Follow @hybrishoran

Whatever gets you through the night.

DATE: 2014-08-28 / TIME: 10:26:16 / BY:sockervaddsdrömmar

 
Jag trillar in här emellanåt. 
För att påminna mig själv om hur långt jag har kommit på 2 år.
Jag är svår att övertyga, men jag kramar hårt om tanken om att
en dag så kommer jag inte minnas hur ont det har gjort
och hur mycket vatten jag har trampat
eller sten som jag har burit från punkt 1 till 2
utan att ifrågasätta livet
en enda gång.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Vad vet du om att inte vilja vakna längre?

DATE: 2013-09-18 / TIME: 18:43:05 / BY:sockervaddsdrömmar


(Är här på nostalgibesök, jag saknar dig grapewinefuckers)

Gästbloggar, kanske man skulle kunna säga. Bloggar på annan adress nu men tänkte slänga iväg en röst hörd här med. 
Jag är numera 21 år och lika sjuk som vanligt, krämporna flödar. Det där var egentligen en lögn, mår mycket bättre nu för tiden, men några gamla godingar är tillbaka så som luftvägsinfektioner och ett ruskigt magsår. Ser helt tokig ut ibland men jag har mina dagar då jag är nästan normal. 
Jag volontärarbetar för en hjälporganistation ett par dagar i veckan där vi förser hemlösa, unga missbrukare och alla andra som behöver med kramar och kärlek, vi har lyckats skrapa ihop våra gamla vinterkläder som nu skall delas ut till alla som behöver. Det är jättefint, att få vara med och hjälpa till. 
Jag pluggar vidare och startar snart min inriktning på barn och ungdomssjukvården så det rör sig sakta men säkert framåt mellan ändlösa högar med tentor och läxor. 
Mitt bipolära huvud gör fortfarande förskräckligt ont i tid och otid, men jag lär mig hantera det hur mycket jag än skrapar upp knäna.
Kort och gott; Det funkar, jag är glad och lycklig och älskar mig själv. Och just nu räcker det gott och väl.

Morsning och goodbye / Mathilda.

Nytt nytt nytt.

DATE: 2013-06-02 / TIME: 20:38:00 / BY:A GIRL IS A GUN


På tiden att göra någonting åt saken men;
Nytt nummer
Ny mailadress 
och ny blogg.

På tiden att jag delar med mig utav detta kanske, men skriv här i kommentarsfältet, eller maila på [email protected] ifall ni vill ha den nya bloggen, eller nummer för den delen. 

glitter och enhörningar!
Mathilda.

De sista orden.

DATE: 2013-04-22 / TIME: 16:07:27 / BY:

 

Mina sista ord här på grapewinefuckers skall komma att betyda åtminstone någonting. Det behöver inte sätta sig i bröstkorgen er eller få er att känna någonting alls. 
Men en känsla ger utslag på så många olika vis. 
Idag hämtade jag ut Kristian Gidlunds bok på Stabbetorget, redan på promenaden dit satte sig klumpen bekvämt i magen. Jag visste redan innan jag såg omslaget att det här är slutet, slutet på en fin människa. Men det var inte förrän jag vek upp wellpappen som omfamnade boken som jag förstod det, klumpen i magen av att läsa orden "Jag har elva dagar kvar"
Jag försökte febrilt leta efter någonting att hålla fast vid men det är sällan jag har en hand till synes redo att ta tag i mig när det skälver i mig. 

