"Im really sorry now, psychogirl. I can't be your guy, I can't dry your tears from your eyes."
Jag städade lägenheten, spenderade tusen timmar på mitt golv bedövad utav verkligheten. Jag åt mat hos Rebecca och jag fikade i Vasa med Emanuela och Isaac.
Senare kom även Britschgi och vi hittade Adrian och hans vänner, självklart blev vi snorfulla på tequila och öl senare den kvällen. Någon dag senare satt jag hemma hos Melker och Noah på min gata och drack champagne, alltid trevligt med grannar. Emanuelas tatuering ser ut som Nokia-loggan "Connection People" , när jag säger det brukar hon bli vred och då skrattar jag.
Mon Ami Joachim kom över och ställde sig i köket och lagade lunch åt oss, fixade wifi hemma hos mig och kände sig väldigt fyndig över namnet. Lösenordet är ännu bättre. Jag tror den andra bilden är en Mathilda som luktat på korken.
Saturn bjöd på Håkan Hellströmkväll, jag hade egentligen varken kropp eller psyke för detta men är det Håkan så är det. Jag dansade fastän hjärtat brast och vaknade upp nästa morgon med Rebecca som ville sova några timmar till. Satte mig och kollade på senaste Schulman Show-avsnittet och sedan åt vi en god frukost, allt blev så mycket mysigare när vi la på en julduk på mitt bord också.
Mon Ami Joachim kom över och ställde sig i köket och lagade lunch åt oss, fixade wifi hemma hos mig och kände sig väldigt fyndig över namnet. Lösenordet är ännu bättre. Jag tror den andra bilden är en Mathilda som luktat på korken.
Saturn bjöd på Håkan Hellströmkväll, jag hade egentligen varken kropp eller psyke för detta men är det Håkan så är det. Jag dansade fastän hjärtat brast och vaknade upp nästa morgon med Rebecca som ville sova några timmar till. Satte mig och kollade på senaste Schulman Show-avsnittet och sedan åt vi en god frukost, allt blev så mycket mysigare när vi la på en julduk på mitt bord också.
Allt blev så lustigt, flyktigt och tokigt en dag. Tyckte dessa två bilderna var ganska bra kombination.
Igår spenderades kvällen först hemma hos mig med Absint, vi kramades mest och skrattade hela vägen till Queenshead. Jag tycker om dessa, fina människor. Jag och Esmeralda trillade in i någon sexbutik och senare var jag och Elli tillbaks där som två små nyfikna barn på julafton.
Mer har hänt och mindre också, jag spenderar mycket tid i sängen. Har varit väldigt sjuk och spenderat tid på sjukhuset och snart skall jag tillbaka dit. Nu skall jag snart försöka ta mig ur sängen, ska ta en behövlig dusch och sedan på min yngsta brorsdotters dansuppvisning. Det blir fint, tror jag minsann.
Love and Rockets.
Mer har hänt och mindre också, jag spenderar mycket tid i sängen. Har varit väldigt sjuk och spenderat tid på sjukhuset och snart skall jag tillbaka dit. Nu skall jag snart försöka ta mig ur sängen, ska ta en behövlig dusch och sedan på min yngsta brorsdotters dansuppvisning. Det blir fint, tror jag minsann.
Love and Rockets.
Pansarvagn iklädd i klänning och orangea läppar.
Jag är en mögelsvamp på min egen frukostmacka idag. Idag är den där fläcken med kaffe som torkat in i köksbordet och när jag sätter mig där så vinglar det till och stolarna är ganska trasiga. En sådan dag är det idag. Jag är klumpig idag, och ganska så ful. Och mina skavanker lyckas skrika efter uppmärksamhet , för dom vill synas lite extra idag. Och mina ögon är svullna och läpparna torra. Kylskåpet är tomt och mina tår fryser lite extra idag.
Min vän skrev en ny dikt om mig, det är rått och jag uppskattar det.
"Orangea läppar
"Det finns inga hjältar, men det finns pansarvagnar
iklädda i klänningar och orangea läppar"
iklädda i klänningar och orangea läppar"
Du tror att dina taggar är riktade utåt men i själva verket
är dom riktade inåt mot revbenen, och du vill ha det så
och jag förstår dig inte.
Du är ju en pansarvagn som inte bara kan stå emot röda
stenar och vassa taggar, utan som kan åka ut i krig och rädda världen.
