it's a ventriloquist act

Jag blev så glad när mamma beställde en biljett till mig, till Håkan Hellström den 4 Juni, att jag ville dela med mig utav min lyckodans, det vill säga de stackars sekunderna i början utav filmen. Nu ska jag bara lyckas få Jessika att också köpa en biljett. Godnatt allesammans, imorgon smäller det.

Kommande dagar kommer bestå av lite ödesmättade livsutmaningar, jag ska simma runt Åstol. Det har jag bestämt själv, Alfred kommer vara redo med livbojen, bra kompis! Tänkte tvinga ner honom i en gummibåt och ro hela vägen med mig, bara för att kunna ha någon att småprata med samtidigt. Klarar jag detta så vågar jag tro på att jag äger lite muskler, och inte endast orken. Sedan ska jag till läkaren imorgon och kolla på balskor med min mor efter det, sedan boxerar hon iväg en cykel till Kungälv där jag ska cykla mig framåt tills jag hittar rätt. Ska ju förmodligen flytta till den hålan efter sommaren så man får ju låta lokalsinnet orientera sig fram lite.

Faktum är att jag, nattsuddaren och navelskådaren ska sitta fast i massa maskiner på el hospitalo nästa vecka, och jag välkomnar alla som jag inte hatar, att komma och hälsa på och är ni musikaliska kan ni får spela en snutt för mig också. Kan tänka mig att jag kommer bli ganska uttråkad, och snuskigt steril och komma att lukta sjukhus för resten av mitt korta liv. 

 

 

Jag lever, visst gör jag det. För Fredrika är här och jag känner hur tårarna kommer när jag tänker på att hon ska åka imorgon. Fredrika Enström som ligger halvnaken bredvid mig i den andra sängen och pratar om helt otroligt förjävla konstiga saker, tjejen som får alla att garva trosorna av sig. Har varit med Jessika också, min pärla. Har aldrig uppskattat henne så mycket som jag gör just nu. Hoppas hon kommer imorgon med, vad skulle jag  göra utan henne. 

Bilder kommer, kära vänner. Jag får väl passa på att blogga när jag är med vänner , när jag blir ensam så blir det så svart, igen. 

Jag hoppas ni alla där ute tar vara på ljuspunkterna, blickar uppåt och andas ut nu. Vi är inte ens inne i Maj och sommaren har tjuvstartat. Var tacksamma för de härliga ljusglimtarna, och nattens alla stjärnor. Och ta hand om era nära.

Måndag: Jobba, ringa kirurg (?) 
Tisdag: Psykolog, hem, jobba.
Onsdag: Ta ut p-stav, möte med kirurg. Fredrika kommer! (Melinda också, kanske?) 
Torsdag: Fredrika åker (fick en tår i ögat)
Fredag: Sjukhuset, möte med hjärt & hjärn-läkare, leg. mediciner.
Lördag: Jobba.
Söndag: Psykolog-telefonsamtal
Måndag: Provanställning på Rökeriet.
Tisdag: Jobba

Haha, jag är så patetisk. Reste mig upp ur sängen ordentligt för första gången på dagar, tog en dusch, städade iordning mitt rum för att jag trodde jag skulle göra något med gott sällskap, nu visade sig det att det inte alls blev så. Vad gör jag? Jag kryper ner i sängen igen, river mig på armarna och dränker kudden med ännu fler tårar.

Hejdåbloggen.

Nu är jag mindre lortig! Dags att fara iväg till Åstol med la coche con mi hermana! Min spanska suger kattbajs. PUSS PEACE PANG.

Jag skrek inatt, vaknade att jag skrek i en bråkdels sekund efter jag vaknade upp och satte handen för munnen. Mitt hjärta hade panik inuti min bröstkorg, brottades modigt med väggarna utav skelett. Blev rädd, gick vacklande och skakigt in i köket och drack ett glas vatten. Satte mig vid köksbordet, 03.54. Min hals var torr och jag andades hest ut mina monster i det lilla hemtrevliga köket. Lät vattnet rinna rakt genom strupen, min mage gjorde ont. Gick ut på balkongen, andades in nya monster. Det är då man tänker på ljudet av tobak i rullat papper som fräser i den mörka natten, jag undrade hur många som tänkte samma sak, just då. Kortedala var svart, liksom jag. Försökte förgäves krypa ner i sängen igen, då kom bruset tillbaka, som jag hade känt hela kvällen innan. Brusar i öronen, brusar för ögonen, det svartnar och illamåendet kommer tillbaks. Jag däckade någon gång vid fem, och vaknade av att min syster kikade in på mitt rum runt sju där jag låg med alldeles för lite kläder och mitt huvud var tungt. 

