it's a ventriloquist act

 

Jag kanske kommer låta som en sorglig kliché , för mestadels så är jag det när jag inte den bästa Mathilda Kerstin Ellinor Karlsson som finns för jag tror minsann trots mitt supersvenska namn att det bara finns enda och jag har väl aldrig varit bra på att måla upp en finare version utav någonting när det kommer till mig själv, det blir mitt skal med någonting inuti. Någonting som känns, gör ont, pirrar, svider, kvider, gråter, skakar, skrattar, dansar, lever, molar och värker. Jag tänker passa på när min sinnesstämning för inte så längesedan sjönk ett par hack. Jag låter inte detta bli ännu ett pretentiöst inlägg om hur bra allt går trots allt. Istället låter jag mig själv titta bakåt fastän det skrämmer mig till döden att se tillbaka på det som varit. Jag ser tillbaka hur det var för ungefär ett år sedan. Jag var lycklig, men det visste jag självklart inte om då. Jag hade avslutat mitt första sommarlov som arbetslös, jag hade hela världen framför mina fötter och jag skrek för att jag var lycklig, jag grät för att jag var bortskämd och hade allt jag ville ha, som jag vill ha. Jag hade en bästa vän som gav sig fan på att vara med på att ta sig över alla hinder med mig, jag hade en pojkvän som var min ovärdeliga skatt, och jag var hans. Och jag ångrar fortfarande att jag aldrig sa det till honom, jag sa det inte till någon. Jag ångrar att jag inte tog tag i min bästa väns axlar och skakade om henne, matade henne med hopp om att bli något större än hon redan är, att hon klarar precis vad som helst men snälla bara låt mig vara med, för man skall inte lämna varandra, man får försöka hålla kvar.
Ovanstående låt var ett litet soundtrack som gick på repeat i mitt huvud varje gång jag tänkte på grabben, varje gång jag såg min bästa väns hariga men ack så vackra och förstående ögon. Jag hade inte bara en vän, men jag lät mig själv bara ha en enda tillräckligt nära. Det var ju givetvis enklast så, mindre människor att såra, fler människor att slippa bry sig om. Men pojken som vände mitt liv upp och ner, gjorde mina ögon till stora varma solar i ett ännu större universum. Han fick planeterna att stanna , och även om det är svårt för mig att hålla den röda tråden i ett stadigt grepp vill jag berätta för er hur den här låten kom till att betyda mycket för mina känslotyfoner. Den fick mig att somna, att orka gå upp på morgonen fastän jag var sjuk, att säga förlåt när jag var envis. För grabben var min sol, och jag var blott en i hela universum. 

Jag står numera och tittar bakåt på de ruiner jag lämnat efter mig. Jag har inte bara en vän. Jag har fler än en och jag har de finaste ni någonsin kan tänka er. Jag går aldrig ensam, jag har allt jag någonsin skulle kunna behöva, mer än en människa förtjänar. Men jag har ingen grabb längre som älskar mig och är upp över öronen förälskad i mig, och jag vet varför. Jag kanske är en hel skavank hela jag, men jag vägrar tro att jag är helt tom på någonting betydelsefullt, jag tror inte jag är ond. Det är vad jag har inbillat mig själv i så många år, att jag endast bränner brorar, att jag pulvriserar allt som kommer in min väg. Men det är inte sant, jag har ett värde precis som alla andra och det, skrämmer vettet ur mig. Men ruinerna är ett faktum. Jag är den tjejen som fyllde hans mage med fjärilar så han låg sömnlös av lycka om nätterna, jag är en flicka han tyckte så mycket om men som inte ger honom någonting längre, som bara gråter och som bara har ont. Som är sjuk fastän ingen förstår hur mycket, som lever dumdristigt som han inte längre kan förstå eller orkar hjälpa mer. Och ingen människa skall ständigt behöva hjälpa någon upp på benen om och om igen. Kärleken dog och jag med. Jag minns faktiskt första gången jag hörde den här låten, det var hemma hos min vän, han sa att jag skulle gilla den och det gjorde jag, faktum är att jag lyssnade på den fastän den är lite för mysig för att jag inte skall tröttna. Jag lyssnade ständigt på den i min ensamhet i ungefär ett år. 