är dom riktade inåt mot revbenen, och du vill ha det så
och jag förstår dig inte.
Du är ju en pansarvagn som inte bara kan stå emot röda
stenar och vassa taggar, utan som kan åka ut i krig och rädda världen.
Alla har vi en roll att spela som är givna av ett ont monster
som vi vill kalla universum.
Du spelar inte med, du springer ifrån och väljer att dansa
på vattenytan som en skräddare."
Det gör lite extra ont idag, och jag försöker intala mig att det ska vara så. Men bara idag. Jag tror jag inte skall förlita mig så mycket, jag tror inte jag ska vara med mer. Kanske skulle jag passa jättebra som en enstöring utan vänner, förebyggande ångestdämpande. Kroniskt ensam.
som vi vill kalla universum.
Du spelar inte med, du springer ifrån och väljer att dansa
på vattenytan som en skräddare."
Det gör lite extra ont idag, och jag försöker intala mig att det ska vara så. Men bara idag. Jag tror jag inte skall förlita mig så mycket, jag tror inte jag ska vara med mer. Kanske skulle jag passa jättebra som en enstöring utan vänner, förebyggande ångestdämpande. Kroniskt ensam.
orangea läppar
"Det finns inga hjältar, men det finns pansarvagnar iklädda i klänningar och orangea läppar"
Du tror att dina taggar är riktade utåt men i själva verket är dom riktade inåt mot revbenen, och du vill ha det så och jag förstår dig inte. Du är ju en pansarvagn som inte bara kan stå emot röda stenar och vassa taggar, utan som kan åka ut i krig och rädda världen.
Alla har vi en roll att spela som är givna av ett ont monster som vi vill kalla universum. Du spelar inte med, du springer ifrån och väljer att dansa på vattenytan som en skräddare.
This is where I tell you that, I know love's what I need to work at, oh What I need to work at, oh !
Mer än såhär blir det inte idag, åker snart till jobbet. Jag och Joachim vart tvugna och ringa
Emanuela för att kolla ifall hon fick ligga inatt, det fick hon inte. Rebecca får jag inte tag på.
hon kanske har dött.
Jag ? Baksmällan hade kunnat dämpas med ett par ipren om det inte vore för min förbannade
förkylning som bröt ut inatt igen. Har förmodligen znarkat som far min. Påtal om honom så
kommer han förbi på söndag och det ska bli skönt att få träffa folk med lite vett i sig.
Om än väldigt, väldigt lite.
En obehaglig distans en konstig känsla nånstans Det känns tomt - eller hur?
Winnerbäck går alltid hem sena kvällar med rabarberkalas-te som min enda räddning. Har virat in mig i täcket och försöker bota halsont , febern har ju avtagit en aning. Allting går i vågor och i stunder som nu känner jag mig mest beredd på fallet. Jag borde inte känna så men det sitter långt inne och sådana känslor är svåra att skaka av. Jag tänker mycket på framtiden och det är alltid en återkommande skavande känsla som ligger kvar där och pyr fastän jag inte riktigt vet varför. Har bokat upp mig två veckor i Frankrike i sommar, först några dagar i Paris och sedan vidare till Saint jean de fos för 10 underbara dagar i ett mysigt hus med fina och trygga människor. Lite senare i sommar blir det Grekland med samma folk och det känns bra. Jag får lära mig att kalla det framtid, istället för sådant som gör mig orolig. Mest är jag väl lite vaggande genomsyrad utav ekonomi och jobb i allmänhet, allt som detta cirkulerar runt. Vill börja plugga men måste veta vad, jag vet vad jag vill bli, jag vet mina mål och mina drömmar men jag kan inte uppfylla dem ännu. Min tid är inte nu, det låter både melodramatiskt och självömkande men det är verkligen så. Jag vill ge det några veckor tills jag jobbat mig upp på något stadigt att stå på och därifrån kan jag senare skapa en utgångspunkt från där jag vill vara, där jag vill växa och blomma ut lite.
Jag låter som en hel jäkla klyscha, jag får jobba bort den biten utan att förlora den där lilla kärleken jag har till allt just nu. Jag försöker visa hur mycket jag uppskattar folk men jag tror jag missuppfattas lite ibland. Skrev ganska nyligen till Robert att jag är så rädd att jag komma låta allting rinna mellan fingrarna på mig. Jag är så helsikes jäkla rädd för att jag kommer se allting sakta bara lämna mig. Jag tror till och med att människan jag är med mest kommer göra det tillslut men vet inte hur jag ska säga det till denne.
