it's a ventriloquist act

Jag är tillbaka. Kan efterliknas vid en fisk på torra land, då jag är tillbaka i staden och inte som några utav bilderna ovan - där mitt hjärta är. Under påskhelgen har jag hunnit gå på tokigt många promenader, vårskrika som Ronja Rövardotter in i min pojkväns bröstkorg och han i mitt stora vildvuxna hår som bosatt sig på hjässan min. Jag har dansat runt som ett efterbliv, druckit mig berusad och träffat nya människor som är helt bedårande, räddat en liten killing från att gå ett fruktansvärt öde till mötes, jag har hånglat och gjort snöänglar samtidigt, haft snöbollsbjudning med den håriga kossan/tjuren Ralf, jag har dansat utan att hjärtat brister och jag har druckit morgonkaffe i solen bland getter lutad mot min älskades bröstkorg. Har inte saknat, har inte längtat. Allt som är gott har redan funnits där. 

Ikväll kom min vän Erica hem från London så snart blir det väl ordning och reda i staden. Drack kopiösa mängder kaffe igår med mamma och tant-gänget och jag insåg hur lyckligt lottad jag är som har världens finaste, gosigaste mest kärleksfulla mamma man kan tänka sig. 
Efter det åkte jag in mot stan och satt vid älven med ett gäng kompisar och bara njöt av vårsolen som äntligen anlänt. Idag har jag gjort ett tappert försök att plugga med Claes men gav upp efter en stund, det finns ingen räddning för tanter som jag. Dethär inlägget må vara en aning banalt, det kanske rent utav är tråkigt. Men vet ni vad, far ända in i baljan vad lycklig jag, lycklig så in i bänken.