Jag är faktiskt bara 20 år och kan omöjligt ha förlorat förmånen att ha hela världen framför mina fötter, jag tror tillochmed att det är bättre än så. Jag har hela livet och lite till, jag kan göra vad jag vill om jag så ger mig sjutton på det. Jag kommer definitivt fortsätta gråta och skaka i resten utav mitt liv, jag kommer skratta och leva, kisa mot solen och gå barfota på klipporna där jag är född, se mina fantastiska brorsbarn växa med milskliv och njuta utav det jag kommer mig för. Ett sinne växer i dess omfång för varje gång man lever. Och mitt är därför ganska litet. Jag tillåter mig sällan att leva på riktigt. För jag är kär och jag saknar mycket och ständigt, jag behöver och jag kan inte få det. Men någon dag kanske det är annorlunda. Ikväll ligger jag begravd under en filt i min säng med en bok och en dator på magen, med en katt vid benen och jag gråter som aldrig förr. Jag känner mig ensam och jag kommer ringa en vän för te och en film. Jag vill kramas och visa uppskattning för jag vill tro att jag varit ganska dålig på sådant. Och sluta upp med att säga "Livet; startskott nu" för jag lever redan , men stegvis kan det eskalera framåt. Och påstå att inget nytt finns under månen, eller solen. För det finns alltid mer, det finns verkligen alltid mer.

Lagom tills jag fått tillbaka min dator från stenåldern, fått den att funka någorlunda så kraschar den och är helt ur bruk. Vilket gör det ännu en gång lite problematiskt att uppdatera här emellanåt. Då min telefon försvann i Lördags natt på Pustervik så har jag nu återfunnit den men i väntan på ett Simkort som aldrig tycks uppenbara sig i min brevlåda är jag väldigt, väldigt okontaktbar för tillfället. Men lite snabb summering utav vad som senast hänt i Mathildas liv tillfälligt bannlyst från civilisationen. 

Jag har numera inte bara en inneboende, utan även en liten Nova som sover här tills hon funnit ett eget krypin. Hittills har det funkat väldigt bra må jag säga, kommer hem från jobbet och möts utav en doft av mat är något som sällan händer utanför ett cirkustält numera. Så vi bestämde oss för att röja lägenheten, fixa ett ställe för henne att parkera sina kläder, diverse grejer och möblera om en aning. Det ser numera ut som en liten hemmastudio för någon porrig musikvideo i min lilla etta just nu. Tack och lov kommer min lägenhet snart vara i ordning igen, när mina sista möbler kommer tillrätta och jag får ut det jag inte skall ha. Förutom det så låter jag dagarna passera förbi mig en aning, hänger inte riktigt med när huvuden är segt som kola och ryggen gör ont. Tack och lov sover jag mycket bättre i min prinsesssäng, och jag låter resten sköta sig själv. 

Vill också tipsa er om de två serier jag följer slaviskt just nu; Tusenbröder och The Mighty Boosh (Lilla fröken Amanda Kask tipsade om Mighty Boosh och nu är jag ganska såld.) Nu skall jag, Nova och Lilla Kajsa färga hår och äta godis. En helt vanlig Torsdag.


Känner att en romantisk bild på mig och Kajzor sitter på plats just här. 

På återseende / Mathilda

Mina dagar består pretty much of just this. Första bilden introducerar min nya inneboende, hon heter Kajsa och är en kelig och gosig mjuk och lurvig kisse på 1 år. Jag försöker måla om mina väggar trots att den nya rekryten i lägenheten gärna vill stryka sig mot väggarna i välbehag, har inte hjärta att stänga in henne någonstans i sitt nya hem heller, det är helt enkelt ett litet dilemma. Gardinerna hänger på klädstängerna och jag var dessutom och hälsade på familjen ute på Åstol, Ronja satt och pussade mina fötter hela morgonen framför Desperate Houswifes och kaffe och av att bedöma hennes blick så ville hon nog inte att jag skulle gå, och gudarna skall veta att det ville inte jag heller.