Jag är inte säker men jag tror inte riktigt jag klarar ett till försvinnande, ett till "Snälla glöm mig för jag har glömt dig"-scenario. Likt en martyr skapar jag nya vänskapsband även om jag vet att det gör ont, det gör ont för jag vet att jag är en krävande och jobbig individ. Jag behöver mycket och jag försöker ge desto mer. Men återigen dessa missuppfattanden, min egen förvirring och ännu fler problem. Jag kan likna mig själv vid roten utav all irritation och ondska, elände och ilska. Jag vill ge så mycket kärlek att jag ibland blir en liten knut i magen på mig själv, väntar på att domna bort i åtstramning. Jag tänker släppa lite på kraven, och jag tänker jobba mig fram. Jag är min egen hjälte.
You just keep me hanging on.
Kände på mig redan imorse att jag skulle få någon slags belöning om jag tog mig an utmaningen att städa när jag var sjuk. Köket ser inte längre ut som ett krigsfält och tvätten hänger på tork tre trappor ner. Nu är det bara klädstångarna som skall fixas iordning. Har iallafall fått min fina tröja men borde ta av den nu när jag prövat den för jag luktar förmodligen lika äckligt som mitt ansikte ser ut just nu. Det är i sådana här stunder man är glad att man är ensamstående och inte särskilt sökande heller. Born_to_be_ugly.
Den här bloggposten vaccinerar 95 barn
tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.
Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.
Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial påunicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.
Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin.
Läs mer och hämta bloggmaterial på http://unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj
Du skriver ord som mord i handen.
Idag har febern överhanden, halsen skriker och ryggen strålar ut smärta för en hel arme ute i krig. Har undvikit att gå till läkaren ett bra tag nu även om jag vet att jag inte får göra så. Men ska ringa redan idag för jag är en stor tjej nu, som kan klara av alla rädslor. Idag kommer mitt lilla paket på posten om jag inte är helt ute och cyklar. Det är plåster på såren för denna dumma sjukdom. Fick ju sjukskriva mig från jobbet för första gången idag och det känns inte alls bra, men jag får försöka intala mig att jag är också en människa och får också bli sjuk.
Igår diskade jag, medan Rebecca och Britschgi låg i sängen och halvsov. Sedan somnade jag i min feberyra och nu vill jag mest bara krypa under täcket igen. Men jag ska försöka städa upp så gott det går här när febern släppt lite.
Världens mest innehållsfattiga och tråkiga inlägg, men jag gör nog en fet comeback snart. Kan man la hoppas.
vad väger blod? vad väger tårar?
Blev inget städa. Flyr ifrån det istället, precis som mycket annat.
Men jag måste låta mig få göra så idag. Kärlek.
You're going to reap just what you sow
Det är mycket som händer just nu. Jag är bara glad att det är enklare att se. Jag har en vän som man kan kalla bästa vän, för det finns ingen jag bryr mig om så mycket. Men jag undviker ordet "bästa" före pga känslostormar. Jag grät för dig för första gången på snart ett halvår. Men det var skönt att gråta ut dig, göra det permanent.
Idag skall jag förbarma mig över min enkla boning. Tänka fixa och knixa tills jag blir nöjd. Sedan kommer väl det lite folk. Då mår jag.
I'm like a bird
Klickade precis hem den här från Nelly.com. Helt sjuk rea där nu, kommer vara luspank innan solen gått upp. Förutom det? Jobbade idag och gör det imorgon också. Vill inte veta exakt hur länge för jag vet att det är många timmar imorgon. Och mitt huvud exploderar snart, feber och yrsel. Började diska lite smått, men begravde snabbt den tanken genom att sätta mig på balkongen invirad i en filt och sjunga med till Nelly Furtado. När fan hände det senast? Hej 2004 typ. Nu är det dags att rycka upp sig lite, och rycka ner mig själv i sängen. Drömmer mig bort till en varm famn alldeles för långt bort och tänker låta bli att gråta för ikväll.
Utan dig skulle dagens känslor endast vara fragment utav gårdagens.
"Sans toi, les émotions d'aujourd'hui ne seraient que la peau morte des émotions d'autrefois."
Utan dig skulle dagens känslor endast vara fragment utav gårdagens.