Hon ville att jag skulle ta ut hunden vid tio, jag grät inombords pågrundav mitt bultande huvud. Men jag steg upp ett par timmar senare och gick runt Julianska och ner mot torget.  Tänkte på alla som ligger kvar i sängen, jag kände mig löjlig. Som jag gör allt för ofta. Känner mig som en stor bebis som inte vet hur man tar hand om sig själv. Det är ju ganska löjligt egentligen, 19 år snart. 

Idag ska jag ut till Åstol, det gör mig lite illamående. Men jag ska ta en dusch nu och hoppas att det går över snart. Längtar nästan lite till sjukhuset för en ordentlig undersökning, ingen orkar väl må såhär en längre tid. Bilden ovan är väl egentligen moraliskt fel, men fotografen kan sin sak.

Såhär kan det gå, när man trodde man släppte ut sin kreativitet men insåg att den förvandlats till ett fullständigt fiasko, de månader jag lät kreativiteten gå i dvala. Tänk så ringrostig man blir när man inte smörjer sina talanger emellanåt.

Min dag bestod utav ett färglöst ingenting, ironiskt med tanke på bilden där uppe som exploderar i alla möjliga olika färger. Hoppas inte allt för många sprang och gömde sig efter föregående bild. Men jag tänkte ändå göra något utav den, dagen alltså. Hann dock inte längre än att se på klockan. Det är ju redan måndag! Herregud, timmarna springer iväg. Jag kom mig inte till Adrians konsert, ja knappt upp ur sängen i princip.  Så, jag har penglat mellan sängen och kaffekokaren, kaffekokaren och balkongen, balkongen till sängen. Ja ni förstår nog mönstret. Jo, tog en dusch också! Så nu är jag inte lika äcklig längre, that's sweet isn't it! 

Skymtade sol också, när jag stod och hävde i mig cancer. Ville utnyttja situationen lite och sköt undan glasdörren på balkongen och sträckte ut armarna och blundade.  Efter ca 20 sekunder i denna position bröt jag ut i vansinnigt gapskratt. Inte något småfnitter må ni tro, ett skratt som kan efterliknas vid Ewan McGregors storböl i slutet på Moulin Rouge, fast mindre tårar och mer åsneliknande hulkningar. Självklart tänkte jag på min underbart vansinnesberikade vän Fredrika, stående i samma position som mig och imiterar Thomas Di Leva, dock med långsamma juckande rörelser med höfterna och rumpan och vrålar "Viiiiiiiii haaaaaar baaraaa varaaaaaaaandraaaaaa". Hon är fullständigt galen, den kvinnan. Blomstrande! 

Efter ett tag insåg jag att jag måste se tokig ut, och så kröp jag ner i sängen med ett leende. Somnade om en stund, vaknade upp och lyssnade på bra musik. 

Nu är det dags, för just det. Det där med att sova. "Vi tuggar substitut för att vi inte har något annat" som Navid skulle säga. Sömntabletten ger mig det jag inte har, i mg. Ofta alldeles för många mg enligt mig, men var får jag? Sömn. Vad förlorar jag? Själen. En god nyhet är att om 3 veckor så är den 6 månader långa och vidriga antibiotika-kuren över. Då hoppas jag på att bli friskare fysiskt iallfall. Imorgon blir jag förmodligen sjukskriven fram till maj, säger min doktor. Vet inte riktigt vad man ska säga om det, kanske lite som bilden ovan. Man vet inte om jag skrattar eller gråter.

Denna afton tillägnas ingen mindre än Hellström. För att han kan spela, och sjunga. Och det kan inte jag idag. Jessika bjöd mycket riktigt på en riktigt fin supé. Sojakorv, gnocchi, dressing ketchup och senap. Bilden är överpretentiös men det struntar jag iiii för jag dansar och har inga mjuka läppaaar. Dom är faktiskt ganska trasiga, just idag. Inte för att jag har trillat på läppen, troligtvis för att jag sovit dåligt och mina mediciner torkar ut min stackars hud. Som ni inte kan se så sitter mitt ärr kvar, mitt i pannan. Vore tragiskt att inte kalla mig stolpskott, så hakuna matata.

