It takes a lot to laugh, it takes a train to cry.
Jag ligger nedkrupen i sängen, det brinner lite inombords. Året är snart slut och en blödig liten filur som jag blir onekligen sentimental. Året är 2012 och ännu ett domedagshot har blivit till grus, inte heller förra året på min födelsedag gick jorden under. Inte heller nästa år kommer det ske, och det får vi tacka högre makter för.
I början på året var jag en ledsen själ som sökte en klippa att förlita mig på, luta mig emot. Mina ögon tyngda utav trötta lock, mitt brustna hjärta fyllt utav ensamhet. På något vis var det bara så och det fanns ingenting att göra något åt. Men månaderna gick så fort på något vis, jag minns de dagar fyllda utav substitut , och jag minns att de var tomma, och menlösa. När jag började jobba någon gång i Mars så ljusnade det en aning. Jag var inte heller längre ensam, men skillnaden var att jag inte letade efter något att förlita mig på och stödja mig emot. Utan jag hade tryggheten och övade endast på att stödja mina egna ben, med fura och spjärn. Jag tänker säga det, även om det låter som en stor klyscha. Jag har vuxit med milskliv, jag har tagit mig förbi så många milstolpar. Ja, jag kanske har druckit mitt hjärta itu, suttit och skrikit hål i bröstkorgen på uppradade ishockeyrinkar bakom Åstols klubbhus och inte sett någon anledning att fortsätta, men jag har tagit mig upp på fötter och jag har skrikit revolution, jag har räddat människor, jag har blivit räddad. Jag har förstått att jag har ett värde och att jag är älskad och omtyckt, att jag kommer växa stor och bli någonting vackert en dag. För sommaren nästan sprang iväg, så fort bort ifrån hammockar och rökta räkor, barfotadans på klippor och berusade trasiga huvuden, och Way out west med nya och gamla vänner, med en längtan i min bröstkorg om att det vänder nu , och det gjorde det också. För i höstas blev jag arbetslös och jag började skriva på boken igen och den är påväg att växa sig intensiv och vacker, tillräckligt för att hamna på en hylla i bokaffärerna, och pengarna kommer doneras till sveriges cancerforskning. För att ära Emanuelas pappa, som var så stark och modig ända fram till slutet, och alla skall få läsa hans historia - början till slutet.
Jag vilar mitt ibland trötta huvud mot en pojkes bröstkorg, och han tycker inte jag är konstig och komplicerad. Han tycker om mig precis för den jag är och det är bra så. För jag tycker om honom med. Så jag rundar det här året, dessa dagarna innan slutet, med att älska och bejaka mina nära och kära, du är inte en spricka, du är inte ett hål eller skavank. Du är ditt eget djur och du är perfekt.
Mathilda.
I wanna make it wit chu
Solen skymtar fram bakom molnen fastän snöflingorna bara yr runt där utanför. Det är bara vad jag ser, förvisso. Kanske blir jag aningen missledd utav den tropiska värmen som härjar i min lägenhet, eller skall jag säga - febern i min kropp?
Halsmandlarna har härmed fördubblats i storlek ännu en gång och jag kan ju känna rent spontant att en extra dubbelhaka klarar jag mig faktiskt utan. Som ni kan se införskaffade jag en frukostbricka igår på ren impuls. Jag fann inga villiga kandidater som följeslagare ut på det armbågande krigsfältet för att kort och gott få köpt sig ett par julklappar. Tog bussen som skulle leda mig in mot stan men hamnade på Stadsmissionen och råkade köpa en byrå och denna frukostbrickan ovanför. Jag har fortfarande inte köpt några julklappar, men det ordnar sig alltid i slutändan ändå.
Så nu ligger, sitter, halvsittligger jag här i sängen med frukostbrickan till höger och byrån till vänster. Dricker snabbkaffe i brist på andra medel, eller kanske pengar. Reflekterar över gårdagen. Saker som skrämmer mig är exempelvis det faktum att du sitter i ett rum fullt utav folk, som pratar högt och i sitt berusade tillstånd säger så mycket saker som huvudet har spärr på vanligtvis, det liksom sipprar försiktigt ut. Jag kan näst intill inte sitta i ett rum fullt med folk längre utan att tänka på att ifall tankar stod fritt att tala, om jag kunde höra så skulle jag bli golvad och behöva kräkas i kaskader. Så igår gav jag faktiskt några ärliga försök att konversera i sorlet utav onyktra meningar klädda i doften utav öl och vin, utav en distinkt lukt utav rök och trötta ögon. Bräckliga axlar som burit för mycket, för länge. Det är som att de vill ha ont, och jag förstår det inte.
Men jag hade det trevligt, faktiskt. För mycket röster som ropar, för mycket ansikten jag måste komma komma ihåg och plantera en känsla på för att minnas imorgon, för mycket dramatik om vem som slog vem först.
Jag trivs inte i det längre, det var kul när man inte kände någonting.
Idag skall jag ge min lägenhet sin sista touch och ta itu med ett berg utav disk, fortsätta mitt sökande efter borttappade ting och bota min feber.
På återseende, Mathilda.
Halsmandlarna har härmed fördubblats i storlek ännu en gång och jag kan ju känna rent spontant att en extra dubbelhaka klarar jag mig faktiskt utan. Som ni kan se införskaffade jag en frukostbricka igår på ren impuls. Jag fann inga villiga kandidater som följeslagare ut på det armbågande krigsfältet för att kort och gott få köpt sig ett par julklappar. Tog bussen som skulle leda mig in mot stan men hamnade på Stadsmissionen och råkade köpa en byrå och denna frukostbrickan ovanför. Jag har fortfarande inte köpt några julklappar, men det ordnar sig alltid i slutändan ändå.
