it's a ventriloquist act

Vissa saker bara slår en rakt i magen medan annat passerar förbi näst intill omärkbart. Offerjackan slängs runt som en köttbit bland hungriga lejon, varken förstår eller vill förstå.
Jag har hunnit tänka en del, sedan sist. 

Minns ni mig? Jag som satt och grät i min förtvivlan och tittade upp mot himlarymder i ett ständigt sökande efter någonting som ger mig mer. Kommer ni ihåg mig? Jag som satt på en kärra i allt för lite kläder allt för ofta och rökte med rött rufstigt hår och sjöng sommarvisor i december? Som släpade mig till skolan byggd i glas och betong så fort jag hade ork, men aldrig kom längre än till kafeterian. Kaffe med påtår och rökpaus med esterna vars kroppar stod som slav för weedet, för lasten och för musiken. Och jag som bara ständigt sökte efter något som kunde ge mig lite mer. Så törstig, så lamslagen av rollen jag klädde mig i. Av törst och hunger minns jag mig som offer för baksmällan, offer för ångesten över minsta lilla rörelse. Minns ni när jag sa att ångesten bor i väggarna? När jag pratade om mina fyra väggar, tusen timmar i min säng med tårar som bara rinner utan minsta ansträngning, det grötiga diaboliska läte som min hals gjorde när jag var som sjukast och ingen förstod någonsin hur illa det var, när jag grät inför läkaren på sahlgrenska som klappade mig på axeln och sa att antibiotika löser allt. Ett farligt läkemedel som numera gjort mig resistent. Minns ni mig?

Idag går jag på kontinuerliga läkarbesök för att jag väldigt ofta är sjuk men jag mår bra, bättre än någonsin. Jag gråter inge mer, för det bor ingen ångest i mina väggar. Jag bor inte längre ute på en ö som gud fördömt, jag bor i en stad jag inte tycker om men jag älskar allt omkring mig. Jag dricker mig inte full och tuggar inte substitut som är skurna ur samma vita gift. Jag rör på mig, jag älskar och jag leker. Jag skriver för det är vad jag minns det enda som jag gjort i all evighet. Jag har räddat elefanten i rummet, den som vi förr klädde i en prydlig duk och passande rekvisita. Det här är ju sverige vi dansar runt och håller för ögon, öron och för mun. Jag har fört honom ut på savanner igen där han kan dricka sin törst mättad vid vattenhålet, där han slipper känna sig beklämd och ovälkommen, osynlig.
Offerjackan kan ni få bråka om och slita runt bäst ni vill. Men jag tänker ta vara på livet som frisk och lycklig, kär och glad. Jag har vänner, jag har kärlek och värme och är till viss del relativt frisk numera. Jag kan inte tänka mig att någonting annat kan mäta sig med det.

Styrkekram till varenda tjomme där ute. 
Glitter och ponnysar
/Mathilda.