it's a ventriloquist act

Nu har jag väl ändå kommit till en punkt i livet där allt står still.  Fast så är det nog inte. Jag jobbar och låter pengarna trilla in, jag behöver dom nog inte egentligen. Låter Björns Vänner spela sönder mitt huvud, jag bryr mig inte så mycket om mamma klagar på min cigarettkonsumtion, att hon klagar på min existens eller att jag är dålig på nästan i princip allt. Hur jag än försöker lägga fram att jag är bättre än vad ni tror så motarbetar de mig med hemskt starka argument, de allra bästa faktiskt; mina brister. Konfrontera mina brister, och låt min sorger eka ut mot väggarna, jag gråter bäckarna för er allihopa. Jag har reat ut min själ, jag har skrämt iväg en hel del vänner och jag har skrämt upp mig själv med hjälp utav min historia. Räkna aldrig dina egna brister, du är en individ av nästan 7 miljarder, känner du en handfull av landet lagom kommer det stundvis alltid finnas någon som hånfullt räknar upp dem åt dig. 

Vill nog egentligen gråta mer, men det är så förfärligt tomt. Ögonlock som pulserar, kinder som svider och halsen låter som demoner, vill gråta över att jag är allergiskt mot den enda familjemedlemmen som aldrig hatar eller dömer. Min hund, visst är det sorgligt. Vill gråta över att jag aldrig kommer bli älskad igen, att jag försökt rätta till så många misstag men dom bara växer hysteriskt och slingrar sig runt ben och armar, i full beredskap om att dra ner mig under jorden. 

Vill fly, börjar med att ta mig bort från denhär hatiska ön. Undrar hur långt bort man kan fly, från sig själv.

Och jag gråter faktiskt inte, sådetså! Men om jag vill skulle jag väl kunna släppa en tår, för sympatins skull. För detta känns som hemma. Något som är oerhört oroväckande hemlängtande är dock, att min älskade far fyller år idag. Och inte nog med det, Ronja fyller 7 år också! Pappa och Ronja, tänk så stora dom har blivit. Pappa 62, Ronja 7. Mina absoluta favoritmedlemmar i familjen. Något mer jag saknar är vår korpulente galning Fredrika, jag känner stort medlidande för den frenetiske hamnvakten som regerat i hamnen i en veckas tid, men ännu mer glad för båtgästernas skull som fått så bra bemötande. Det är nog något jag aldrig kommer bemästra till fullo, jag kan vara trevlig när jag vill. Fast oftast blir jag bara utmattad. Inte för att det gör mig en sak, jag sprudlar ju av rackartyg istället! Något annat jag saknar, är gurka. Sånt finns inte här, typ. Oavsett det tänker inte jag sitta här längre, vi tänkte dra iväg oss för mat och dryck på något fancy ställe. Skare va så skare! 

Här kommer två månader gamla bilder, jag ser nästan blond ut!

Badkarsbloggning, känner mig ytterst nyskapande. Kröp ner och lät mig försummas, med ett bultande blåmärke i huvudet som många gånger förr. Jessika Busck, ett par dagar innan jag träffade henne trodde jag aldrig att jag någon skulle förstå mig, någonsin igen. Och där är hon, konstig och oförstående, rolig och konstigt, trevlig och konstig. Tänk att bara ett par timmar i hennes sällskap gjorde mig så lugn, och glad. Tänkte säga något elakt här, men sparar det för den sentimentala seansen som pågår här i vårt franska badrum.

Paris, igen vänner. Det återkommande ämnet, det mest aktuella nu också förstås. Det enda jag saknar, är min älskade Ronja och hennes gosiga päls, och den lilla skåningen i fjärran. Vackra ögon och smala läppar, visst är det fantastiskt. 

Det här med styckesindelning har väl aldrig varit min grej. Varför inte bryta lite trender. Fick höra vid nyårsskiftet i ett blogginlägg att denna bloggen kryllar av pillimariska uttropstecken och sarkasm, det kommer ni nog aldrig undan är jag rädd. Hellre pillimarisk och full utav sprudlande sarkasm än att sitta i ett badkar och hoppas att man inte blir ensam, tillslut. Fan vad sämst - tänker ni - att sitta i ett badkar invirad i ett duntäcke när man är i Paris och borde ta vara på varenda sekund. Där har ni fel. Med en Jessika på badkarskanten, oräknerligt många cigaretter, och det sista lådvinet kan man inte mer än att älska att gråta i paris, i ett trångt badkar med ett täcke runt sig. Så det så.