Jag startade den här bloggen den 15 Maj 2010 utan att veta varför, alls. En trend, en anledning till ventilation i turbulensen. Troddes veta mycket om livet. Hur gammal kan jag ha varit då? Gissar på en väldigt snart 18 fyllda. Jag var en vacklande, ostabil och fortfarande ganska undernärd - trots mitt tillfrisknande i ätstörningen - liten tjej med en bitter humor som bet sig fast i ganska många år. Gymnasiet var som förutspått tungt och mestadels outhärdligt. Jag trodde mig veta allt om livet. Det är i mitt inre känt att min perceptionsförmåga är överanvänd trots att jag ser livet på ett sådant snedvridet sätt, än idag. Jag tycker mig se precis hur människor fungerar och varför, jag kan backa ur redan vid livets olika vägskäl för jag redan förutspått stupet några meter fram.
Oscar Wilde skrev "När folk håller med mig får jag alltid en känsla av att jag har fel." och det slår aldrig fel. 
Jag tror mig fortfarande, efter snart 3 år att jag känner till livets alla vägskäl och återvändsgrändar. Jag tror mig fortfarande veta att min perceptionsförmåga är fantastisk och felfri. Och ändå i min fullaste mest drypande sarkasm kallade jag mig "Härskaren" som ett skämt ang storhetsvansinne, hybris. 
Jag fyller snart 21 år, jag övergår snart från liten till stor, trots att 365 dagar är obetydligt. Eller?
Kristian Gidlund skriver om att det som gjorde mest ont i början var att han tvingas åldras, han känner inte igen sin kropp och han rakar av sig håret så han slipper plocka upp sina lockar i sängen när han vaknar efter cellgiftsbehandlingen som berövat honom håret på hans huvud. För Kristian är 365 dagar inte alls obetydligt.
Och det borde det inte vara för oss heller. 
Har jag tur så lever jag tills åldern tar mig, har ni tur så får ni åldras med den ni älskar och klarar er med endast högt blodtryck eller benskörhet. Har ni tur så är 365 dagar en enkel match.

Om nästan exakt en månad fyller jag 21. Jag fyller 21 år den 21 Maj vecka 21. 
Idag sitter jag uppkrupen vid mitt skrivbord med ett krampaktigt tag om min kaffekopp med håret i en lös knut och mina ögon rinner. De krävs nästan ingen kraft alls.
Jag har funderat mycket på min tro de senaste månaderna, den har blivit mycket mer viktig för mig än vad den någonsin varit. Jag önskar jag hade en kyrka att trivas i , att gå och hämta kraft ifrån. Jag gick i Saronkyrkan i ett par år men har aldrig fått känslan av att jag är välkommen eller älskad där. Kanske är det för att det just precis sådan jag är, som behöver en knuff i sidan och en hand att hålla i, för visst vet jag att jag är mer än välkommen i Saron. Jag säger inte att jag är vek eller svag. Men kyrkan är inte ett museum för goda människor, det är ett sjukhus för de trasiga, var det någon smart tjomme som sa. Och tro mig, jag har varit så förfärligt trasig.
Jag har suttit på knä och plockat upp mina skärvor, av både hjärta och själ. Jag har gråtit för alla jag älskar, jag har försökt rädda det som räddas bör, jag har försökt bevara det som för mig är ovärdeligt. Kärleken är outgrundlig. En utav mina närsta vänner refererade mig som "En pansarvagn med orangea läppar. " och skrev följande:

"Det finns inga hjältar, men det finns pansarvagnar
iklädda i klänningar och orangea läppar"
Du tror att dina taggar är riktade utåt men i själva verket 
är dom riktade inåt mot revbenen, och du vill ha det så 
och jag förstår dig inte. 

Du är ju en pansarvagn som inte bara kan stå emot röda 
stenar och vassa taggar, utan som kan åka ut i krig och rädda världen.
Alla har vi en roll att spela som är givna av ett ont monster 
som vi vill kalla universum. 

Du spelar inte med, du springer ifrån och väljer att dansa 
på vattenytan som en skräddare."

En profet berättade för mig att jag skall stå och ropa ut mina ord och rädda människor, att jag skall röra vid människors hjärtan, att jag skall samla mina skatter i mitt hjärta. Att mina inbördeskrig i bröstkorgen kommer ta slut och att vi kommer gå hand i hand allihopa och sjunga tillsamans. 
Till sist minns jag förra året när jag fick en kommentar med jesus som avsändare, jag skall inte säga att jag vet men jag tror det samma lilla tös som skrev att jag är en pansarvagn, och jag älskar henne för hon är en kämpe, en krigare som vågar blotta strupen.




Mitt första inlägg här på bloggen löd dock tomt med rubriken "A closed chapter, dont bother" och avslutningsvis vill jag efter tre år säga att nu avslutar vi detta kapitel med att vi skänker oss varsin fin tanke till bara oss själva, för vi är värdefulla och älskvärda, med eller utan skor.