Idag väntar ett kort arbetspass och ännu mer målande. Imorgon blir det Ikea med en storebror utav två, och ett himla tung släp bakom bilen, nu skall det bli ordning och reda minsann. 

Paul Simon och Lou Reed har fått komponera mig hela morgonen, det har med andra ord varit mycket sentimentalt och sådana morgonstunder behövs de med. Nu är det dags för ett varmt bad med kaffe och radiotjöt.  Jag lever och jag försöker leva med det, ungefär. En fika med Olivia skjöts precis upp för 5:e gången denna vecka, vi är alldeles för dåliga på att planera och våra liv är ca lika proppfulla och osynkade. Detta skall bannemig bli mitt mission denna vecka , att hinna klart med lägenheten och träffa Olivia för lite catch up. 

Tills vidare, håll i hatten.
Mvh den ofärdige.

 

 

 

Brb Åstol.

Vaknade okristligt tidigt trots att jag är ledig, så nu sitter jag nyduschad med min fula krulliga lugg som jag inte borde ha klippt och ett lila läppstift och dricker kaffe i sängen. Det hänger ingen strålande aura över mig idag kanske, men jag jobbar på det. Med min superhipster Underground-mugg i ena handen och den andra som pendlar mellan tummen och långfingret som viftar i luften. Lite svårt att bedöma vad jag egentligen känner idag. Kanske är det att min lägenhet ser ut som ett smärre pensionärsboende pga att jag är mitt uppe i stora planer att fixa iordning den trots att jag är ganska orklös just idag, eller för att jag är trött på att jag ständigt måste påminna mig själv om att inte vara så himla naiv hela tiden och tro gott om folk. Låter resten utav min filosofi snurra runt i huvudet ett tag till innan jag lyfter på arslet och börjar som man bör. 

Lyssnar på Mikael Wiehe och funderar på att trycka i mig ett knäckebröd. Var hos läkaren häromdagen och fick konstaterat att jag tappat 4 kg utav ingen anledning alls. "Kul för dig" Sa hon glatt och vände sig sedan om för att kolla i sina papper. "Förresten så har ditt imunförsvar varken blivit bättre eller sämre, men det är ju bättre än att det bryts ner eller hur! Hahahhha :))))))"  Måste säga att jag gick därifrån aningen förvirrad. 

Nu skall jag fortsätta med att stirra in i väggen i några minuter till, sedan är det dags  att fixa denna rövarkula. Min morot blir att jag snart kommer ha en finfin lägenhet att trivas i , och får förresten en inneboende på onsdag! Mer information kommer. 

Adjö!

...I skrivande stund på Smörslottsgatan sitter jag i min lilla etta. Amanda (!!!) står i köket och hackar lök med drypande ögon. Jag har lovat att använda min webbkamera för att posta en bild på dåren också, jag hoppas hennes hybris stillas en aning då. She's loco, storhetsvannsinnets hunger tycks aldrig mättas. Jag lovade mig själv att självdö i min ensamhet efter jobbet idag men istället åkte jag hem till Familjen Kask, där huzzlade vi lite mat och drog hem till lugnet. Amanda sjunger med till Faith Hill som har varit ett stort frågetecken för mig hela mitt liv, men nu när jag fått en label på detta vet jag ju precis vem bruttan som sjunger är, och det är så dramatiskt att det nästan borde vara förbjudet.

Fick förresten höra utav en vän för någon månad sedan att min blogg på senare dar blivit full utav aningen pretentiöst skitsnack. Kunde faktiskt inte hålla med mer just då. Och så kan vi inte ha det heller. Det är lite utav en försvarsmekanism. Ju mer pretentiöst desto mer vattentätt , tråkigare - men säkrare. Man skall inte blotta för mycket hjärta och själ, man skall visa att man finns men inte att man känner. Och det där är ren djävla bullshit om ni frågar mig. Det är känt att jag gärna gör så när jag inte kan ha alla bollar i luften ,när jag inte kan filtrera ut rätt eller fel, fint eller fult. Det är faktiskt ganska svårt att leva, som 90% av er som läsare säkert förstått. Och om man skall leva får man ta att det är jävligt kasst ibland också. Enkel matematik kan man tycka, men tänk efter en gång till. Jag förstår faktiskt inte alltid det, oftast förstår jag knappt någonting för att jag inte tillåter mig själv till det. 