Note to self, och för er andra som inte lider utav ett tips från coachen, ingen mindre än lilla Mathilda Karlsson, uppdrag Paris, destination framåt. Jag ska inte sakna det jag har, i rädslan utav att förlora. Det för mig varken framåt eller bakåt, endast upp och ner i min vanliga jargong. Vill ta vara på det som kanske inte alltid kommer att vara bestående.

Nej, jag är inte ledsen. Jag mår faktiskt riktigt bra, och jag skulle vilja skylla på staden, myten, hemligheten som Krunegård säger, Markus heter han ju också, ett namn som alltid dinglar som en pendelklocka i huvudet. Varför är inget särskilt stort och spännande mysterium, simpelt uttalat är det pågrund av en kärlek som aldrig kan dö.

Som sagt, inte nedstämd. Var lite mer melodramatiskt nere i Katakomberna igår, 2 km utav ren och skär klaustrofobi, med ett stänk utav nyfiken sprallighet. Tror minsann det är dags för lite nya tag, i den för mig nya staden, att vara busig har man inte ont av.

Pillimarisk, som sagt.

Här händer det inte mycket, och tur är väl det! Vi missade inte frukosten idag, för en gångs skull. Fast om det är något bra vet jag inte, har aldrig sett på maken till osmakligare frokkie ! Gillar flowet här, Jessikas halvnakna danser och Palles timmerstockar i sängen med en tröja över ögonen. Mitt rökande i spegeln medan jag sminkar mig, känner cancern lägga sig under sminket men vad fan gör det om hundra år! Paris, det känns helt galet bra. Idag fyller Emil år, och i en annan del av Europa hyllar vi den fina skaraborg-pojken i extas där han sitter i Sverige! Hostmedicinen smakar pyton här, men det går ypperligt bra att skölja ner med ett par klunkar vin! Vi bor bland hustaken i Montmartre, nedanför oss blinkar porrklubbarnas neonskyltar frenetiskt och i fönstrerna sitter det halvnakna kvinnor och ser lockande ut och vill att vi ska in och ta oss en titt - för en redig peng. Vi passerar ett tjugotal musikaffärer när vi endast ska ta oss till vår Metro-station Pigalle. Det känns som vi hamnat väldigt rätt. Som jag sa innan så har vi hunnit se Notre Dame vilket var sjukt vackert och på något sorts vis ganska melankoliskt på samma gång. Vi har picknickat  vid Eiffeltornet och sjungit Sillstryparn från vårt balkongfönster, duschat med fönstrerna öppna. Kanske borde denna oblyghet avta lite nu när vi insett att våra fönstergrannar är svenskar, ifrån Lund. 

Idag ska vi ta oss ner under Paris, i Katakomberna. Jag har lärt mig sjukt mycket Franska och fått många charmiga fransmän efter mig. Pop In igår sprudlade av mysiga indiepopiga fransmän, kan man mer än älska Paris so far? Jag avböjer nog fransmän, är lite trött på att uppgivet säga "tu parles anglais?" och de bara suckar, ler och går. 

Dags att börja dra iväg på äventyr, toalettfest till Onpers ära på äkta franskt vis!

Paris är underbart, idag har vi tagit oss ända till floden till fots, spanat in Notre Dame och sedan fikat på De Två Väderkvarnarna, cafét som Amelie jobbar på i filmen. Tog oss även till Moulin Rouge, som ligger 50 meter ifrån vårt hotell. Jag mår bra här! Imorgon ska vi sova ut och sedan till Eiffeltornet och kvällen spenderas med liveband på Pop In och allt däremellan låter vi ödet förutsäga. Godnatt!

Nej men hej Kortedala, du fina bohemiska lägenhet och vackra storasyster, och frenetiska micke såklart. Här mår jag bra! Packar det sista, passet kan ju vara bra att ha med sig! Och den andra minoltan, stack iväg till Joachim där jag fick 8 st fotorullar för en billig peng, nu är jag säkrad! Som tack lånade jag ut min älskade cykel till honom över sommaren, har ju ingen tid att cruisa runt på den i sommar när jag ska hoppa på båtar ute på västkusten. Strumpor har jag köpt också, och ett par jättefunky solbrillor to die for för trettio spänn! Nu ska jag in till stan och träffa Erica en stund, måste ha lite utav mina fina vänner som inte följer med till Frankrike, så jag inte saknar ihjäl mig på resan! 

