nytt. Om ni har läst ända ner hit så vill jag ge er en applåd, jag som sitter och svär åt bloggar med kopiösa mängder text utan bilder och ord som "himla" , "outfit" , "dagens facelook" och "puss & fred" potioneras ut i alldeles för stora mängder.

Men jag är så himla glad för att jag inte visar dagens outfit (trots att mina nya tillskott i garderoben är en HIMLA fin jacka och en HIMLA fin halsduk (medmera)) och att jag inte la ut en facelook för då hade ni nog tuppat av. Puss & Fred till er alla som tog del utav mina musiktips ovanför. Himla fint alltså.

Det har varit fullständigt kaos, i Mathilda Karlsson komprimerade huvud. Jag är tillbaka i Kuballe. Och livet, ja det är ju en livslång resa. Just nu pendlar jag mellan Kortedala, Johanneberg, Andra Lång, Kuballe och Hisingen. För egentligen, så har jag ju inget hem riktigt. I December flyttar vi in i en trevlig 1:a jag och min bästa kompis. Vårt första kommande event i den lägenheten blir en inflyttningsfest, men det jag längtar mest till är att bjuda hem mina underbara brorsbarn Hampus & Jennifer för en hel helg med sin faster. Annika gjorde alltid så när jag kom till Göteborg när jag var liten, och jag kan inte minnas att det fanns något jag tycker bättre om. 

För lite mer mörka vyer på fronten är att min iphone gick ett mörkt öde till mötes igår. Jag tappade den (liksom hundra gånger innan) men denna gång sprack skärmen rejält. Tack och lov hade min kompis skickat ett erbjudande från comviq så jag fick en gratis Iphone 4 när jag bytte till abonemang (som jag kommer behöva nu när jag hoppar in i vuxenlivet) så slutet gott iallafall, kunde varit värre.

(The Beatles)

Den enda låten som får mig att gråta just nu, det är skönt. Jag är tillbaks i Kortedala och känner mig inte hemma någonstans. Med tanke på att alla mina grejer är utspridda i hela landet. Efterlyser ett par trosor någonstans i Stockholm, hur jag fick dom att försvinna spårlöst är fortfarande ett mysterium. Borde nog säkerhetskolla min ryggsäck, jag är ju inte den mest rutinerade människan i världen. Sedan är väl resten av mitt liv i Kuballe så det var väl en ganska stor överdrift med "hela landet" men något som är säkert det är att jag lyckats tömma hela mitt rum här på Jullan 16 när det nu är här jag förmodligen kommer att bo till i December. Bummer. 

För varje dag som går inser jag hur psykiskt hemlös jag är. Så fort jag går ensam så inser jag att jag har ju inte alls ett hem. Det ligger inte i Kuballe, inte på Johannebergsgatan, inte här i Kortedala. Jag har ett hem på Åstol som är så fel att bo på att det är det sista stället jag skulle söka skydd på just nu. Så vad gör jag nu ? Jag sätter igång och städar iordning rummet och ställer upp mina saker prydligt (det lilla jag har kvar, det vill säga en deodorant och en hoodie) och sedan ska jag få en utlovad kram utav Erica. Någon måtta får det ju vara.



Erica i helrosa träningsutrustning. Ma Belle.

Det är ganska tyst här. Låt mig ursäkta en stor del utav mig själv. Lever i en sinnessjuk paradox av nytt och förflutet. Mitt föregående liv (som i inte-återfödelse utan mitt gamla liv jag lagt bakom mig) gör sig syrligt påmind. Saker som fönstervyn från en lägenhet på andra långgatan mitt i natten. Dricker för att jag måste, inte för att det är kul, trots vetskapen om att båda anledningarna är falskt i mitt lilla spel. Det är inte kul, det behövs inte. Jag är samma människa men svårare att hantera. Skratta åt mig när jag halkar runt i skogsdungarna vid Skansen kronan, när jag ramlar omring på järntorget och dansar ivrigt med neonskyltarnas frenetiska ljus.

Jag vill inte fastna här, jag vill trampa i klaveret ibland, skita i det blå skåpet, kasta den sista tärningen och få bägaren att rinna över, driva folk till vanvett. Vem kan undgå dessa fina livskvalitéer? Det är en hårfin gräns mellan full och fullständigt förstörd. Jag vill misslyckas, inte så ofta som på senaste tiden kanske, men känna gränsen mellan lycka och sorg. Den känns inte, för folk ber mig glädjas i sorgen. "tänk på hur fint det var innan det tog slut, han älskar dig fortfarande även om han inte finns där" ja men det är väl klart man ska få gråta ut sin själ tills bröstkorgen blir ett litet russin, tills hjärtat svider efter varje klapp. Gråt mina kära läsare, strunta i vad de säger, när man gråter känner man hur grisigt livet är, och hur fint det blir när någon dyker upp oanmält för en kopp kaffe och en kram. Och en Carina tre trappor ner som oroar sig för min kropp. Jag ska ta och gråta en skvätt till, vill känna hur fint livet är när det känns så där kort och påtagligt , och sedan när livet känns så långt och döende vill jag värna om alla andra. Jag vill det nu med, men det känns omöjligt när ingen orkar med mig, inte ens jag själv.