"Et de ratage en ratage, on s'habitue à ne jamais dépasser le stade du brouillon. La vie n'est que l'interminable répétition d'une représentation qui n'aura jamais lieu."
Och från misslyckande till misslyckande, vi vänjer oss vid att aldrig komma förbi iscensättningen av de grova skisserna. Livet är bara ändlösa repetitioner av en föreställning som aldrig kommer äga rum.
Och du stod kvar på jorden och såg på.
Har pratat med Robert i någon timme ikväll. Det är skönt att få bekräftat att livet man lever nu är en otrolig kontrast till det man levde för bara några månader sedan. Att jag har rötter, att jag inte behöver sitta i en lägenhet i fel sida stan och inte känna att jag har någonstans att bo, kanske mitt undermedvetna skrek till mig att du håller dig inte över ytan länge till. Jag drunknade, jag kippade efter luften som var medvetet obefintlig. Jag var ett våp, ett mähä. Jag gjorde mig elak och enstörig. Jag flyttade hem till min syster, delvis till Åstol, mycket hos kompisar. Rötterna fanns där men de fick varken näring eller kärlek. Jag flyttade till min nuvarande bostad. Men det blev aldrig riktigt mitt hem till en början. "Jag åker till lägenheten nu" hörde jag mig säga i flera månader. När jag blev lämnad ensam med den här ettan var jag livrädd. Vart är mina rötter? Vart är min klippa? Jag började smått förändra saker i rummet jag stod i, jag började röja undan saker som påminde mig om min rotlösa tillvaro, jag började känna mig som en människa.
Jag har ett eget hem nu. "Jag åker hem" hör jag mig säga och jag kommer på mig själv att le vid blotta tanken ibland. Jag har ett arbete att gå till , jag har vänner och familj som kontaktar mig, inte längre för att se så jag inte har ruttnat, att jag inte dör inombords. För att kolla hur det är med mig för att de måste det. Utan de hör av sig för att de vill prata med mig, jag är mestadels uppskattad och jag vill ha det så. För jag uppskattar min omgivning mer än någonting annat. Jag andas och jag försöker, jag kämpar mig in i rutiner jag vill behålla. Jag tittar inte bakåt för jag vill inte, jag planerar framåt för jag tänker fortsätta leva fastän det gör ont. Jag ser livet som en process och en utveckling, inte som någonting jag såg det som förut. För det var mörkt och det var kallt och jag kunde inte se vart jag satte fötterna. Stigen är smalare nu, det är brantare sluttningar och värre prövningar. Men det gör ingenting för jag faller inte så igen, jag glömmer inte hur det känns. Jag kommer ihåg det för det var inte längesedan än. Ändå kan jag balansera framåt och jag behöver inte vila mellan varven. För det är en process och inte en plåga.
Jag var påväg mot jorden, i hundranitti knyck Om man ska krascha ska man, göra det riktigt snyggt -
Bob Dylan.
Fina, fina människa.
Låt det vara som i en film.
Jag är ledsen, mina vänner. Men det blir inte som i en film. Jag är trött på att ljuga och höra gråt och klagovisor, ha ont i magen för att se allting gå sönder runt omkring mig. Jag har alltid trott att det är mitt fel att folk går sönder runt omkring mig. Snälla förstå hur fina ni är som människor, att ni lever bara någon millisekund på jorden i jämförelse med hur länge jorden existerat, jorden som fått redan fått se så mycket elände sedan begynnelsen. Gör fler misstag och lär , älska livet i sin fulhet. Drick dig inte full i dina egna tårar, dra inga nödlögner för att du vill skydda någon annan. Låt inte ditt trasiga hjärta färga bröstkorgen röd. Det gör så ont att tänka på hur många människor som farit illa. Jag vill inte att min historia skall se ut så, men det gör den. Jag lägger ingen energi på människor som gått härifrån, som vikit av vägen vi gått på. Jag kan inte titta bakåt för ryggsäcken jag bär på är tung, den skaver mot mina axlar och mellan skulderbladen sitter det en kniv som svider när jag vänder mig om i sängen om nätterna.
Att älska är nästan lika farligt som att hata. Men älska ändå, för det får göra ont, det får svida när du vänder dig om i sängen om nätterna, om dina axlar värker av ditt bagage som sedan skall formas till din historia så betyder att du kan lära andra människor utav dina egna misstag. Det är inte bara storslagna människor som kan rädda trasiga själar. Du kan också, jag kan också. Dina misstag är din framgång, din framgång är inte en film. Du blir historia sen, många bäckar små räddar stora hav.
