it's a ventriloquist act

Tjejhörnan i köket: De sitter i knät på varandra, skriker och gastar och fnittrar som 14åringar.

Från att ligga på halvgråtandes skakandes och fullständigt fördärvad på golvet, till att kleta på lite rött läppstift, rufsa till håret och gå ut. Det är fan svart och vitt som gäller idag. För det var så det var, Jessika kom som en räddande liten spillevink trallandes på Kortedalas gator när livet var bajs och hon gjorde allt lite bättre. Vi såg Selsius spela på Sticky och nu sitter jag här. Egentligen borde jag sova, men jag saknar Markus lite för mycket. Blir nog att läsa en stund först och värma mig med tusen täcken och kuddar. Vet att jag inte borde vara så negativ i bloggen, men läsarantal bryr jag mig inte ett dugg om. Så är det med det, nu blir det Bon Iver och "Lowside of the road"  

Peace

For decades Waits has played an elaborate game with the media, hiding behind the persona he projects. To the question "Will the real Tom Waits please stand up?" there is no real answer. "Tom Waits" is as much character created for his fans as it is a real man behind the closed door of family life. "Am I Frank Sinatra or am I Jimi Hendrix?" he said when i asked him if his persona had ever merged with his actual personality. "Or am I Jimi Sinatra? It's a ventriloquist act, everybody does one."

Nu suckar Jessika åt mig, jag hör det trots att hon sitter och lider bakom skolbänken och jag ligger hemma och hatar mitt liv och immunförsvar. Eller egentligen, kan man ju inte hata någonting som inte finns. Framförallt har jag väldigt svårt att hata. Men hade jag haft ett immunförsvar hade jag hatat det. Tror jag. Hur som helst ser det ut som att de där tjockisarna nere i min hals ska knipsas av. Jag har vetat det ganska länge, men jag lämnade över ansvaret till kroppen som för normala människor har en tendens att läka sig själv när det kniper, men nej. Inte den här gången. Det jag vill komma fram till är att citatet ovan kommer från boken jag läser för tillfället, "Lowside of the road, a life of Tom Waits". Gillar ni massiva böcker skrivna på engelska om stora rocklegender, sing and songwriters och framförallt Tom, så läs den! Tänkte låta halsmandlarna smekas utav lite te med honung nu, dock lagar systers sambo rena brakmiddagen, hur han nu hade tänkt sig att den ska slinka ner i min uppsvullna hals? Bilder från igår kommer, vi stannade till på Sejdeln för att fira Håkon, med gött häng.

Jag kunde inte låta bli att flina för mig själv när jag trillade ner mot Runstavsgatan med Kärleksens Bandvagn i öronen. Det är något visst med att åka spårvagn på morgonen. Morgonen heter Tisdag och att jag lever blir lite mer uppenbart med lukt av svavel i luften och grus i skorna.

Det kommer bilder, tro mig det kommer bilder. Jag har nämligen köpt ett par asläckra kängor på Myrornas, en ny skrivbok klädd i tyg från Indigo (så jag kan försäkra mig själv om att jag inte kommer bränna upp den för att den är så fin, vill också påpeka att jag inte är någon pyroman. Bara rebellisk och revolterande, ord ska skrivas ner och skapa en historik för framtida gråa dagar som man växer in i tillslut. Ska bara intala mig själv det först)

En bild säger mer än tusen ord. Behöver nog inte säga mer än så. Och till Jessika; du kanske hatar mig nu, men det är bara rough love, the biggest love I can give. (Bildenförtydligar verkligen hur intelligent du är, man är inte större än sin egen penis!)

