it's a ventriloquist act

En snabb summering utav förra veckan, och nu är det tydligen dags för en ny. Jag ska inte klaga, klarade mig ifrån måndagsångesten någorlunda, trots att jag inte fick gjort ett smack egentligen. Rent spontant kan jag känna att jag råkat få en eller två inlämningar i skolan efter mig men med en bokad pluggsession med en klasskompis senare så gjorde inte det så mycket. Den här veckan har moder natur lyckats blåsa ner mig i ett dike fullt med vassa stenar, jag gick in i en dörr idag och en alkis knäade mig för att jag tog upp ett helt säte med min tygpåse vilket jag _aldrig_ annars gör så ett slags tecken var det sannerligen. 
På Torsdag bär det av mot grabben och längtar nog mer än någonsin. Behöver rotas upp en aning, och jag mår så himla bra där borta. 

 

Den här kvällen är likt ett rovdjur alldeles galet hotfull och skrämmande. 
Jag säger inte att jag är rädd, eller ängslig. 
Kanske bara lite men inte särskilt märkbart, egentligen. Jag försöker vara stolt, och blotta strupen även om det kanske slutar med en halspulsåder sliten i bitar. Metaforiskt, förstås. Det finns ingen räddning för oss obotliga sub-poeter för visst har vi väl aldrig förtjänat en titel för orden vi lånat.
Jag vill visa att jag inte alls är rädd för livet. Faktum är att jag är så trygg och lycklig, men kvällar som dessa cirkulerar det ständigt runt tankar som "Vilka vänner kommer klara av en till nederbörd och vilka kommer vara redo med galoner och paraply? Kommer jag sitta här i en förort utav miljoner om ett år eller har jag hittat något menlöst substitut ute i en hydda på en obskyr ö? Sitter Reinfeldt kvar på sin pediestal och polerar flinten nästa gång det är dags för de politiska högafflarna och facklorna att skrika för döva öron, komma med tomma löften och sälja själen till satan? Kommer det gå bra på sjukhuset på tisdag och kommer det gå bra om 10 år? Kommer jag alltid avsky tomat och oliver, kommer jag veta vart jag ska gå alls?"

Det är egentligen inte så märkvärdigt. Jag borde nog inte lägga någon tyngd på frågor jag inte kan svaret på. Jag studerar, jag kommer vara med och rädda liv om än vara en väldigt liten roll i det hela men jag kommer vara där och ge människor det lilla hoppet som ibland kan behövas. Jag lever och jag älskar, om än med en sådan skräck. Men ni ska veta att jag älskar, ibland har jag knappt tid med annat.  Jag blundar hårt i betongen och dansar vart jag än är påväg och förnekar den allra sista skuren vinter, det är dags för vår och jag godtar inte längre någonting annat. 
Skrapa upp knäna, det läker. Det gör verkligen ingenting att trilla, jag kan resa på mig och borsta av dammet. 
Du är ditt eget djur.

 

Saker som suger måttligt mycket just nu;

1. Min pojkvän befinner sig våldsamt många mil bort ifrån mig, den påtagliga känslan av att ha umgåtts ihärdigt en månad i sträck i princip gör att tomheten gör sig duktigt påmind.
2. Han föreslog att jag skulle åka hem till mina föräldrar och ta det lugnt i helgen, sagt och gjort då jag knappt gjort ett smidigt eller smart val i mitt liv lyssnar jag hellre på hederliga människors råd, men tyvärr jag möttes utav kaskader av spyor från syster så fort jag landat.
3. Ifall det nu visar sig att vinterkräksjukan ollar mig rakt i ansiktet någon gång under helgen så vet ni vart ni hittar mig, ett par meter nergrävd i jorden.
4. Ang. gårdagen dedikerad till alla kvinnor så vart jag mest bitter över alla "Femi-nazis" som målar om ordet "Kvinna" till någon radikal-cool trend där man kastar runt ordet "KROSSA PATRIARKATET" utan att ha läst på ordentligt. Det känns som man tappat poängen, någonstans på-ängen, heh. Spenderade dagen med kvinnan i mitt liv, det vill säga Ronja och jäste i soffan framför barnfilmer och bakgrundsmusiken komponerade Christine med hjälp av sina egna uppkastningar och klagorop.

Över ut, nu; mammas hemlagade mat.