I need to be someone for a while other than this fool you made me.
Har två lediga dagar kvar på mitt egna lilla "påsklov". Jag började leta långt bak i kulisserna utav min hjärna för att minnas ifall jag gjort någonting minnesvärt. Jag träffade två väldigt fina människor och jag har dansat runt med mina värkande fötter. Har kramat min extramamma, har legat i sängen under täcket och kippat efter luft, har gråtit och hållt mig för munnen för att inte skrika. Jag har klätt mig som en liten flicka idag och jag dricker kaffe i sängen, spiller och tänker alldeles för mycket. Solen hinner vrida sig 3 varv runt sin axel innan jag är färdig. "Jag inser" är en väldigt vanlig inledning i den här bloggen har jag "insett". Jag har flyttat mig till köksbordet och känner värken i magen komma tillbaka. En blandning av ångest, oro, fysisk smärta, som ett djur inom mig som bultar och vill ut. Du är din egen hjälte, intalar jag mig. Jag hoppas på att få känna solen i ryggen snart. Åker till London efter min födelsedag, jag ska vara baldejt i Maj och jag tänker bli någonting stort snart.
Btw, snodde (som jag alltid gör på fyllan) en Hultsfredsposter, bra inspiration att ha över sängen. I sommar smäller det.
I didn't believe you when you said you had the antidote.
Mina dagar består utav en molande värk i magen, ångest om natten, rädslan på dagen. Mycket kaffe och skratt, leenden och sen blir jag ensam. Då är jag själv. Missförstå mig rätt, jag låtsas inte för någon. Varför skall jag låtsas? Jag lyckas bara vara så förbannat arg hela tiden. Arg på allting, förbannad på alkoholism, förbannad på sjuka människor, rädd för att göra någon ledsen, blir arg för att ilska är ett svårhanterligt begrepp. Man blir inte arg på vem som helst, hur som helst. Det finns alltid en anledning. Men just nu finns det så många anledningar att vara arg att jag tror inte jag berättigas någon särskilt anledning att skrika på någon. Skrika och vråla ut varför jag är så djävla arg på dig, eller du där borta. Eller du med den syrliga blicken. Du som bara drog , eller du som slutade älska fastän vi lovade varandra att aldrig göra det. Du som låtsas älska men bara vill ha någonting. Du som ger och tar utan att älska. Jag ligger i sängen hemma på ön, jag drog ut i bergen och skrek så högt jag kunde, kastade sten i havet och vrålade så nu har jag ingen röst kvar. Skyller på astma och jag skyller på regnet. För jag gråter floder, lyssnar på Radio Ett i podcasten och jag vill också sitta där och bara spy ut allting, jag vill också berätta precis som det är, och sedan be alla hålla truten om allting annat som kan tänkas handla om mig. Jag säger det igen; DU_ÄR_DIN_EGEN_HJÄLTE. Ingen annan kan, var ett barn igen. "Kan själv"
Ja, du kan själv. Kan inte du så kan inte jag heller.
Kan jag, så kan du.
You've killed your damned, kick the demons out. Let us in (Let us in, let us in)
Hej, jag lever. Jag försöker ta vara på varje sekund.
Det är svårt.
Men det går.
ONLY NOW HE'S A VAGRANT IN MY HEAD. _ljuger_för_mig_själv_och_för_alla_andra_jag_älskar_dig_mer_än_jag_behöver_dig_och_jag_behöver_dig_så_himla_mycket_
Såhär såg gårdagen ut. Jag minns inte så mycket mer än så, det vart ju meningen att detta inlägget skulle postas igår men det fanns ingen tid. Joachim kom över med lunch, Rebecca och Adrian kom och tog för sig. Vi satt och pratade en timme tills jag skulle till jobbet. Där var det kaos, jag var glad att jag bara jobbade 3h igår för alla var så arga på varandra, men det höjde min egen prestationsförmåga och jag briljerade. Jag tror inte någon utav er nyfikna på vad som hänt mig den senaste veckan, men här kommer än snabb revy ändå.
fotograferade Emanuela, och vaknade upp i samma kläder som dagen innan.
Kände mig ofräsch och det var jag också.
Jag och Joachim erbjöd oss att inte försumma Rebecca en dag. Vad tror ni att hon gör?