/Mathilda.

Plagiat!

DATE: 2013-04-20 / TIME: 12:01:00 / BY:A GIRL IS A GUN


Vad synonymer.se säger om ordet:

PLAGIAT
efterapningefterbildninghärmningstöld, slavisk kopia, avskriftimitation

Jag har bestämt mig för att förmodligen sluta blogga, är det alldeles för tokigt svårt att sätta ett citattecken framför en lånad mening och avsluta med ett likadant förstår jag inte varför jag skall fortsätta skriva, eller bara använda sig utav ohämmad efterapning. Blir till viss del smickrad, men i slutändan är det inte särskilt roligt längre. Jag kanske startar upp en ny blogg! Jag vet inte ännu, men isåfall med begränsat antal läsare som jag själv väljer ut då jag faktiskt skriver för mig själv, och ingen annan. 

Vill ni fortfarande ha lite grapewinefuckers så hittar ni det mesta utav mitt skrivsätt här bland annat.
Det har varit mycket givande att få skriva här, jag kommer ju inte gå och kola vippen eller så. Nej jag är en alldeles för idog krutkärring för sådant, har ju överlevt hittills menar jag. 

Love and rockets! 

 

16:06

DATE: 2013-04-19 / TIME: 16:06:00 / BY:KÄNSLOTYFONER

 



Solen lyser med sin frånvaro. Jag lyckades svettas lite igår på gymmet, trots att jag inte är något vidare bra
på det där men det är skönt att aktivera sig lite, träna bort lite ilska. Om ni bara visste hur många gånger om
dagen jag vill skrika ut gammalt damm som borde gå och borsta av sig, men som envist sitter kvar trots att
den kanske inte gör sig hörd så ofta som den egentligen vill. Jag är en envis typ, det kanske ni förstått vid det
här laget. Jag väljer mina krig och jag sparar tårarna för varenda liten tjomme jag förvaltar i mitt hjärta. Jag ger
inte upp på människor, jag önskar ofta att jag kunde. Att jag besatt förmågan att riva, bränna, fimpa, säga hejdå
utan att ringa upp och säga "förlåt! jag är dum i huvudet". De som följt mig så långt tillbaka som när Jessika
drog iväg på nya äventyr vet ju, att jag önskar ibland jag kunde göra likadant. Det fanns inte tårar som räckte till
och en ilska vars törst inte gick att släcka, men jag är inte arg eller ledsen. Jag beundrar det, det gör jag faktiskt. Det kan verka både elakt och okänsligt, men jag vet ju inte varför det blev som det blev. Och oavsett
om det fanns en anledning eller inte så hände det, och jag har mött många nya människor sedan dess. Vissa
värda allt vad himlarymder omfamnar, vissa som jag försökt låta passera men då jag är svag och dumsnäll har
jag låtit folk kliva på mig ett par gånger för mycket. Vad jag vill få fram, är mycket oklart. Men när ännu en 
känslotyfon sveper över mig måste jag få fram orden som ligger och skaver, så frenetiskt så skall det dammas
av och hängas upp. Det är viktigt. Viktigt att visa hur mycket man kan älska, våga älska, och göra det även
om det betyder att någon skrämt försvinner eller att de kallar sig känslig och löjlig. Våga älska ändå, det är det
största och finaste i världen. Det modigaste, det farligaste och det ibland mest smärtsamma.


Offerjackan.

DATE: 2013-04-14 / TIME: 22:36:00 / BY:


 

Vissa saker bara slår en rakt i magen medan annat passerar förbi näst intill omärkbart. Offerjackan slängs runt som en köttbit bland hungriga lejon, varken förstår eller vill förstå.
Jag har hunnit tänka en del, sedan sist. 