Vad kan vara mer givande än en spontaneftermiddag/kväll innehållande spår utav kladdkaka med blockchoklad, te i mängder, domedags-diskussioner, catfights och hundspyor, hur vi ska få jessika att jobba på cafét och andra nyttiga rekryteringar till Åstols Café i sommar? Inte mycket, en helt vanlig söndag när man egentligen bara hade tänkt att låta söndagsångesten komma krypandes mot sin vilja för att påminna en om att morgondagen heter måndag. Mer än så kan jag inte säga om denna dag. Trevlig dag med Melinda, tråkigt att Emmas morföräldrar kom ivägen för den utsökta kladdkaka vi åstadkom! Inga bilder, ni hade ändå inte klarat pressen. Too much chocolate for on reader to handle så att säga.  Znark, godnatt!

Jag vill ha tillbaks mitt röda hår. Det var ju inte allt för längesen och nu på vintern kan man behöva lite kontraster i vårt vita vinterklimat. Lite färg på vårt gråa land är också bra. Men det får bli när jag fått pengar nästa gång! Har inte varit hemma på ett bra tag nu så när mamma hämtar mig är det med lättnad. Ett dygn på hemmaplan i galenskapen sen är det tillbaks till Göteborg. 

Uppdate; Nu är jag hemma igen. Hemma i kaoset, som är förvånansvärt lugnt. Tänkte börja packa i ordning för att bege mig till stan imorgon! Men först kommer Melinda och Emma för en liten get together oss tjörnbor emellan som fortfarande har vettet i behåll och inte blivit dekadensförgiftade utav denna gudsförgätna ö. Fräschare bilder får ni någon annan dag, just nu har jag knappt ork att ta mig en välförtjänt dusch. Det är jobbigt att vara dekis i Koballe, den enda nypa luft man tar är när man ska ut och ta ett bloss i ladan, och där luktar det hästbajs. 

Hur som helst pillar jag ihop en ny lista på Spotify, och eftersom jag tycker om er så mycket (fniss) så delar jag med mig utav den. musik för folk som inte kan bete sig som folk .

Såhär är det då va. Igår kom min trötta lilla mamma hem efter utrensning på mormors lägenhet. Med sig hade hon massa vackra kläder som jag mer än gärna tog emot. Mormor har varit överallt i världen, och köpt med sig vackra kläder överallt ifrån! Mamma var som trött och mycket ynklig, så jag skänkte iväg några kramar på min egen bekostnad och satt och tittade på gamla fotografier, mamma grät som en galning, men det kan inte hjälpas. Hur som helst tänkte jag bara uppdatera allt som helt enkelt inte hänt. Det kommer en ryggsäck på posten inom några dagar, skolan börjar imorgon. Ska krypa i sängs bland turkar och troll imorgon. Nej, men jag har fått lägenheten i stan, hos min syster som bor i en ytterst fin lägenhet i Kortedela. Hoppas på att få ta den där hallonpajspartajet med Fredrika och Melinda på tisdag också, det har vi skjutit på allt för länge vill jag lova. 

Bilder fick ni nog utav igår och en endaste vän hade jag då inte! Dock många frivilliga men med avståndet som hinder, tråkigt tycker jag allt. Hade suttit fint. Ändå tänker jag plåga er mer en liten bild, det kan väl inte skada? Om det nu vore så skulle det vara så långsiktigt dödande att de korpulente galningarna hinner finna ett botemedel åt er, hallelujah till dagens läkare! Jag slår frivolter och dör! Här kommer dödstöten;



gotta catch'em all!

Strax beger vi oss till staden för fira Pollys sista dag på västkusten för den här gången! Vi kommer sakna dig! Att uppmärksamma Jessikas fula nylle bör göras med tanke på att hon är alldeles på tok för snygg i vanliga fall! 

PEACE OUT BREATH IN DEAR READERS.

fasen, det måste erkännas. Detta är inte högmod. Detta är ett konstaterande; Jag är ett GENI. Jag har funnit de perfekta generna, dömt för att hitta botemedlet för aids, dömt för att bli den förste som pillar Göran Persson i näsan och skriker "Napalm-bomba hela skiten alltså! Hatar fan Göran alltså!".

