it's a ventriloquist act

Okej, jag har blivit en mjukis. Om man inte gråter när dumbledore dör i slutet av harry potter och halvblodsprinsen så är man pretty much gjord av sten. Well guess what, jag och Jessika grät av SKRATT när dumbledors död inträffade på bioduken, frustade och fnissade och gapskrattade - på samma gång. Men idag hände det. Eftersom jag personligen anser att twilight är en utdragen kärlekshistoria där de fjompar runt och spelar svårflörtade med sarkastiska dialoger mellan människa och glittrande vampyrer, hade jag - som en mycket kritisk människa - låga förväntningar när det gäller Robert Pattinsons andra succéfilm "Remember me". Hur mycket kärlekstrams kan den mannen stå ut med egentligen ? Var min första tanke. Well, det är med med manglade trosor jag berättar att jag fick tårar i ögonen i slutscenen, och insåg därmed att någon kärleksfilm var det inte direkt. Mycket fint gjort Allen Coulter, en rörande handling utan att bli alldeles för pretentiös.

För att övergå till något helt annat; om jag vore omänsklig som alla andra människor är, hade jag nog också varit en mönsterelev, som de allra flesta omänskliga mönsterelever. Jag stod upp fem, var i skolan utan att skolka en minut av dyrbar lektionstid för att sedan promenera till bussen och vara tillbaks på hemmaplan lagom till den begynnande huvudvärken jag känt av hela dagen, gör entré lika abrupt som hammerfall kommer oinbjuden på tebjudning.

Men eftersom jag är väldigt mänsklig så är min kropp mer eller mindre bortdomnad, och hur folk orkar vara så ambitiösa varenda dag förundrar mig verkligen. Jag lade mig i sängen för att ta en tupplur innan mammas dagliga "vi måste prata"-monolog satte igång, och hjärnan som började lukta smått bränt gick ner i varv och tog semester till dårskapen, mycket fint och bekymmersfritt ställe. Mer än så finns det nog inte att berätta, bortsett från att jag är en inkompetent elev omringad av osympatiska fascister även kallat lärare som inte har någon slags hänsyn över huvud taget och att hoppa av skolan lockar mer än någonting just nu. Men Jessika behöver någon som gör sitt liv i skolan  till en plåga och det finns omöjligen någon som sköter den uppgiften bättre än mig. 

Låter bli och prata mer, risken att jag skulle bli bitter och börja gå min familj på nerverna är alldeles för hög och jag tror jag har lite charmpoäng att hämta hem om jag ska få några slantar att leva på i Lund minsann. Nu är det inte lång tid kvar, längtar så jag nästan dregglar, men det är en överdrift. 

it's okay, the train is nice.