Minns ni mig? Jag som satt och grät i min förtvivlan och tittade upp mot himlarymder i ett ständigt sökande efter någonting som ger mig mer. Kommer ni ihåg mig? Jag som satt på en kärra i allt för lite kläder allt för ofta och rökte med rött rufstigt hår och sjöng sommarvisor i december? Som släpade mig till skolan byggd i glas och betong så fort jag hade ork, men aldrig kom längre än till kafeterian. Kaffe med påtår och rökpaus med esterna vars kroppar stod som slav för weedet, för lasten och för musiken. Och jag som bara ständigt sökte efter något som kunde ge mig lite mer. Så törstig, så lamslagen av rollen jag klädde mig i. Av törst och hunger minns jag mig som offer för baksmällan, offer för ångesten över minsta lilla rörelse. Minns ni när jag sa att ångesten bor i väggarna? När jag pratade om mina fyra väggar, tusen timmar i min säng med tårar som bara rinner utan minsta ansträngning, det grötiga diaboliska läte som min hals gjorde när jag var som sjukast och ingen förstod någonsin hur illa det var, när jag grät inför läkaren på sahlgrenska som klappade mig på axeln och sa att antibiotika löser allt. Ett farligt läkemedel som numera gjort mig resistent. Minns ni mig?

Idag går jag på kontinuerliga läkarbesök för att jag väldigt ofta är sjuk men jag mår bra, bättre än någonsin. Jag gråter inge mer, för det bor ingen ångest i mina väggar. Jag bor inte längre ute på en ö som gud fördömt, jag bor i en stad jag inte tycker om men jag älskar allt omkring mig. Jag dricker mig inte full och tuggar inte substitut som är skurna ur samma vita gift. Jag rör på mig, jag älskar och jag leker. Jag skriver för det är vad jag minns det enda som jag gjort i all evighet. Jag har räddat elefanten i rummet, den som vi förr klädde i en prydlig duk och passande rekvisita. Det här är ju sverige vi dansar runt och håller för ögon, öron och för mun. Jag har fört honom ut på savanner igen där han kan dricka sin törst mättad vid vattenhålet, där han slipper känna sig beklämd och ovälkommen, osynlig.
Offerjackan kan ni få bråka om och slita runt bäst ni vill. Men jag tänker ta vara på livet som frisk och lycklig, kär och glad. Jag har vänner, jag har kärlek och värme och är till viss del relativt frisk numera. Jag kan inte tänka mig att någonting annat kan mäta sig med det.


Styrkekram till varenda tjomme där ute. 
Glitter och ponnysar
/Mathilda.

Save my soul, save my self.

DATE: 2013-04-05 / TIME: 22:39:00 / BY:KÄNSLOTYFONER



Jag är tillbaka. Kan efterliknas vid en fisk på torra land, då jag är tillbaka i staden och inte som några utav bilderna ovan - där mitt hjärta är. Under påskhelgen har jag hunnit gå på tokigt många promenader, vårskrika som Ronja Rövardotter in i min pojkväns bröstkorg och han i mitt stora vildvuxna hår som bosatt sig på hjässan min. Jag har dansat runt som ett efterbliv, druckit mig berusad och träffat nya människor som är helt bedårande, räddat en liten killing från att gå ett fruktansvärt öde till mötes, jag har hånglat och gjort snöänglar samtidigt, haft snöbollsbjudning med den håriga kossan/tjuren Ralf, jag har dansat utan att hjärtat brister och jag har druckit morgonkaffe i solen bland getter lutad mot min älskades bröstkorg. Har inte saknat, har inte längtat. Allt som är gott har redan funnits där. 

Ikväll kom min vän Erica hem från London så snart blir det väl ordning och reda i staden. Drack kopiösa mängder kaffe igår med mamma och tant-gänget och jag insåg hur lyckligt lottad jag är som har världens finaste, gosigaste mest kärleksfulla mamma man kan tänka sig. 
Efter det åkte jag in mot stan och satt vid älven med ett gäng kompisar och bara njöt av vårsolen som äntligen anlänt. Idag har jag gjort ett tappert försök att plugga med Claes men gav upp efter en stund, det finns ingen räddning för tanter som jag. Dethär inlägget må vara en aning banalt, det kanske rent utav är tråkigt. Men vet ni vad, far ända in i baljan vad lycklig jag, lycklig så in i bänken.

