it's a ventriloquist act

 

Mina sista ord här på grapewinefuckers skall komma att betyda åtminstone någonting. Det behöver inte sätta sig i bröstkorgen er eller få er att känna någonting alls. 
Men en känsla ger utslag på så många olika vis. 
Idag hämtade jag ut Kristian Gidlunds bok på Stabbetorget, redan på promenaden dit satte sig klumpen bekvämt i magen. Jag visste redan innan jag såg omslaget att det här är slutet, slutet på en fin människa. Men det var inte förrän jag vek upp wellpappen som omfamnade boken som jag förstod det, klumpen i magen av att läsa orden "Jag har elva dagar kvar"
Jag försökte febrilt leta efter någonting att hålla fast vid men det är sällan jag har en hand till synes redo att ta tag i mig när det skälver i mig. 

Jag startade den här bloggen den 15 Maj 2010 utan att veta varför, alls. En trend, en anledning till ventilation i turbulensen. Troddes veta mycket om livet. Hur gammal kan jag ha varit då? Gissar på en väldigt snart 18 fyllda. Jag var en vacklande, ostabil och fortfarande ganska undernärd - trots mitt tillfrisknande i ätstörningen - liten tjej med en bitter humor som bet sig fast i ganska många år. Gymnasiet var som förutspått tungt och mestadels outhärdligt. Jag trodde mig veta allt om livet. Det är i mitt inre känt att min perceptionsförmåga är överanvänd trots att jag ser livet på ett sådant snedvridet sätt, än idag. Jag tycker mig se precis hur människor fungerar och varför, jag kan backa ur redan vid livets olika vägskäl för jag redan förutspått stupet några meter fram.
Oscar Wilde skrev "När folk håller med mig får jag alltid en känsla av att jag har fel." och det slår aldrig fel. 
Jag tror mig fortfarande, efter snart 3 år att jag känner till livets alla vägskäl och återvändsgrändar. Jag tror mig fortfarande veta att min perceptionsförmåga är fantastisk och felfri. Och ändå i min fullaste mest drypande sarkasm kallade jag mig "Härskaren" som ett skämt ang storhetsvansinne, hybris. 
Jag fyller snart 21 år, jag övergår snart från liten till stor, trots att 365 dagar är obetydligt. Eller?
Kristian Gidlund skriver om att det som gjorde mest ont i början var att han tvingas åldras, han känner inte igen sin kropp och han rakar av sig håret så han slipper plocka upp sina lockar i sängen när han vaknar efter cellgiftsbehandlingen som berövat honom håret på hans huvud. För Kristian är 365 dagar inte alls obetydligt.
Och det borde det inte vara för oss heller. 
Har jag tur så lever jag tills åldern tar mig, har ni tur så får ni åldras med den ni älskar och klarar er med endast högt blodtryck eller benskörhet. Har ni tur så är 365 dagar en enkel match.

Om nästan exakt en månad fyller jag 21. Jag fyller 21 år den 21 Maj vecka 21. 
Idag sitter jag uppkrupen vid mitt skrivbord med ett krampaktigt tag om min kaffekopp med håret i en lös knut och mina ögon rinner. De krävs nästan ingen kraft alls.
Jag har funderat mycket på min tro de senaste månaderna, den har blivit mycket mer viktig för mig än vad den någonsin varit. Jag önskar jag hade en kyrka att trivas i , att gå och hämta kraft ifrån. Jag gick i Saronkyrkan i ett par år men har aldrig fått känslan av att jag är välkommen eller älskad där. Kanske är det för att det just precis sådan jag är, som behöver en knuff i sidan och en hand att hålla i, för visst vet jag att jag är mer än välkommen i Saron. Jag säger inte att jag är vek eller svag. Men kyrkan är inte ett museum för goda människor, det är ett sjukhus för de trasiga, var det någon smart tjomme som sa. Och tro mig, jag har varit så förfärligt trasig.
Jag har suttit på knä och plockat upp mina skärvor, av både hjärta och själ. Jag har gråtit för alla jag älskar, jag har försökt rädda det som räddas bör, jag har försökt bevara det som för mig är ovärdeligt. Kärleken är outgrundlig. En utav mina närsta vänner refererade mig som "En pansarvagn med orangea läppar. " och skrev följande:


En profet berättade för mig att jag skall stå och ropa ut mina ord och rädda människor, att jag skall röra vid människors hjärtan, att jag skall samla mina skatter i mitt hjärta. Att mina inbördeskrig i bröstkorgen kommer ta slut och att vi kommer gå hand i hand allihopa och sjunga tillsamans. 
Till sist minns jag förra året när jag fick en kommentar med jesus som avsändare, jag skall inte säga att jag vet men jag tror det samma lilla tös som skrev att jag är en pansarvagn, och jag älskar henne för hon är en kämpe, en krigare som vågar blotta strupen.