Den bästa födelsedagspresenten so far.

Demonstrerar i denna videon , en ihopklippt resumé utav en tiondel utav alla mina dagliga ansiktsuttryck. Eftersom min mikrofon är beyond repair och aldrig kommer fånga upp ens ljudet utav ett jäkla jordskalv så får ni bara titta på dagens smorgoesbord. Mina läppar pryds av det bästa läppstiftet jag äger, fick det i present idag och kunde inte vänta tills att öppna det på måndag så jag blev fem år igen och rev upp paketet, dagens lycka.  Nu ska jag bli 19 år igen för den tiden är snart förbi. Startskott: Nu.

Ja här var det väldigt mörkt och introvert. Fransk poesi på väggen även om grammatiken kanske fallerar rejält, och ett kapitel som är ett utav mina favoriter. Lägenheten är fortfarande på ända men det gör ingenting idag. Skall sätta mig någon timme på balkongen och lapa några solstrålar. Idag ser jag verkligen inte fram emot jobb, hade behövt komma till Åstol nu med en gång, för den här delen utav mig skämmer upp mig och jag vill till den döda biten där ingenting ont kommer in, och där jag får lov att gå sönder för ingen är väl riktigt hel just där. Jag är trött på att vara bipolär, mer nu än någonsin. Jag kan inte säga nej, kan inte säga ja, kan inte äta, kan inte sova, kan inte tänka klart och den enda jag blir arg på är mig själv. 

Äh, åt helsike med balkongen, nu går jag ut på en promenad i solen. Du är aldrig så dum som du tror du är förresten.

Björns Vänner är tillbaka i mitt lilla hjärnkontor. Ännu en sån där episod i mitt liv där det enda jag lyssnar på svensk vansinnigt sorglig musik, planerar ett oändligt sängliggande framöver. Fyller snart år, skall spendera den dagen med lite vin och en bok hade jag tänkt. Jag tänkte försöka köra en någorlunda hälsosam kombination utav sömn + arbeta = utvilad ensam men rik. Och om jag räknat rätt borde jag ha råd att köpa något fint till mina vänner när psyket vilat upp sig lite, om ett tag när jag jobbat på min hälsa, jag var nog inte riktigt gjord för dessa dar osv.  Hade någon djup utläggning med mig själv igår, hjärtat och hjärnan brottades lite. Jag är bipolär. Jag är manodepressiv. För en normalt funtad människa kanske man kan stå upp för sig själv, man kanske klarar av att bli stampad på och gå runt med blåmärken, jag tror inte dom gör det men låt oss säga att dom gör det. Dom är ju åtminstone normala i huvudet. Dom går inte runt som solstrålar ena dagen och andra dagen kan de inte ens kliva ur sängen, för ingen anledning alls.  Man kanske förlorar någon, men man kommer över det eller hur ? Men det gör man inte riktigt när man lider av grav separationsångest och ena dagen är det helt okej, nästa dag kan jag inte röra någon för en bröstkorg mot min är det värsta som skulle kunna hända.  Hjärat brottas för att hävda att den inte alls bara är en muskel, hjärnan säger "Det är synd om mig! Jag är inte normal!" men hjärtat säger "Du är bra som du är, du kan inte hjälpa att du är bipolär" hjärnan kontrar med att få panik över helt valfritt ingenting alls. Och där någonstans däckade jag i min fotölj, insåg att jag hade lipat 4h i sträck. Det var väl ungefär det jag ville säga.

Idag har jag sett ut såhär, och det har emellanåt varit en lite kylig klädsel , but that ship has sailed anyways, badade ju i fontänen vid Järntorget häromnatten. Lite väl mycket alkohol inblandat dock. Nu tänker jag spendera lite tid med film och dra in ett par andetag som skall utsöndra känslan utav ledighet. I en dag. Imorgon påbörjar jag projekt lägenheten. Över ut.

Snart kommer det en näve bilder, och bortsett från det har jag insett mycket de senaste dagarna. Jag vet vad jag vill, och jag ska ta mig tid att lyckas ta mig dit. Jag har en mamma och en pappa, syskon som står bakom mig i allt jag gör, det är huvudsaken. Nyheter i mitt liv ni antagligen inte fått nys om än ? Nåväl:

Jag är skeptisk till att ha mycket vänner , jag håller det gärna smått och kort och jag vet inte varför. Jag har världens finaste, underbaraste brorsbarn och deras mamma är också bäst i världen som låter mig få vara ett barn när jag vill det, men respekterar mig som en vuxen människa. Söndagen spenderades genom att springa runt i gräset, leka lekar jag brukade leka när jag var barn, dricka kaffe och äta god mat. Kanske ikväll eller imorgon kommer det upp fina färglada bilder på barnen , och lite utav helgen på Åstol. 

Nu skall jag avklara dagens uppgifter innan jag far iväg till jobbet. Kram på er.

Så. Otroligt. Härligt. Att ha människor runt sig som är så befriade ifrån allt vad strunt och nonsens är. Så fin människa är hon, min vackra Fredrika. Idag har min bröstkorg varit helt fri ifrån allt vad ångest och andningssvårigheter kallas och heter, jag har skrattat och suttit i solen , ätit årets första glass, druckit kaffe och pratat om sommaren. Nu väntar jag endast på att min mamma skall komma hem, så att jag kan krama om henne , titta på någon svensk kriminalserie och ligga i soffan och prata bara. Imorgon bär det av till Jessica och barnen, dom absolut bästa människorna på hela Tjörn, ja hela världen för att vara exakt. Denna helgen fyller jag på krafterna och jag är nästan frisk nu. Jag hoppas ni också mår bra, för det förtjänar ni. Vad ni än är drabbade utav, vad som än gör ont, om ni botar er själv med te och bra musik eller om ni gör som jag och går ut och ställer er på ett klippblock ute på Åstol och skriker lungorna utav er; fortsätt med det ni gör. Ni är inte ens halvvägs nere på botten när ni mår som sämst, tro mig. Kan jag, så kan ni. 

Love and rockets.

Rent spontant känner jag och har gjort ända sedan barnsben att bli nämnd sådär offentligt är jättejobbigt, man känner sig blottad och omnämnd. Kanske för en inte särskilt traumatisk barndom sett utifrån, men ett tungt bagage i ryggsäcken har vi allihopa. Alldeles intill hjärtat växer det någonting inom mig som kallas ångest. Det är precis som ett litet jordgubbsland, det skördas och kräver vatten, sol och lite kärlek. Ogräs slingrar sig girigt emellan och förstör lite grann utav utsikten. Men det här är vackert, rått och min akilleshäl svider, det gör den verkligen. Men det var fint, tack Hanna för uppmuntran och insikt i en inte alls särskilt glamourös och vacker dag. Du är precis som många andra i din ålder ett litet frö redo att så, jag kan ibland inte förstå att du är så ung som du är, du är så smart, begåvad och mogen.  Om du någonsin tvekar på dig själv så kom ihåg att du är ett frö, och inom dig har du så mycket att låta växa och gro, blomma upp genom bröstkorgen och inspirera andra i din ålder att det är fint att visa, det är bra att känna, gör ont men det får lov att göra det.

Nåväl, jag är redan igång och har skakat av mig ruset utav mediciner och kaffe, tvingade upp mig själv i sängen när jag låg och läste detta inlägg via mobilen för att skriva någonting. Men vet inte riktigt vad så jag gör det enkelt för mig, kopierade dessa 11 frågor för att försöka svara på dem så gott det går.