28 mars 2013

DATE: 2013-03-28 / TIME: 13:36:17 / BY:KÄNSLOTYFONER


Sitter på tåget , efter flera timmar utav ett huvud bultandes, kaffekokarens frenetiska puttrande, naglar knackades mot bordet för jag vill bara att tiden ska gå. Men nu är jag installerad på ett säte på ett tåg som kommer föra mig ifrån staden jag envist råkat förälska mig i. Nej, jag vill nog bara bort. Bort från betong, plugg och cigarettfimpar. Till grusvägar och getter, håriga kossor och framför allt pojken som får hela mitt lilla hjärta att pulsera. Fina fina Anders som inte behöver en instruktionsmanual för att läsa av mig, för att förstå hur det eller ifall jag behöver en kram. Tänk att en kärlek också kan vara en sån himla fin vän. En sån vän man förvaltar i sitt lilla lilla hjärta där man lyckats skala av den platoniska biten. Bara genuin lycka.

Vi hörs när mina skor är ett med betongen igen, nu ska jag bara få vara lycklig :)


Sigh no more, no more.

DATE: 2013-03-25 / TIME: 23:25:00 / BY:A GIRL IS A GUN



En snabb summering utav förra veckan, och nu är det tydligen dags för en ny. Jag ska inte klaga, klarade mig ifrån måndagsångesten någorlunda, trots att jag inte fick gjort ett smack egentligen. Rent spontant kan jag känna att jag råkat få en eller två inlämningar i skolan efter mig men med en bokad pluggsession med en klasskompis senare så gjorde inte det så mycket. Den här veckan har moder natur lyckats blåsa ner mig i ett dike fullt med vassa stenar, jag gick in i en dörr idag och en alkis knäade mig för att jag tog upp ett helt säte med min tygpåse vilket jag _aldrig_ annars gör så ett slags tecken var det sannerligen. 
På Torsdag bär det av mot grabben och längtar nog mer än någonsin. Behöver rotas upp en aning, och jag mår så himla bra där borta. 

Don't let your heart grow cold I will call you by name, I will share your road.

DATE: 2013-03-22 / TIME: 00:35:52 / BY:


throwbackthursday osv

RED_HEAD

DATE: 2013-03-18 / TIME: 18:34:00 / BY:HEY SEXY VAD HAR DU PÅ DIG


Hade kunnat döda för att mitt hår skulle vara såhär rött och fint igen. Darn you redheads, jag ser bara ut som en tjackis i rötthår så fort färgen börjar gå ur lite. Typiskt.

(Ja jag flashar mina små myggbett till bröst för kossorna. De blev trötta på den ordinära utsikten)

Och jag spelade höghus i en dockteater och ramlade omkring, klottrade slagord med näsblod.

DATE: 2013-03-17 / TIME: 23:02:00 / BY:A GIRL IS A GUN

 
Den här kvällen är likt ett rovdjur alldeles galet hotfull och skrämmande. 
Jag säger inte att jag är rädd, eller ängslig. 
Kanske bara lite men inte särskilt märkbart, egentligen. Jag försöker vara stolt, och blotta strupen även om det kanske slutar med en halspulsåder sliten i bitar. Metaforiskt, förstås. Det finns ingen räddning för oss obotliga sub-poeter för visst har vi väl aldrig förtjänat en titel för orden vi lånat.
Jag vill visa att jag inte alls är rädd för livet. Faktum är att jag är så trygg och lycklig, men kvällar som dessa cirkulerar det ständigt runt tankar som "Vilka vänner kommer klara av en till nederbörd och vilka kommer vara redo med galoner och paraply? Kommer jag sitta här i en förort utav miljoner om ett år eller har jag hittat något menlöst substitut ute i en hydda på en obskyr ö? Sitter Reinfeldt kvar på sin pediestal och polerar flinten nästa gång det är dags för de politiska högafflarna och facklorna att skrika för döva öron, komma med tomma löften och sälja själen till satan? Kommer det gå bra på sjukhuset på tisdag och kommer det gå bra om 10 år? Kommer jag alltid avsky tomat och oliver, kommer jag veta vart jag ska gå alls?"