Nu hoppar vi högt och tusen svalor över oss ler när vi dansar i förorten, så det så! DET SMÄLLER, HÅLL INTE FÖR ÖRONEN. DET ÄR TINNITUS I HJÄRTAT!

Dagen före dagen, jag vet att min människoförståelse kan vara mycket låg ibland, jag kan se vad människor tänker och känner och tycker, sympatin lyckas alltid ligga där gällande både bra och obra människor. Men studenten. Studenten, kom igen människor. Har hört om en champagnefrukost någonstans i kungälv, någonstans någonstans. Och en efterfest som låter ytterst avlägset för min del, båda den och champagnefrukosten. Sitter i Kungälv just nu, redo för att gå upp enligt schemat, för första gången på ett halvår. Det, är den uppoffringen jag gör för morgondagen. Ska dricka champagne med mina bästa vänner på en ödeplats bortom stress och frenetisk partymusik.

Det ska bli skönt, det går inte att förneka. Men min skolgång har pendlat mellan himmel och underjordisk smärta. Något som många andra känt, men dessvärre ännu fler ingen ens besläktat sig med. Har jag valt att pilla mig i naveln istället för att gråta över en mastodont hög med läxböcker som stinker dåligt samvete så har jag fått ta konsekvenserna utav det. Jag har gjort mitt bästa och jag skulle nog vilja säga att jag aldrig varit stoltare. Men jag tror inte ens mitt och Jessikas namn står med på flaket, allvarligt talat. Under  tiden jag varit sjuksriven har jag tonat ut, man önskar man kunde odla någon slags förståelse i människors hjärtan, att man inte är död för att man inte kan vistas inom skolområdet.

Jag önskar jag kunde fortsätta på min bok, nu. Jag vill ta vara på sinnesfriden jag känner inom mig just nu, sådär dagen före dagen som sagt. Skriva ner allt jag känner just nu, låta detta bli det ökända sista kapitlet. Det är ju känt att studenten är en milstolpe i livet. It won't take the pain away, though. Jag hade känt en tomhet om jag inte visste att klassen redan glömt mig och min fina vän i lyxförpackning. Men det gör jag inte, milstolpe avklarad om exakt 12h.

Något som gjorde mig oerhört glad , och taggad inför både student och vår kommande Frankrike-resa var senaste kommentaren som kom lika oväntad som överlycklig, från min mentor på bleketskolan. Om du ser det här Eva så vill jag bara säga att det var precis vad jag behövde höra just nu, lovar att berätta rövarhistorier här på bloggen om mina farliga rackartyg i Frankrike, säkerligen med en himla massa svordomar och annat busigt inkluderat!

Det pågår ett inbördeskrig i min bröstkorg. Näsan är snuvig, jag har demoner i halsen som väser när jag andas och mina öron tjuter och gör ont. Ja, jag antar att det är de förutsagda konsekvenserna till när man går på bal fast man hade ett begynnande virus inom sig som låg och pyrde i väntan om att få göra entré i varenda liten molekyl i kroppen. Gick till läkaren, inne i en liten städskrubb som skulle likna ett laboratiorum fick jag reda med hjälp utav ett stick i fingret och en choke i halsen, att jag hade lunginflammation.  Ni som följt mig ett tag vet förstås att det är inget ovanligt med det, mitt stackars immunförsvar är sannerligen ingenting att hänga i granen. Tragiskt nog tar jag studenten imorgon och luftvägarna är svullna, lungorna skriker ut demoner. Men imorgon ger jag järnet, trots att jag inte förstått innerbörden, jag har ju trots allt en mor som behandlar mig som om jag vore tre, kan bero på att jag har immunförsvar som en 3-åring eller gett henne konkreta anledningar att ta mig för ett skruttigt spädbarn. Nu fick jag sagt det också.

Jag antar att jag är skyldig er någon slags återberättelse om förrgårdagens festligheter. Det är en sjujäkla hype på facebook angående balen, jag blir så matt att jag nästan avlider. För att låta världen ta del av ett utdrag ur mitt huvud, balen var som Julia Stiles säger i Ten Things I Hate About you; "Do you really wanna get all dressed up, so some Drakkar Noir-wearing dexter with a boner can feel you up while you're forced to listen to a band that, by definition, blows?" Det var som jag tidigare sa på ansiktsboken, som att vara på Sticky Fingers torsdagskvällar bland fulla och översexuella ungdomar med den enda skillnaden till ett försök till en lite mer proper klädsel. Brunstiga som älgar och tillräckligt druckna för att ragga på tjejer de inte vågat prata med på dessa tre år vi spenderat tillsammans. Min baldejt sprang iväg så jag fick dansa vals med en vit jimi hendrix vid namn palle vilket kan klassas som kvällens uppköp, och studsa runt i min allt för enkla klänning som jag dessutom har gått och blivit väldigt förtjust i. 