Hon går och lägger sig i fosterställning och som kompensation fick jag en rolig bild.
Försökte intala mig själv att smärta bara är en högre grad utav njutning, men det var svårt när jag satt
på min balkong och intalade mig själv att jag inte var trött, att jag skall jobba och vara glad. Hittade
anteckningsblocket som Joachim visade upp sin nya penna med. *4karats guldpenna med "off white"
handtag, MYCKET viktigt* Haha han är rolig, när han köpte den:"NU kommer jag få ligga!"
Kom hem till en obarmhärtigt stökig lägenhet. Kristian hade trillat ner från väggen så jag hängde upp
Kom hem till en obarmhärtigt stökig lägenhet. Kristian hade trillat ner från väggen så jag hängde upp
honom igen. Borde börja med skivan jag ska spela in till mina föräldrar (mamma, du läste inte det där
jag har ju sagt att bloggar är för 25 år och neråt)
Robert skickade ett fint sms till mig och det gjorde inte alls sådär ont att leva då. Sen satt jag och funderade
Robert skickade ett fint sms till mig och det gjorde inte alls sådär ont att leva då. Sen satt jag och funderade
på hur många skeptiska blickar jag skulle fått ifall jag packade ner maten i denhär charmiga matlåda när jag
skulle jobba. Jag gick dit utan mat överhuvudtaget, konstigt nog.
Sedan hände det inte mer. Jag var ute igår, efter jobbet. Jag fick springa runt på min favoritgata och nynna sommarvisor i mitt huvud och det är vackert i sin fulhet. Jag inser att ingen bryr sig mer än jag någonsin kommer göra om allt som är mitt, det som är kvar, det jag kan bevara. Du är din egen hjälte och det är något visst med att se solen gå upp klockan 5 på morgonen, på promenaden hem i skavande skor, lyssna på musik med en riktig kompis, skratta och glömma bort alla hemska fula misstag man gör, det är något visst med livet när man inte anstränger sig för att det ska bli någonting. Men det gör förskräckligt ont utan dig.
Är du en stressbajsare? Jag är en morgonstressare.
Tänkte dela med mig utav mitt enda knep här i världen.
Scenario: Det ringer i telefonen, jag ligger under täcket och låtsas att det är en varm och trygg kuvös, ångesten i form utav allt vad plikt och det hårda livet heter tittar in i kuvösen men jag hånler och säger "Här under täcket kan du inte nå mig, din jävel". Men så inser jag att jag skulle träffat Ribban för en timme sedan.
- Hej fina underbara unge, det är Rebecca, vart är du? <3
- Hej ditt fanskap. Jag är påväg ut genom dörren , ska ba låsa och så.
- Erkänn du fortfarande ligger kvar i sängen bbbyyyyyy <3 <3 3<3
- En foundation (helst ska den matcha din egna hudton, ett bra råd. Har lagt märke till att många imbeciller på stan har tre nyanser från sin vanliga hudton i fejzet vilket gärna resulterar i att du ser ut som en gris. Så.)
- En ögonbrynspenna. Detta är naturligtvis inte vackert om man redan har ögonbryn. Men har man som jag, ett ögonbryn som sträcker sig längs hela pannan borde du köpa en nopper, och sedan försöka forma till ett par trovärdiga ögonbryn så gott det går.
- Läppstift. Ja färg är helt valfri. Jag är mycket för orangea nyanser nu och olika nyanser av rött. Men det är ju sorgligt nog en smaksak.
Håret är som det är, och det kan inte hjälpas. Hårborste, slit som en kneg och skrik som en bebis. Det hjälper.
Och här kommer en snabb revy på det ja.
(Rökningen skall ni ju självklart inte pröva. Både ohälsosamt och tråkigt)
Scenario: Det ringer i telefonen, jag ligger under täcket och låtsas att det är en varm och trygg kuvös, ångesten i form utav allt vad plikt och det hårda livet heter tittar in i kuvösen men jag hånler och säger "Här under täcket kan du inte nå mig, din jävel". Men så inser jag att jag skulle träffat Ribban för en timme sedan.
- Hej fina underbara unge, det är Rebecca, vart är du? <3
- Hej ditt fanskap. Jag är påväg ut genom dörren , ska ba låsa och så.
- Erkänn du fortfarande ligger kvar i sängen bbbyyyyyy <3 <3 3<3
- Nej? Varför skulle jag göra det? Hur kan du ens säga så.