I haz no friendz left, känns det som. Trots nya rekryter med värde beyond average. Men vad jag än gör, minsta lilla misslyckade rörelse. "Sluta Mathilda", "Gör inte så Mathilda" , "Mathilda." , "Du kan inte göra så" . Jag är så rädd för att umgås med folk, ändå gör jag det varenda dag. Minns inte senaste gången jag var ensam. Fick 10 minuter för mig själv och fönstret inatt, med mina sista cigaretter och vackra Göteborg, ville gråta men hindrades utav en klump i halsen. Var inte ensam mer än 10 min och då visste jag att det var försent att gråta, skuldkänslor. Ikväll är jag satt i Örgryte, slungas fram och tillbaka som en trasdocka. Vart är mitt hem, egentligen. Smörslottsgatan? Jag vet inte längre.

marionett.

(Fleet Foxes)

Efter ett par timmar i den insjunkna, mysiga, hemtrevliga soffan. Efter att ha rövat bort folk på skype när jag springer runt med laptopen i huset och datorn skriker "neei, hjeelp redda meii" , efter etthundrafemtioelva sms från prinsen ifrån skåne, efter ett mail till slottet som uppenbarligen skall bli mitt framtida jobb (vi kommer få bära svartvita piga-kläder dessutom, hur jävla episkt är inte det?) och efter en himla massa struntprat, och cigaretter. Då. Då fick jag gjort dessa två låtarna. De är inte perfekta, mina fingrar är stela efter tre dödstysta år utan att ha rört ett piano i princip, rösten sviker även så klart, förkylningen sitter lurigt kvar. Men ändå. Ta det bara, jag ska sova ut imorgon. Därför ger jag er denna, plus en bonus nedanför. Jag och Jessika alldeles för sent på kvällen. Kommer ångra detta imorgon. Carpe Diem på er.

Gissa vem som fick jobb på fem minuter. Utav världens bästa Thord. I ett Törnrosa-slott i Västerlanda. Och tackat Ja till lägenheten. Jobb och lägenhet. Förmiddagens ångest är bortblåst, nu är jag överlycklig! Jag vill bara gråta av lycka.

Vill ni veta något mer? Jag har köpt ett fotoalbum så nu ska jag klistra och skriva och mysa hela kvällen. Med te och mina analoga bilder. Ni som vet med er att ni är med i mitt fotoalbum har fått en fin plats att skriva ert namn på första bladet i boken. Alla ska med. (Snart kommer ny musik upp på soundcloud! Det låter förfärligt, men jag vill ändå dela med mig!)

Jobbar på en ny blogg, invigningen sker när jag tvingat mina bloggdesign-slavar Jessika & Markus att göra den förtjänt att blogga på. Sadisten inom mig pyr av längtan, nu ska här utövas makt som inte finns! Det är nog den bästa makten. Fniss.

CV, personligt brev, Platsbanken.se, Hotmail, Stadsbiblioteket, Boplats.se, Smörslottsgatan, 38 kvm, Cykel, Kaffe och en jävla massa fram och tillbaka på diverse expressbussar är det som rör sig i huvudet konstant. Söker jobb efter jobb, spelar in musik som inte hamnar uppe på soundcloud i brist på min lilla dator som befinner sig hos kossorna, jag kaffedoserar och känner en stress längs hela ryggraden som gör mig lugn och orolig på samma gång. Det händer en hel del just och just nu  väntar vi bara på att få skriva kontrakt på lägenheten, innan dess måste vi ha varsitt jobb. Åtminstone Jessika, det är väl det som är mest bråttom. Nu blundar jag och så kör jag i full fart och väntar på smällen.

Den här sorgliga Lördag (med tanke på snurret) får mig att tänka på den här bilden och den är tagen för ca 1 år sedan, varför just idag vet jag inte, med tanke på att allt flöt på så bra för ett år sedan. Tror jag.

Jag drack i princip ingenting igår men jag minns ingenting, nästan. Idag är mitt huvud en blyklump och jag har snurrat runt i lägenheten sedan jag vaknade. Förstår inte vad som hände. Hur som helst så händer det många roliga saker idag. För det första fyller min vackra brorsdotter Jennifer 10 år, hon växer så det knakar och det gör mig så glad! Jag är så fantastiskt stolt över att vara faster till 4 stycken underbara barn. Fick nästan en tår i ögat. Så det här inlägget går ut till Jennifer, min lillgamla brorsdotter som oftast är smartare än mig på de flesta plan. Grattis hjärtat. 

Vad som mer är roligt är att vi ska kika in lägenheten idag klockan halv sju, och nu om en timme ska jag cykla till brunnsparken för att hänga med Erica och vara med när hon slösar pengar! Väntar även på ett samtal ifrån Robert, om han fortfarande har tid att vara med mig en stund idag, det var så längesen att jag nästan glömt bort hur det känns att ha en killkompis som bryr sig om en. Vad som sker i kväll beror helt på hur det går för Fredrika och spåkärringen

Jag åker hem. Ses klockan 6, Göteborg. Gadden svider men det gör hjärtat med, allt är i sin ordning med andra ord.