Det är egentligen inte så märkvärdigt. Jag borde nog inte lägga någon tyngd på frågor jag inte kan svaret på. Jag studerar, jag kommer vara med och rädda liv om än vara en väldigt liten roll i det hela men jag kommer vara där och ge människor det lilla hoppet som ibland kan behövas. Jag lever och jag älskar, om än med en sådan skräck. Men ni ska veta att jag älskar, ibland har jag knappt tid med annat.  Jag blundar hårt i betongen och dansar vart jag än är påväg och förnekar den allra sista skuren vinter, det är dags för vår och jag godtar inte längre någonting annat. 
Skrapa upp knäna, det läker. Det gör verkligen ingenting att trilla, jag kan resa på mig och borsta av dammet. 
Du är ditt eget djur.



 

Mama, just killed a man. Put a gun against his head, pulled my trigger, now he's dead.

DATE: 2013-03-09 / TIME: 14:09:25 / BY:

 

Saker som suger måttligt mycket just nu;

1. Min pojkvän befinner sig våldsamt många mil bort ifrån mig, den påtagliga känslan av att ha umgåtts ihärdigt en månad i sträck i princip gör att tomheten gör sig duktigt påmind.
2. Han föreslog att jag skulle åka hem till mina föräldrar och ta det lugnt i helgen, sagt och gjort då jag knappt gjort ett smidigt eller smart val i mitt liv lyssnar jag hellre på hederliga människors råd, men tyvärr jag möttes utav kaskader av spyor från syster så fort jag landat.
3. Ifall det nu visar sig att vinterkräksjukan ollar mig rakt i ansiktet någon gång under helgen så vet ni vart ni hittar mig, ett par meter nergrävd i jorden.
4. Ang. gårdagen dedikerad till alla kvinnor så vart jag mest bitter över alla "Femi-nazis" som målar om ordet "Kvinna" till någon radikal-cool trend där man kastar runt ordet "KROSSA PATRIARKATET" utan att ha läst på ordentligt. Det känns som man tappat poängen, någonstans på-ängen, heh. Spenderade dagen med kvinnan i mitt liv, det vill säga Ronja och jäste i soffan framför barnfilmer och bakgrundsmusiken komponerade Christine med hjälp av sina egna uppkastningar och klagorop.



Över ut, nu; mammas hemlagade mat.


Why do you bite the hand that feeds you ?

DATE: 2013-03-06 / TIME: 14:39:45 / BY:



Idag har jag fått reda på att Cerebrum (eller hjärnan som den så fint kallas egentlingen) , ja alltså hjärnsubstansen i hjärnan ser ut som havregrynsgröt. Min ordinära frukost gjord på havregrynsgröt och frysta hallon - är nu som bortblåst. Så mycket för att man precis lyckats träna in en någorlunda hälsosam rutin. Och inte för att jag inte var medveten om att KOL är en kronisk sjukdom, men så vackert utskrivet "Kroniska Obstruktiva Lungsjukdomar" gör det hela lite äckligare, när jag detaljerat fick förklarat för mig vad som händer i kroppen. Så nu har jag ofrivilligt dumpat en mysig frukostvana men för att se det positivt, också fimpat min lite sämre vana, rökningen.  
Det här med att jag läser medicin är nog en lite för rå kurs för att vad som skall vara nyttigt, innan kursen är slut har jag väl ungefär vatten och bröd kvar på menyn. Eller så har jag kanske lyckats utvecklats och präglats utav livet som jag tyvärr är ganska så livrädd för. 
Drömmer mig just nu bort bland stora vetefält och gudomligt vackra klänningar och barfotadans. Vart jag ska få tag på de resurserna är dock ett ganska rejält mysterium, min hjärna med all dess substanser ligger nedvikt i en näsduk i en papperskorg vid svingeln-området, ifall någon undrar. Därav en lobotomerad känsla av välbehag, stora vetefält, kärlek och dans. Sånt händer inte pessimister som mig! Bah. 
Jag kan rent spontant känna att min bitterhet idag inte är så amusant som jag själv tycker, och att den stora högen med kläder på sängen borde skickas till Afrika. 
Upp och hoppa, lilla loppa.