it's a ventriloquist act

På beställning. De där stunder där man känner på sig att det ekar som ett hungrigt kylskåp här på bloggen. Kör en snabb revy av gårdagen men gör misstaget att nämna namn som inte hör till vanligheten. Det är nu jag borde gå igenom det onyktra arkivet ifrån gårdagen och rabbla upp alla namn från igår (inklusive korvkillen för han förgyllde dagen lite när vi insåg att krogarna stängt) - men. Nej. Detta inlägget kröner jag till Emanuela chitic som blev så förolämpad av att inte finnas med i min magra summering från igår. Jag och Emanuela möttes på 9an och hoppade av på stigbergstorget. Musikens hus hade inte öppnat och en blandad bitterhet (läs nykterhet) och att jag inte stod på listan och hundra riksdaler i inträde kändes lite väl saftig för en fattigunge som mig. Men vi satte oss på en bar med allt för mycket 50cent och allt för mycket gamla män som kommenterar att vi klädde av oss ytterkläderna varpå det genast började koka nere i deras kostymbrallor. Sorgligt nog förmodligen en av deras stoltaste ögonblick i deras tragiska 40 årskris.

Under cirka fem minuter händer det en jäkla massa bra grejer. Rebecca skriver upp mig på listan och Emanuela fick glada besked från le telefonos. Vi for iväg tvärs över gatan någorlunda tipsy och sen dansade vi. Hela kvällen.

Nog om igår. Tillägnat Emanuela inkluderar också lite smicker och vardagsglitter. Hörrö. Du vet att jag är fett dålig på att ge komplimanger och vara snäll överhuvudtaget, men mitt tappra försök kanske kan resultera i något annat än misär och elände. Du är en syster , verkligen. Du är så vacker och på alla möjliga plan smartare än mig. When i think twice, då tänker du till 4 gånger till. När jag får erbjudandet att hoppa från en bro så tar du tag i mig och säger "eller? du tror inte du förtjänar mer än sådär?" när folk har lämnat mig med skit upp till armbågarna har Göteborgsoperan, cigg och tjöt alltid varit där. Och hur mycket vi än jiddrar och hur homofobisk du än är så skall du alltid hålla på och pussa på mig som om jag vore ett litet barn. Vilket jag, innerst inne, självklart är.

Jag älskar dig Emanuela, du är en av mina bästa vänner och en dag kommer en kille som gör reklam för tandkräm komma fram till dig och säga "du, du där! Du ja. Vi kan jobba ihop, arbetskamrater with benefits. Typ gifta oss. Om du vill? Jag är inte killen som är ett svin, och så hatar jag lövgärdet så jag köpte en stor villa ute på västkusten som jag tänkte vi kunde bo i. Titta på havet och låta våra perfekta tänder reflektera solkatter mot havsytan. Men bara om du vill? Jag är ingen hasty Guy men om du någon dag vill låta mig pop your cherry så är det helt okej för mig. Det är väl sånt man gör, när man är kär?"

Jag låg fullt påklädd, sminkad , mina fötter pryddes av två vackra skor. Problemet var att jag låg under mitt täckte och förbannade mig själv på alla sätt och vis. Men efter lite övertalning tog jag mig ut i vinterkylan och mot bussen. Musikens hus, Otto var dj och folk jag inte träffat på jättelänge var där och jag kan inte minnas ha varit så genuint glad på väldigt länge. Ericas mamma var där och lärde mig dansa med brösten, på äkta ryskt vis. Vi tog oss till andra lång efter en rad olika drycker och sedan på en efterfest hos Eskils kompisar som vi träffade på gatan, och hembryggt vin och uckele kändes behagligt. Jag och Rebecca trillade hem vid 5-tiden och somnade någon gång därefter.

Idag kommer Fredrika. Jag behöver hennes energi i min bakfylla, tro mig. Om det är någon som botar baksmällor så är det Fredrikas dialekt och absurda, oförskämda och hysteriskt roliga skämt . Så vi blir förmodligen ett gäng ikväll, häng på vet ja.

Annars ? Har precis tagit ett långt bad och streamat film och druckit kaffe i badkaret. Ett ägg och juice hade inte suttit fel men min ekonomi har fallerat och nu väntar jag mest på att få jobba. Ett fik på andra lång blir det, börjar i januari!

Mer om det ? Nej. Jag är nog rätt färdig. Fjanton kommer kanske över senare och jag börjar planera väggmålning och inredning i mitt eget huvud, måste bara anlita bra pojkar som kan måla åt mig och Erica.

Väl mött. Love and rockets.

Confessions. Jag är en sucker för serier och det är jul nu. Jag har sett en hel serie och jag önskar jag var någon helt annanstans nu. Godnatt peeps.