- Okej jag tror dig <3 <3 <3
- Ja, jag är vid bussen , det står att den kommer om en halvtimme. Vi ses då!
Ångest som alla andra dagar, klär på mig ett stycke kläder och tittar mig i spegeln. Där är problemet, utformat som ett misslyckat försök till ansikte, kanske var Gud så bitter den dagen att han blott knölade ihop något och kastade det rakt i fejset på mig. Öga näsa mun, ett ögonbryn och lite så där gulligt grisfärgad i fejset. Men det kan man ju inte hjälpa, kan man ju tycka. Och medan Gud formade de andra vackra anletena världen över så skonade han oss, vi som är "ofärdiga" som Quasimodo skulle säga. Han skonade oss med tre stycken livlinor: Tre knep till ett ohjälpligt fult ansikte.
- Ja, jag är vid bussen , det står att den kommer om en halvtimme. Vi ses då!
Ångest som alla andra dagar, klär på mig ett stycke kläder och tittar mig i spegeln. Där är problemet, utformat som ett misslyckat försök till ansikte, kanske var Gud så bitter den dagen att han blott knölade ihop något och kastade det rakt i fejset på mig. Öga näsa mun, ett ögonbryn och lite så där gulligt grisfärgad i fejset. Men det kan man ju inte hjälpa, kan man ju tycka. Och medan Gud formade de andra vackra anletena världen över så skonade han oss, vi som är "ofärdiga" som Quasimodo skulle säga. Han skonade oss med tre stycken livlinor: Tre knep till ett ohjälpligt fult ansikte.
- En foundation (helst ska den matcha din egna hudton, ett bra råd. Har lagt märke till att många imbeciller på stan har tre nyanser från sin vanliga hudton i fejzet vilket gärna resulterar i att du ser ut som en gris. Så.)
- En ögonbrynspenna. Detta är naturligtvis inte vackert om man redan har ögonbryn. Men har man som jag, ett ögonbryn som sträcker sig längs hela pannan borde du köpa en nopper, och sedan försöka forma till ett par trovärdiga ögonbryn så gott det går.
- Läppstift. Ja färg är helt valfri. Jag är mycket för orangea nyanser nu och olika nyanser av rött. Men det är ju sorgligt nog en smaksak.
Håret är som det är, och det kan inte hjälpas. Hårborste, slit som en kneg och skrik som en bebis. Det hjälper.
Och här kommer en snabb revy på det ja.
(Rökningen skall ni ju självklart inte pröva. Både ohälsosamt och tråkigt)
I'll take it all, give me more . I will be you hero and your whore. _VALIUM_KNIGHTS_IN_MY_BED_
Mina två senaste dagar har bestått utav två stycken 4h arbetspass. Jag lär mig nya saker hela tiden fastän jag inte gillar arbetet så trivs jag lite. Mina skor (som ni ser på bild 3 och 4!) har äntligen kommit! Detta firade jag med att köpa en ny schampookaka från Lush , och tog med mig en Nöjesguiden hem. Förutom det fick jag en godis utav pizzasnubben på Vegagatan när jag och Emanuela var och kramade hennes mamma innan jag skulle till jobbet. Jag tog konst-iga bilder på mig själv och att jag skelar vet väl alla redan om.
Har krupit ner i sängen och ska njuta utav dagens sista timmar med en kopp te ur min fina änglakopp och imorgon skall jag städa så det bara tjuter om det. Sedan kommer Christine och jag är mycket väl förberedd på att det kommer sluta illa, som vanligt. Syster utan gränser, planerar en farlig utgång och skoskav.
Peachy is out
Studiebesök i mitt huvud.
Jag är en sån där typisk bloggfeskare, jag klickar på länkar efter länkar och hamnar på alla möjliga sorters bloggar. Allt från renodlat modefanatik till "hej bloggen :P idag har ja hengt me anna å druckit latte på EH xD " . Hur som helst, min poäng är. Jag har hittat mina texter, mina stycken och dylikt i andras bloggar, bland annat här. Ni som känner er skyldiga; jag är smickrad! Vad fint av er att ni uppskattar det jag gör, trots det faktum att jag inte gör någonting alls egentligen. Men en liten grej bara, ni får jättegärna köra två stycken " och berätta vem det är ni citerar, för min skull och alla andra ni skulle vilja citera! Och bloggadress om det faller er i smaken. Nu låter det som jag lever ut min hybris här, men ni förstår nog. Tackar på förhand, ni gör mig väldigt glada som uppskattar det jag gör, glöm inte att ni är ett par fina människor hela bunten.