Han; påläst, tuggar historieböcker som kvällsmacka, slåss med träsvärd i en hemlig klubb som hålls i träkojor på sommaren (brutal lögn, han kommer slå mig när han läser dethär) Hon; vet hur man tömmer och rengör ett akvarium och sen är hon en jävel på att böga sig med hästar också. Tillsammans blir det: EN SUPANDE KEDJERÖKANDE KAFFEBEBIS!!!!!!!!

I'm just making my point liksom, hur genialiskt är det inte egentligen? Jag har två vänner, av många andra förstås. Men de lyckades bara se rätt lustiga ut och kommer få grymt fula barn ♥

Så här på småtimmarna utnyttjar man den begränsade internetanslutningen, gråter lite lyckotårar över sin fantastiske pojke som vandaliserade universums töntigaste blogg bara för han tycker om en töntig tjej som jag! Jag är ordlös, fick inlägget utskrivet för att kunna lägga det i min "meningslösa låda" när jag kommer hem. Gråter lite till, seriöst. fantastisk. måste byta samtalsämne för sluta med dessa bögerier!

faktum är att jag, nattsuddaren och navelskådaren, sitter på tionde våningen i en trekantig lägenhet och ser ut över hela göteborg. Jag har kommit min otroligt bra syster närmre, vi har suttit och kedjerökt på hennes balkong och tagit promenader, visat mig mitt nya crash-place när det kniper, pratat om allt och ingenting och druckit stora mängder kaffe och te. Jag har inte ens nämt nyår kommer jag på nu, jag är fortfarande helt rörd av Markus fina inlägg och jag ser fram emot ett inlägg om bara mig för det kan ju onekligen bli intressant. Tror inte för en sekund att man kan skriva 100 fina rader om mig. skulle ta slut på ord redan efter en mening, och den skulle lyda något i stil med "en fallen hjälte, men jag försökte ju iallafall!" Men på tal om hjältar känner jag mig omringad av dem. Det dåliga omsvärmar mig, kväver mig men alla mina fockoes till vänner och älskade har små superkrafter. För att bejaka min navelskådande sida så skulle jag vilja säga att Markus är den som flyger iväg med mig när jag är i fara, och då kan man vara pretentiös och nynna på "love lifts us up where we belong!" samtidigt som man svävar runt bland molnen. Sen har han ett superhjältemärke under tröjan, skadar ju inte att han är snyggast i världen också. Att både ha en sån stämpel på bröstkorgen och ett hjärta av guld, det är en gåva. Jessika är lätt pippi långstrump, starkast i världen. Hon orkar lyfta mig (och det är ju en bedrift i sig!) och sen så lättar hon på humöret genom att vara sig själv - klumpig men envis, fyndig och rolig, snygg och karismatisk. Min May Polly Larsson, hon är min tvilling, mer än så behöver jag väl inte säga? Hon är som mig, fast bättre! Jag är en fallen hjälte, hon är min tvilling 30 mil bort som pyser iväg som ett stjärnskott hela vägen till Göteborg för att träffa mig om jag mår dåligt, hur bra? Ställer upp, sätter mig på en piedestal jag inte alltid känner att jag förtjänar. 

Men jag vill ju inte vara den som är den, egentligen kör jag vanligtvis på "inga nämna inga glömda" detta var bara några få utav pralinerna i min exklusiva chokladask som gör livet lite lättare. Tänder kvällen sista (eller räknas det som morgonens första?) cigarett nu och kryper till sängs (soffs?). Stor dag imorgon, sistnämnda pralinen kommer imorgon runt kvällstid och jag skall förbereda mig mentalt för kramkalas och bussresa hem. Och om du läser det här kärleken min, så ska jag gottgöra dig med min ovanligt brutala frånvaro, lovar! Skriver du 100 rader om mig kan du ge dig fan på att jag skriver 200 om dig.