Jag är tillbaka innanför hitlerjugend , mimers hus cafeteria då jag hämtat upp målningen utav Emils flickvän. Trodde att jag aldrig mer skulle sitta här och spilla tid, men det är fakiskt ganska rogivande. Kaffet är 3 kronor dyrare men lika bränt som vanligt. Träffat kamrater som fortfarande slavar i samma jargong inne på sitt sista år. Det doftar skola och baguetter. Det var ju ändå här jag satt 80% av hela min skolgång , skrev de mest blödiga och humoristiska blogginlägg och längtade ut till en frihet som helt klart var lite för mycket begärt. Lika kyligt som alltid och den där cigaretten utanför cafet som är mer lidande än tillfredställande för min last som jag idogt försöker träna bort. Nu skall jag säga som alla andra arbetslösa - man skall fan njuta av att plugga så länge man får, en skola som försörjer en med bidrag för att du skall orka lära dig, orka komma hit och ge någonting, få något, prestera utöver dina vardagliga förmågor.

Nej, jag längtar inte tillbaka riktigt. Men det är skönt att fördriva tiden med gamla vanor som bränt kaffe och blogginlägg, gamla vänner med vardagstrassel, cigaretter i kylan och höra "jag har prov tio i men är du kvar om en halvtimme?" . Ja jag stannar en halvtimme till, jag vill spendera lite mer tid i en utgången epok, en milstolpe jag tog mig över med blod svett och tårar. Jag kanske har vunnit, men bara kanske. Även med menstrationssmärtor och huvudvärk. Väntar in P och Åsa , bara prata lite strunt och sen, sen komma tillbaka till verkligheten med jobbsökande, städa lägenheten , laga en spartansk middag och ta vara på tiden Erica bor hos mig för snart kanske hon flyttar till Stockholm och jag hoppas jag hinner hitta en stöttespelare att förlita mig på tills dess, det vill säga ett jobb att gå till varje dag. Tänker på hennes plan om billig vodka, sno en bil, kaffe och cigg. Och att hennes hem är där jag är, och tvärtom. Stockholm calling, kanske. London också , om jag överlever den stora staden helt ensam.

So my thought was. Have I gone mad ? Nej, jag är nog innerst inne bara en snorkig liten prinsessa som gillar att få som hon vill, fast den sidan finns ju inte längre. När tänkte jag på mig själv senast. Imorse förstås, men då var jag ju tvungen. Efter 7 stycken avsnitt utav årets julkalender, 6 koppar kaffe och ett par cigaretter fick det vara nog, tänkte jag. Men nej, det fick det ju givetvis inte. Folkbokföringen ringde, fick mig att springa upp och ner i trapphuset i hopp om att hitta mitt lägenhetsnummer, frågade om jag var utlänning varpå jag blir så överrumplad att jag svarar "Jag vet inte? Jag föddes på en ö bortom all räddning men det gör mig förhoppningsvis inte till en blatte?" Tanten jag pratade med var finsk och tog därför mitt svar som något negativt. Efter 10 minuters argumenterande huruvida jag inte var rasist och älskade alla kulturer med mera så la hon på ganska kvickt och sa att svenskar skall minsann hålla koll på sina egna jävla lägenhetsnummer. Det jag inte hann säga var att "Ja men då ska jag gå och höra med Achmed Kayazhaoijsdoiajdsio på dörren mitt emot kan sitt lägenhetsnummer utantill" . Fast då hade jag väl blivit kallad rasist igen. Jag hatar mitt liv.

Bra nyheter: Emil målade en 1kvm stor canvastavla till lägenheten och den blev klar idag! Fet är den, tur att jag har sånna kreativa vänner!  Nu skall det tydligen vara kafferep så jag bör åka iväg en stund. Väl mött. Kärlek och raketer.

Beskärd bild på tavlan från Emil, har inte fått den än men bilden låg på hans blogg.

Mycket sevärt så kolla in för all del !

www.NEM.blogg.se

Tung kille.

Jag grät för första gången på månader, inför offentligheten. Jag vet inte om det berodde på halsen som bultade så frenetiskt av smärta. Försökte ta mig till badrummet men kröp tillbaka igen. Det började med små snyftningar, av smärta och trötthet, febern som ständigt gjorde sig påmind genom att stråla ut smärta i varenda cell i min kropp. Snyftningarna övergick till ett ljud så förskräckligt, tårar som inte tycktes kunna hejda sig och sedan det där förskräckliga ljudet från halsen som lät grötigt och fasansfullt, som ett hånfullt väsen. Jag insåg att allt jag möter påminner om dig. Jag blev buren till akuten och fortsatte gråta, jag kunde inte sluta förrän frossandet började igen. Jag insåg att allting jag hör, ser, känner påminner mig om dig. Och jag har gjort så många misstag att jag omöjligt vet vad som är rätt längre. Jag insåg att jag behöver dig mer än jag älskar dig, och jag älskar dig så himla mycket.

Jag har gjort så många misstag, och min själ kommer för evigt vara skuldbelagd. Jag saknar dig så förfärligt mycket.