Iallafall, från början till slut. Vi klackade om, hoppade på pappas fiskebåt och svajade ostadigt fram och tillbaka med varsitt glas champagne i handen och sjöng sjömansvisor och frisyren lättade upp och helt plötsligt förlorade vi vår lilla gnutta glamorösitet (?) och klev upp på bryggan, dags att byta till en mer elegant båt. Stefan the Allmighty hämtade oss med sin fina båt och spelade Hellström endast för oss, vi kom till balen och parningsrituatlen började. Paprika och kött stod delvis på menyn, ingen bra start. Men efter ett par timmars minglande och dansande och betraktande kom Stefani och hämtade oss igen och vi la oss nere på madrasserna och sjöng för det vilda.

Lunginflammationen gör sig påmind, ni får inte mer än så här kära ni.  Imorgon är det student, sen är det Frankrike och då tänker jag låta mig själv andas ut.



Herr Nilsson, Jag, White Hendrix och Jazz.

Det går inte att hålla fast längre. Jag är så van vid att inte säga något längre, så van att le och hålla käften. Fallerar, fallerat, faller. Lyssnar på Melissas nya singel "Innan jag kände dig". Känner, avskyr och älskar.

Vem har förstört mig då?

Gråter, tappar porslin och gråter. Tänk så är allting mitt fel. Fan vad jag förpestar denna gudsförgätna blogg. Ännu ett tårdrypande inlägg som slungas ut i cyberspace som kommer försummas ut i 6 miljarder andra världar, hos var och en människas lilla vrå i hjärtat som kan släppa in något. Jag är för rädd för att släppa in någon, då brister muren. Den jag har jobbat på i hela mitt liv, i hopp om att bevara det som stanna vill.

Om ändå Dave var här, och tog mitt hjärta och blåste på det. Men jag har redan kvävt honom till den höga grad att det brast.

Igår skrek mamma, med tårar i ögonen. En salig blanda utav lycka och ångest "Hamnen är FULL utav båtar! Om vi blir färdiga i midnatt så ska vi vara glada!" Jag sprang ner och mötte Jessika och vi tog varannan båt. Efter 2½ timme hade vi tagit i princip alla och gick till Rökeriet och unnade oss varsin öl med Palle, Emil och Elli. 

Idag kommer min lilla energisprudlande Fredrika, kommer känna mig så sjukt mycket starkare då. Då ska vi ta denna kvällen till att jobba mer i hamnen, innan det ska jag städa grannhuset med mina fina musketörer som medarbetare. Imorgon smäller det. Andralångdagen låter som något för oss, innan vi drar till förfest på Kontiki och därefter Håkan Hellström. Balklänningen ser jättebra ut förövrigt, börjar känna mig nöjd! Nu ska jag bara hitta lite energi på botten av bottenlösa hålet, så att säga. Mina klippor är ju här, hur ska det kunna gå fel?



Springer upp och snor pappas fesketröja och gömmer mig under hatten och massa läppstift.

Nyss hemkommen från sjukhuset. Efter mycket om och men hittade vi det blå stråket, med en rökpaus. Stannade även förbi en rabatt på sjukhusområdet och knyckte ett par blommor då det kändes behövligt innan neurologen. Antar jag?  Väl där, efter fler om och men så träffade jag den där läkaren som var lika konstig som alla andra jag mött genom åren. Japp, det lutar iallafall åt narkolepsi. Sömntabletter och Amfetamin i resten av mitt liv, sömnpiller och uppåttjack, det kan vara något. På både gott och ont. Iallafall så kom jag ganska lindrigt undan utan massa sömntester som kommer senare i sommar. Men, nog med tråkigheter! Jag har städat och vädrat ur mitt rum, redo för att bege mig till Åstol. Imorgon väntar tält, vänner och andra trevligheter. Emil från fjärran kommer till kusten, några kungälvsbor och självaste el bästiso Jessinka Buskinki som har varit världens bästa moraliska stöd idag. 

Idag är det sol och jag skulle vilja säga att det piggar upp mig, trots min kroniska trötthet som jag äntligen fått diagnos på. Dags att följa Jessikas exempel och ta en nappie-time, nu ska det tydligen bli nappies ca 3 ggr om dagen. Rutiner, fan vad jobbigt.