Okej mitt liv börjar bli en aning idéfattigt emellanåt, känner mig som en pedagogisk dagisfröken som lockar och lirkar med mig själv för att bli motiverad att göra någonting alls, men jag tror det bara är en bieffekt av livet, sånt kommer ju och går. Jag har återigen börjar likna skolan vid hitlerjugend och i hemlighet kalla lärarna för gestapo fastän de är hur fina som helst. Hade mamma sett mig nu hade hon sytt in mig på vatten och bröd och en flerårig rehabiliteringskurs för att återanpassa mig till ett liv i samhället.  Det ryktas även om att min fina men ack så infernaliskt galna vän Erica vill ut och dansa med berusade huvuden ikväll, så det blir väl till att måla stan röd. Tröttsamt, men någon måste ju göra det. Skämt och sido.
För er som är nya förresten (så roligt med ökat läsarantal men vet inte hur jag ska säga det på ett icke-klyschigt sätt!!) så är jag inte så torr som jag framstår emellanåt. Jag har mina dagar där jag nästan är lite rolig!
Eftersom vi så flitit skall praktiserar brallorna av oss vecka 17-21 så håller jag på att framkalla en egen liten hjärtinfarkt för att jag inte vet vad jag ska välja, vart? hur ? när? hur gör man? 
Livets mörka moln dedikerar jag till CSN som är så sjukligt sega att jag vill få aids och smitta dom. Oavsett hur många gånger jag ringt dem får jag samma torra svar tillbaka som om skägget växt in i öronen på dom. CSN, Sveriges sjukvård och Västtrafik är roten till all ondska på jorden, jag är så fullkomligt säker på detta att jag vill kasta vigvatten på dom och skrika "PRAISE THE LORD; ANYWAYS YOUR NOT WELCOME IN HEAVEN".
Helvetet kommer frysa till is och förvandlas till en skridskobana innan de går med på att sponsra mig och mitt osunda leverne, jag börjar undra om dom möjligtvis är en enda stor reinkarnation av Adolf Hitler och alla nazis i världen, vem vet. 

Idag fick jag hursomhelst reda på att tisdagar är day off för mig i skolan, inga lektioner på den dagen , jag avfyrade ett beklämmande hjärtligt leende till min lärare som tittade på mig med en skräck i blicken, jag gick senare in på toaletten och såg mig i spegeln för att göra minen igen, och därmed insåg jag för sista gången att det där med att försöka le är inte min grej. Jag såg ut som en pressad självmordsbombare med ett billigt pokerface köpt i kärringhimlen Ullared.
Nu skall jag återgå till att förbarma mig över min begynnande finne innan den bestämmer sig för att göra en sprakande entré och sedan möta upp Erica på Franks Corner innan hon blir tokig på mig. Jag går 9 fall utav 10 under namnet "Snigeln" i vår glamourösa vänskapsrelation. Jag säger inte att jag är graciös och håller tiderna till punkt och pricka, att ens kalla mig smidig är en grov överdrift, men jag har svårt att referera mig själv som en snigel, hellre en sköldpadda. Nåja, man väljer ej sina smeknamn tack och lov, annars hade jag börjat kalla mig själv för härskaren igen, och numera 20 år gammal tror jag inte att folk förstår sarkasmen i det hela. Synd, med tanke på att jag är en 20-åring, mentalt 7 år fast i en 80-årings kropp.

Så nu har den drabbat även mig. Förbannelsen, den för mig ännu outforskade smärtan fram till idag. Det mystiska svarta hålet utav kvinnors smärta en gång i månaden. Jag har kommit lindrigt undan fram tills nu, någon smärta har det inte varit på tal om, jag och gud förhandlade. Jag bad om att lindra framtida smärtan och då gjorde han mig bara beklagerligt kroniskt ful istället. It seemed about legit back then, men nu vet jag inte. 

Så igår tog jag mig an halv skoldag och sedan hem en sväng. Började på uppgiften i Etik och människans livsvillkor vilket är sjukt intressant. Sedan åkte jag in mot stan för att över en kopp kaffe riva upp bröstkorgen en aning, låta det som finns där få vädras ur för sådant kan minst sagt behövas ibland. Efter det fotograferade jag och min vän en skvätt, så jag fick rasta min lilla konstnärssjäl.

Nu åker jag mot tryggheten i Mölnebo, hjärta och själ.