16:06
Solen lyser med sin frånvaro. Jag lyckades svettas lite igår på gymmet, trots att jag inte är något vidare bra
på det där men det är skönt att aktivera sig lite, träna bort lite ilska. Om ni bara visste hur många gånger om
dagen jag vill skrika ut gammalt damm som borde gå och borsta av sig, men som envist sitter kvar trots att
den kanske inte gör sig hörd så ofta som den egentligen vill. Jag är en envis typ, det kanske ni förstått vid det
här laget. Jag väljer mina krig och jag sparar tårarna för varenda liten tjomme jag förvaltar i mitt hjärta. Jag ger
inte upp på människor, jag önskar ofta att jag kunde. Att jag besatt förmågan att riva, bränna, fimpa, säga hejdå
utan att ringa upp och säga "förlåt! jag är dum i huvudet". De som följt mig så långt tillbaka som när Jessika
drog iväg på nya äventyr vet ju, att jag önskar ibland jag kunde göra likadant. Det fanns inte tårar som räckte till
och en ilska vars törst inte gick att släcka, men jag är inte arg eller ledsen. Jag beundrar det, det gör jag faktiskt. Det kan verka både elakt och okänsligt, men jag vet ju inte varför det blev som det blev. Och oavsett
om det fanns en anledning eller inte så hände det, och jag har mött många nya människor sedan dess. Vissa
värda allt vad himlarymder omfamnar, vissa som jag försökt låta passera men då jag är svag och dumsnäll har
jag låtit folk kliva på mig ett par gånger för mycket. Vad jag vill få fram, är mycket oklart. Men när ännu en
känslotyfon sveper över mig måste jag få fram orden som ligger och skaver, så frenetiskt så skall det dammas
av och hängas upp. Det är viktigt. Viktigt att visa hur mycket man kan älska, våga älska, och göra det även
om det betyder att någon skrämt försvinner eller att de kallar sig känslig och löjlig. Våga älska ändå, det är det
största och finaste i världen. Det modigaste, det farligaste och det ibland mest smärtsamma.