Så, låt mig se. Jag köpte en cykel, blev överöst med komplimanger för mitt utseende (jag börjar ana att killen hade fått bensin i ögonen och därefter bestående problem med dem, eller så gick han på tjack!) När jag cyklat hem godbiten försökte jag få in den i hissen, men utan resultat. Det slutade med att min systers sambo kom hem och bar upp den för 10 våningar, bra gjort mickeboy.

Dags att isolera sig på rummet, för nu spelar storasyster techno igen. Högt och dundrande.

Fick en sjuk uppenbarelse. Jag måste skriva, en bok. Jag måste sluta tro på det onda inom mig som säger att jag inte kan. Jag måste sluta förneka mina svagheter, det är dom som gör mig stark. Jag är min egen motpol, jag är mångsidig men stark, när jag vill. Min självkänsla skall inte baseras på vad som har hänt, att titta bakåt är mitt livs största misstag. Jag tänker skriva, ger mig själv hundra dagar. Jag kommer gråta, jag kommer skratta, jag kommer hoppas att jag skriver för det jag lever för, inte det jag levt för. Nya kapitel betyder samtid, inga berg är för stora. Om ni är med mig, kommer ni vara där. Hundra dagar av det genomsyrade pulserande blåmärke som befläckar mig, jag kommer skratta dig i ansiktet när jag är klar.

Tänk att jag faktiskt aldrig gett mig chansen att bli större än vad mitt huvud säger, förstår ej hur hårt mitt hjärta pulserat utav ensamhet, aldrig fått säga sitt. Bara onda tankar om att jag endast är en myra bland elefanter. Jag kan. Det här är min prolog.

Tillbaka, på tionde våningen på Julianska efter ett fullspäckat dygn med så många känslor att man inte skulle kunna klä dem i ord om jag så ansträngde mig till det yttersta. Ett ärligt försök är det minsta jag kan göra. Från ångest till dåligt samvete när min mor gråter i hallen, från tårar i hallen till tårar på mina egna kinder när jag försöker spackla mitt förbannade ansikte, om och om igen. Det rinner bort gång på gång. Från att sätta sig på bussen bort från helvetet och in till staden och känna en oro från de nio mil man lämnat bakom sig. En ledsen mamma och en förtvivlat trött pappa. Helst hade jag nog bara velat gråta, men vad tjänar det till. Som jag sa till Jessika igår så ger jag blanka sjutton i vem som klickar in på min blogg och läser mina ord som förblöder i dess mening. "Det är det som gör den så bra" säger Busck. Vågar inte tro på saker som är bra längre.

När jag dränkt mitt huvud i musik på en buss och ett tåg var jag ett vrak. Men jag målade läpparna blodröda och rockade ändå, visst gjorde jag det. Men jag var ur balans, jag kände mig kantig och fel, jag kände mig brusten och klen. Vi rockade, jag och mina bästa vänner och en berusad storasyster. I perioder glömde jag nästan bort vem jag var, och varför. Jag börjar säga som min mamma "Jag tänker inte på det, om jag gör det så går jag under" Jag brukar avsky när hon säger så. Det är väl där det skär sig, jag kan inte sluta tänka. Min syster försvann med hennes så kallade framtida partner och vad som hände efter det är fortfarande ett mysterium. Men vi som fortfarande nästan var i våra sinnes fulla bruk hade riktigt riktigt roligt. Helt plötsligt slog klockan fem och ingen syster inom synhåll, vi vandrade hemåt. 

En natt skavfötters med en sömnig Palle och drömmar om dinosaurier som utplånar varje levande ting på jorden med mig som sista måltid, sedan var det tillbaks till verkligheten. Verkligheten där Mathilda stavas med helt andra versaler. Ord som grief when you breathe, meningen förföljer mig vart jag än går. Vi cyklade iallafall ner till stan, jag trivdes med mitt sällskap, jag gick på bio med min mamma och mina 3 systrar. Vi såg på "Hur många lingon finns det i världen" och jag grät, som en gnu. Efter det fikade vi trots att mina ben inte skulle bära mig en endaste millimeter till. I mitt huvud var jag vid havet med Markus och vi spelade gitarr och drack vin, sjöng oss hesa och badade i becksvarta natten, tillbaks till verkligheten igen. Det var då jag insåg att jag behöver honom, mer än någonting annat. Då jag insåg att världen blir inte mindre än såhär och att jag inte ens är människa nog att klara två månader till i skolan, 60 dagar av ständig förskjutning. Tanken på ett fjärde år får mig att kräkas, men jag vet att jag måste göra det. 60 dagar till i skolan, och jag måste verkligen bara göra det. Vetskapen om att jag förmodligen mår helt okej imorgon igen. Vetskapen om att jag måste sluta mina ögonlock i ett par timmar, låta tårarna sila ut för sista gången och att jag måste resa mig på mina fötter igen. Jag måste sluta kravla på grusig betong. Snart sopar dom vägarna för oss, gör vår jord stabil, tillräckligt stabil för att sno en cykel och åka runt i Göteborg i blommiga klänningar och känna varma vindar smeka armar med gåshud. 