Nu skall jag låta min privata kock (och himlans fina kompiz också för den delen) servera en finmiddag vid mitt köksbord såhär vid midnatt. 


Här har ni tre bilder på två nattglada flickor. 
Godnatt och adjö / Mvh lite slow men faktiskt en bra tjej. Oftast. 

 

Jason levererar rubriken, Righteous Brothers levererar dagens gråtrunkarlåt. 

Dagen bjuder på jobb och kvarlevorna Christine lämnade efter sig i form utav Ostbågar och Choklad. Har tömt väggarna i lägenheten och slängt in alla kläder i garderoben. Förbereder för två veckor utav totalt renoverande; Måla om väggar, installera en fungerande säng och tänkte faktiskt ringa hyresvärden och klaga lite. Ni vet, casual stuff. Shine on you crazy diamonds. Här har ni en helt okej fet killer-lista jag knåpat ihop. 

Varför står du bara där?

(I'm back bitches, nu blir ni inte av med mig.)

Två år gammalt från bildskafferiet, jag bjuder. 

Ikväll har jag, Amanda och min syster Christine suttit på Kingshead och senare en snabbis till Pustervik för en otroligt ocharmig spelning. Mer än så har inte hänt. Har jobbat och haft ont i magen också. Saknar mitt hår när jag ser dessa bilder, och mina Docs. 

MVH MATHILDA.

Hej, jag lever. Jag andas, jobbar och sliter. Är tillbaka efter smärre evighet utan dator. Har nästan glömt bort hur man gör det här; Inledning, summering, ett stänk utav sarkasm, tappa röda tråden, avsluta med något klyschigt och en gammal bild på det. Det är väl så det brukar bli ungefär. Men ovan har ni iallafall mitt nya favoritband som gamle Johan tipsade om, Alabama Shakes. 

Förutom det har jag lovat Amanda att nämna henne här, hon  blev mycket besviken efter en rejäl stund utav letande efter hennes namn i min blogg. Jag hänger mycket med Amanda (och hennes mamma för den delen, hoppas du läser detta Britt-Louise!) , jag velar runt på gatorna och dricker mig alldeles för full ibland och ibland inte alls, bara dras med i massa bus jämt och ständigt. Jag jobbar bort all min fritid och det känns bra. Trivs på jobbet och har mestadels roligt för att vara ärlig. Känns som jag har något stadigt och någonting att ta i, allt som inte känns som en dröm ger mig en helt fantastisk magkänsla. Mitt hjärta gör ont och det gör huvudet ibland med, men det är känt att det lätt blir så när man är bipolär. 

Just i detta nu är jag hemma efter ett 10h arbetspass och min syster springer mest runt i min lägenhet och sjunger på gamla dängor från 90-talet. Hon är så infernaliskt galen att jag ibland blir lite rädd för henne. Ribban skulle egentligen också varit här men lämnade oss för en dusch och en varm säng på Redbergsplatsen. Så nu är det jag och Christine och en droppande kran i badrummet. Tidigare idag satt jag på Järntorget och frös om tårna med AMANDA (!!!!) och Naures, tog en cigg och tjötade. Det behövs ibland. Kommer förmodligen någon slags summering i bilder som icke lämnar er i ovisshet om vad som hänt mig den senaste tiden i tystnad. Och är ni alldeles för nyfikna (........) så kan ni med sådana där smarta telefoner kolla upp mig på Instagram, där heter jag exaktsomismael och uppdaterar dagligen om mitt näringsfattiga liv. 

På återseende; på riktigt den här gången, Mathilda.