Kom, vi byter ut pesten mot kolera.
"Ska vi tända eld på staden och sedan springa och gömma oss?"
Ansiktena är av porslin, pudrade och hårda.
Leendet dom har är påsminkat med det senaste skiten reklam skyltat med.
Generationer efter generationer ter sig som djur och samlas vid vattenhålet.
Baren. Ölen. Vodkaredbull tack!
Kuk och fitta är i fokus. Ju mer man knullar desto bättre mår man.
Parningslekar och en önskan att kunna få alkoholen direkt i blodet.
I dropp så att man slipper känna smaken av avslagen öl och vinets beskhet.
"Jag har en tändare. Ingen kommer fatta att det var vi."
Ciggfimpar utanför rökrutan. Det borde vara straffbart.
Göteborg är ju en fin stad och ska vi vara noga.
Låt oss vara politiskt korrekta och inte dela sminkrum med nazister.
Vi är inskrivna i kyrkan för fikat.
'Lev och låt leva' vi blundar för slagsmål på gatan och håller för öronen
när utsatta ber om en slant.
Nej, nej. Vi säger inte vad vi tycker.
Bara när vi hävt i oss öl tills vi spyr utanför mac donalds.
Generationer efter generationer lever i en eld som dom tror värmer dom.
"Vi tänder eld på skiten. För visst är vi inte som dom?"
e.c
Jag doftar äpple och du kärlek.
Det gör inte ont efter tre dar på golvet, det som är skrivet är skrivet och livet är livet.
Jag har inga ord, inga ord jag redan planerat att säga. Navid Modiri & Gudarna säger just nu allting jag verkligen inte kan, det värker i magen utav bara tanken. De liksom syr in svenska språket på en canvas och hänger ut dem för världen att se, att det finns mer än ordkrigen, skymfningen, verbala slagen i magen, de slarviga slangen slängda åt höger och åt vänster. Ovanstående bilder kan omöjligt förklara Februari månad på ett värdigt sätt. Jag började med att få besked om kursstart den 11 februari, då lyckade jag spendera månadens första 10 dagar i Gävle där jag hade de mest fina dagarna man kan tänka sig, mitt stackars hjärta gråter ju när jag endast slänger en blick på ett sött djur, och tro mig - där fanns det i överflöd. Jag fick döpa två getter, pussas, kramas, göra pannkakor och gosa i soffan framför Astrid Lindgren-film och springa runt med berusade ben och huvud, och en bröstkorg fylld med värme.
Jag kan inte släppa den envisa förälskelsen jag klampat rakt in i gällande staden där jag bor. Det är en jädra förbannelse rent ut sagt. Jag har ingenting att hämta här, jag är färdig med den här staden men samtidigt så låst. Det som tänkbart kan hålla mig kvar är nu mina vänner och plugget, men jag behöver rotas upp. Jag vill inte sitta fast i en pappersstad, kall och liksom dödfödd från start. Men pojken kom tillbaka samma vecka och jag mötte honom vid tåget där jag möttes av en bukett röda rosor, så pirrigt i hela magen. Har aldrig firat alla hjärtans dag men nu fick det äntligen bli min tur.
Hela veckan har vi nog mest gjort ingenting. Ventilerat, dansat fulla på gatan där alla kan ens namn, ätit oförskämt mycket godig och pussats, hälsat på familjen, bakfyllehäng med obligatoriska spyor och Mighty Boosh.
Ja ni vet, kärlek och sånt.
Nu skall jag hem till min återfunne vän Olivia för sushi och kramar.
Styrkekram.
Min favoritfärg är både grön och röd. Att hälften av mina dikter handlar om hur det är att vara död, eller olika sätt att dö på. Jag har inte krockat i någon bil ens. Visste du att jag bröt min arm två gånger och hatar penicillin?
Tillbaka i staden jag har förälskat mig i, och jag har så mycket jag vill berätta, men mina kära läsare det sparar vi åt en regnigare dag.
