it's a ventriloquist act

"Hur mår du egentligen? Är du arg på mig?"
"Jag mår bra, nej absolut inte"
"Säker att du mår bra?"
"Ja jag är bara lite trött, men det hör ju till vardagen."

Varför gör man ens sådär? Är det inte accepterat längre att säga "Äe fy helsike jag vaknade upp på golvet förut helt nerspydd i galla och kunde inte resa mig, det är ju bra nu men jag är så jävla trött på allt det här"

Jag har så många människor att glömma, jag har så många fotspår att komma ihåg, för att förstå vart jag ska. Det räcker inte med att springa runt och vara berusad på sin favoritgata, att tralla på melodier men inombords känna hur det äter upp en. Det räcker inte att kasta sten mot solen eller klaga vid köksbordet. Jag måste ha någonting, måste känna att det är min tur. Jag kan inte stå bakom och se på hur livet spelar allan med mig när det finns saker jag borde uträtta och känslor jag vill plantera i människor.

Så ett litet statement, inget stort men istället för att vakna nerspydd i galla, eller spy ut skit på världen, låt mig hylla några guldkorn istället. Saker som gör mig sjuhelsikes lycklig.

Tänka på framtiden, få se på och vara med när mina brorsbarn växer upp. Jag vill cykla ner till sjön när våren satt igång ordentligt, åka hem och byta om för lite varmare kläder och spendera kvällen där med ett gediget sällskap. Jag vill se så många sommarkvällar virvla förbi och känna att jag är MED och inte bara tittar på, jag vill känna det kittla rakt igenom ryggen på mig och ut på andra sidan och framåt tills jag inte kan se längre. Jag vill lägga så mycket energi jag bara kan på att vara med de människorna som får mig att må så bra, Jessica och barnen, jag vill dricka många koppar kaffe ute på vischan och känna att jag duger någonting till, att jag kan bidra med någonting. Vill krama många fler, vill plantera någonting i folks hjärtan. Inte för att de ska komma ihåg mig, utan för att de ska komma ihåg sig själva. Jag vill ligga i fosterställning och lyssna på tårdrypande musik med min enda lättsamma men ändå godtrogna vän jag har just nu och få tycka lite synd om sig själv för att orka ta sig upp igen. Jag vill bara leva utan att det ska kännas som en billig amerikansk film om hon och han, det och ondskan, kärleken vinner och korta fula sekundklippningar av en romantisk scen på en cykel i månskenet. Jag vill ha någonting mer, något som inte går att regissera. Vill ha mig och dom, dom jag har valt. Dem och det får vara någon annans film.  

Det händer saker , jag försöker få ihop det men det är rörigt. Livet alltså. Så enkelt att vara pessimist , så svårt att se framåt. Men de flesta av er känner mig så pass väl att när solen smyger fram så är ingenting alls särskilt jobbigt . Klockan är 4 på morgonen och har försökt ha telefonförbud. Mja. Jag tycker om tillvaron men avskyr livet , men oftast tvärtom. Men jag kan inte sluta förundras om att det finns fina människor vars enda mission inte är att förstöra allt som går. Blir förundrad. På ett bra sätt.

 

Här sitter jag, med en påse besudlade popcorn och kalla tår. Insåg att det var några dagar sedan jag ens tänkte på att jag ägde en sådan här sak, sådan där blogg. Eftersom jag under dessa dagar har hunnit bli arbetslös igen, fikat ganska mycket trots min ekonomiska torka, druckit mycket och stuckit hål i snoken och bär numera en septum. Har varit på ett kalas där alla demonseeds lyckades samlas på en och samma plats, ett barnkalas. Jag och Jennifer kände oss lika utsatta som blommor på ett krigsfält. Det var egentligen meningen att jag skulle få finbesök över natten av denna lilla dam men det blir på fredag istället, hoppas hampus också kan följa med! Då skall faster Mathilda göra det riktigt mysigt här hemma och inhandla allting som kan tänkas behövas på en fredagkväll. These kids are going to be SPOILED ! Underbart. 

Så efter en kaotisk färd mot Skene, en kaotisk vistelse och en ännu mer kaotisk hemfärd så parkerade jag mig i sängen, under täcket, ringde markus som var på extra busigt humör vilket muntrade upp mig. Han är verkligen världens bästa bittermedicin, bästa pojken i världen. Kommer inte bli långrandig, det finns det varken ork eller tid för. Hör självmordsviolen gnissla bredvid örat när jag tänker på morgondagen, mycket att stå i , mycket att ta itu med . Önska mig lycka till.

Har fått något slags kåtslag på Passion Pit nu igen, återkommande "illness" på det bra viset. Fint ska det vara. Ibland behöver man bara något som låter som något befriat från allt vad intelligens innebär, men så lyssnar man lite extra och hör att det är fantastiskt på något hemligt vis. Jag har krupit upp i sängen, i min pappas onepice (måste lära mig att säga "min" numera eftersom jag fick den som avskedpresent i söndags, men jag skäms för mycket) och dricker kaffe i stora lass, men om jag ska citera mina ord från facebook för ca 5 minuter sedan så har det hunnit hända en hel del sedan jag började skriva det här usla stycket inlägg.

"Okej låt mig förklara varför jag hatar mitt liv lite extra idag.

 

Det senaste dygnet i bilder. Såg Två Steg Från Håkan igår , fick mig att längta tillbaka till havet och dit ska jag i helgen, men först skall jag ha en vän på besök, det skall bli roligt. Efter det hade jag fixat godis och tittade på Amelie medan jag väntade på Markus, vi såg en skräckfilm sent på kvällen och det slutade med att jag skrämt upp mig själv till den grad att jag var utmattad. Somnade som en sten.

Försov mig lite till tvätttiden idag så jag får stressa fram och tillbaka som en idiot om jag skall bli klar till två, torkrummen är ju inte kända för att jobba på i rejäl takt . Känns som att den här byggnaden byggdes på 1100-talet , väntar bara på att de skall börja parkera häst och vagn utanför. 

Nu skall fröken Mathilda fortsätta tvätta , dricka kaffe , städa iordning lägenheten , skriva ett kapitel eller två och sedan försöka hålla det så också. I den takten. Rutiner rutiner , älskar det lika mycket som jag avskyr det , det gäller väl bara att komma in i det hoppas jag.