Vill inte frysa mer. Till min födelsedag så önskar jag mig gitarrlektioner, bli frisk och ett solkraftverk i bröstkorgen. Önskar mig bara saker som inte kostar några pengar, vill inte ens ta i pengar. Vi befläckas av dess makthavande. Känner mig landsförvisad från hemmets trygga lugn, när ska jag någonsin känna mig trygg. Vill inte ha fler blåmärken i mitt huvud, inte heller några på kroppen. Vill inte ständigt bära på skulden folk lägger på mig, att jag borde veta bättre, göra bättre, känna mig bättre. Jag spiller salta bomber över tangentbordet, jag önskar jag hade förmågan att läka mig själv igen, som jag alltid gjort när ingen längre vågar ta i mig. Alla vet att gräset är grönare på andra sidan, och en utav mina vänner brukar alltid säga att jag inte sköter om min egen trädgård. Känns som att hur mycket jag än plöjer och rensar ogräs så kan jag inte plantera något på min ruttna jord. Kanske är jag för fragil för att bygga ett hus på stadig grund, jag bygger säkerligen hus på sandig strand, förgäves i min envishet.

Trots detta så kan jag inte annat än tacka mina ljuspunkter, mina medmänniskor och dom som är såpass nära att de formar mig. Inga nämnda. Inga glömda. Den lilla styrka jag har, vill jag ge till er som ens försökte skumma igenom dessa genomdränkta, väderbitna bröstkorgsinfekterade ord. Styrkekram.

Positiv energi som Åstol omger
Apelsinjuice. Tio sorters olika shampoo & balsam i duschen, obegränsat med kläder, och kaffe. Ronja. Pappa. En egen tyst källare. Havet.

Som ni säkerligen lade märke till så regnade det igår. Inte sådär gulligt duggregn, mer typ domedagsregn! Ändå var jag så dum (smart) att jag köpte ett billigt busskort denna månaden vilket gör att man får promenera en jävla bit till bussen, alltså till zonen där Göteborg börjar. Vi gick längs västra gatan och till vår förtjusning hittade vi en godisbutik där dom sålde godis (uppenbarligen!) i små söta burkar! Och hela himlen sprack upp och Jesus kikade fram och sa "Och gud sa att det var gott!!!" Kanske inte, men det kändes fan så! Så där gick vi traskandes i 30 min med en burk godis i handen och filosoferade och regnet droppade ner på oss, fan fint! Som ni vet är jag en jävel på att föreviga sådana stunder, och detta är inget undantag.


Lyckorus, kan inte sluta le när jag ser denhär bilden haha! ♥

Och när Jessika ändå pratade om att göra ett sentimentalt inlägg om mig osv, men bangade så tänkte jag att jag kan göra ett försök, är ju ändå alldeles för sentimental för mitt eget bästa.


Det här är jag; Mathilda. Och hon som ligger ovanpå mig (efter mycket tvång) är Jessika. Min bättre hälft. När denna bilden togs satt jag, Halvan (Jessika) och Palle på en inmurad gräsmatta utanför skolan. Jag tänkte, det är ju ändå sol, och jag behöver skratta lite. Så jag tryckte ner Jessika i gräset med foten och armarna och skrek "RULLA RUNT I GRÄSET" Hon skrek och kved och skrattade på samma gång, om jag inte minns fel så försökte jag lägga mig på henne också. Efter ex antal gräsfläckar tvingade jag ner henne i mitt knä så jag fick lite kärlek . Sensmoralen i detta sagolika scenario är att det som gör Jessika i princip bäst i världen, är att jag kan be henne plocka upp hundbajs på gatan och hon vägrar och nästan gråter, men gör det ändå. Eller trycker ner henne i gräset så hon får gräsfläckar, men hon tycker om mig ändå! Dessutom brukar hon oftast göra som jag säger åt henne, vilket alltid blir lika jävla roligt när hon snyftar och har sig ! Men den främsta anledningen till att hon är rekryterad som Mathilda Karlssons bästa kompis är för att hon läker, förlåter, och hjälper. Varenda jävla gång.

Fick en tår i ögat, belissimo!