Till huvudsakliga anledningen till att jag sitter här. Jag har krupit ner under nytvättade lakan, fötterna värker som de ska göra när man knegar. Nacken krånglar också men det hör till. Helt ärligt? Jag mår inte så bra, men det har ni väl redan förstått och scrollat vidare , det har iallafall jag gjort. Det får göra ont, och hjärtat får läka till ett mindre brustet ting. Idag har låtit huvudet vara lika tomt som hjärtat och det hjälper faktiskt. Har fått min dagliga dos utav att stirra på folk på bussen. Jag kan verkligen inte hjälpa det, jag analyserar varenda liten pormask i deras ansikten känns det som , det är jätteintressant. Typ som killen som såg ut som en liten söt apa med stora öron och smaskade bekymmersfritt på en Snickers och tittade drömskt upp på natthimlen utanför. Jag skrattade inombords, tills jag lät blicken glida över till de gamla damerna mitt emot mig som pratade på om hjärtliga saker, flängde med huvudena när de sa "Mjå jaa, så e det minsann Mmhh åå ja!" , klappade varandra på knät och kastade med huvudena igen, vände bort blicken och tittade skeptiskt och flinade med sig själva. Och åt rockkillen som smaskade på ett päron som såg ut som något Gud glömde och hittade 20 år senare med endast en Iron Maiden tröja i behåll.
Nej, det fick vara bra så. Kröp hem och såg att mina skor inte hade kommit än. Blev väl lite besviken, men bestämde mig för att ta en behövlig dusch och byta sängkläder. Imorgon skall jag städa tills jag ska till jobbet igen. Jag vet att jag kan göra vad som helst, men jag kan inte göra allt när jag inte är med dig. Och "jag behöver dig mer än jag älskar dig, och jag älskar dig så himla mycket"* stämmer in alldeles för bra på sådana som oss.
*(Läs boken, vill ni veta vart ni hittar den så fråga bara)
Helvetet III
"Där hördes suckar, gråt och höga verop genljuda i en rymd förutan stjärnor så ömkligt, att jag först brast ut i tårar. Förvrängda språk och fasansfulla eder, utrop av smärta, tonfall av förbittring, hesa och gälla läten, slag av nävar steg till ett larm som oupphörligt kretsar, likt sand som släpas runt av virvelvinden, i denna luft, svept dag och natt i mörker". Utdrag ur "Helvetet" - Den gudomliga komedin.
Jag läser mycket och hoppas på något. Mina dagar består utav mer sömn än vakenhet, mina vakna timmar spenderar på min nya arbetsplats, mina sömntimmar i en annan säng någon annanstans och jag vill ha det så. Vill inte rota mig, inte nu iallafall. Jag vill inte ha något som är bara mitt förrän jag känner någonting så starkt att det värker i magen. Det var så längesedan jag kände. Längesedan jag flög och föll, vågade ta risken att flyga med bräckliga vingar. Jag är så glad för det jag har , lägger min separationsångest åt sidan ett tag. Jag har min familj, min familj som blir större och starkare. Mina föräldrar och barnen, Jessica som känns som en storasyster för mig. Människor som får mig att skratta och njuta utav livet , som gör att jag inte behöver ta mina mediciner för att orka dagen. Solen värmer alltmer, väntar på att den ska träffa hjärtat som en pil nu.
Startskott: Nu, hur taskigt livet än blir hädanefter.
And in a year, a year or so this will slip into the sea. Well it's been a long time, long time now.
Bilder från i somras, i mitt gamla rum på Åstol.
Idag tycker jag allt annat är överflödigt, än att ligga i min säng och sjunga sommarvisor , läsa bok, dricka te.
Imorse åkte Erica tillbaka till Stockholm och jag har gråtit en skvätt nu. Mamma säger att det bästa som finns det är att gråta, det är inte bra att hålla sådant inne för då får man påsar under ögonen. Rebecca och Fiskis muntrade upp mig genom att bara finnas till och jag tänker inte vara ledsen mer. Och separationsångest är bara någonting som finns i huvudet, jag tänker lära mig att vara vuxen nu. Imorgon jobbar jag igen, det går bra när man inte tänker.
Det räcker inte att älska lite, måste älska allt och lite till.