Så nu ligger, sitter, halvsittligger jag här i sängen med frukostbrickan till höger och byrån till vänster. Dricker snabbkaffe i brist på andra medel, eller kanske pengar. Reflekterar över gårdagen. Saker som skrämmer mig är exempelvis det faktum att du sitter i ett rum fullt utav folk, som pratar högt och i sitt berusade tillstånd säger så mycket saker som huvudet har spärr på vanligtvis, det liksom sipprar försiktigt ut. Jag kan näst intill inte sitta i ett rum fullt med folk längre utan att tänka på att ifall tankar stod fritt att tala, om jag kunde höra så skulle jag bli golvad och behöva kräkas i kaskader. Så igår gav jag faktiskt några ärliga försök att konversera i sorlet utav onyktra meningar klädda i doften utav öl och vin, utav en distinkt lukt utav rök och trötta ögon. Bräckliga axlar som burit för mycket, för länge. Det är som att de vill ha ont, och jag förstår det inte.
Men jag hade det trevligt, faktiskt. För mycket röster som ropar, för mycket ansikten jag måste komma komma ihåg och plantera en känsla på för att minnas imorgon, för mycket dramatik om vem som slog vem först.
Jag trivs inte i det längre, det var kul när man inte kände någonting.
Idag skall jag ge min lägenhet sin sista touch och ta itu med ett berg utav disk, fortsätta mitt sökande efter borttappade ting och bota min feber.
På återseende, Mathilda.
What might have been lost.
Du vet väl vad som händer när du gråter?
Jag lutar huvudet tillbaka en aning. Det värker, det molar och det gör mig galen. Längtan i mitt bröst är så stark, att jag som är så liten i en jämförelse med vår jord ej kan besitta förmågan att hantera den. Jazz och kaffe, det brukar hjälpa men inte idag. Blues hjälper inte heller, inte idag. Då måste jag påminna mig själv om vad min vän skrev till mig på min födelsedag.
"Du vet väl vad som händer när du gråter?
När jag räcker dig hela min arm så tar du knappt mitt finger.
Jag förstår dig inte. Jag bryr mig om dig så mycket.
Jag vill samla dina tårar i en skål och göra en pärlkrans av dom,
allt för att sedan låta dom pryda din panna - visa dig att det som
gör ont kan bli vackert någon dag.
Du sitter ofta med en öl eller kaffekopp i handen och kollar rakt
in i väggen eller ner i golvet. Jag förstår dig inte när du
påstår att du inte är värdig alla stjärnor som himlarymderna rymmer.
Nu har du ännu ett år på nacken och tufft har du haft det.
Nu har du chansen att dansa även fastän hjärtat går sönder som
ölglaset som fallit i marken.
Hjälper det om jag säger grattis och lovar att vi sitter i samma båt.
Även om vi ibland turas om att gömma oss i hytten?
"Det finns inga hjältar, men det finns pansarvagnar med orangea läppar"
Vakna nu älskling, dags att ta sig upp och ta nu inte bara mitt finger
ryck tag i båda armarna. En människa är inte tung att bära på."
Lika barn avvika bäst, jag drar som ett bloss på min cigarett.
Igår fick jag kramar utav Pontus och Henke
ligga på golvet och gosa med älskade Doris.
Idag står jag upp för att vara ett Guds barn.
Idag åker jag till Åstol för att få krama min älskade familj.
Idag finns det inte ett gruskorn till sten i mitt bröst.
Idag så lever jag mer än någonsin förut.
If you weren't real I would make you up now.
Här är några utvalda favoriter från den framkallade rullen jag hämtade ut häromdagen. Rullen som glömdes av och återfanns i en gammal låda i lägenheten. Envist tryckte jag upp linsen i nära och käras ansikten, något de förmodligen avskyr mig för nu. Det är så fint, att jag faktiskt kan visa er precis hur min vardag ser ut just nu, trots att några utav bilderna är nästan ett halvår gamla. Min fina katt Kajsa har dock flyttat ut till mina föräldrar där hon trivs så himla bra, med frihet och allt. Men hon är ju så vacker när jag satt med böcker upp till knäna och ville vara med och gosa, det är ibland ganska tomt hemma utan henne. Fast Rebecca och Julia säger inte nej till att ligga och äta och röka i min säng utan att göra någonting alls. I min nya säng ligger en Mr. Brook och bara ser så himla gosig ut och jag blir varm om hjärteroten när jag ser de bilderna. Eller när jag och Adrian går på äventyr i Guldheden i lera, skog och kyla för att nå Guldhedstornet, för att ställa sig ute på utsiktsplatsen och skrika ut över hela Göteborg. Eller oändligt många fikor med en trygghet som kallas vänner. Måste få lov att nominera Rebecca som veckans vardagshjälte som kommit hem till mig med sitt ringa sällskap och god mat, räddat mig från min katastrof till lägenhet när jag fick för mig att möblera om. Skrattade fram till att hon drog fram städgrejerna och strategiskt började bygga upp en plan för att rädda mitt psyke från totalt kaos. Det blir ju bara en enda smet när jag får för mig att göra någonting sådant. Så hamnar jag på golvet och lyssnar på tårdrypande musik med kristallkronan i taket som utsikt. Hon är så fantastiskt fin på det viset, bland annat. Ett litet shout out sitter därmed på sin plats. Det tänder någon slags längtan i mitt bröst, att ingenting kan dra ner mig igen. Det är inte längre någonting som håller ett krampaktigt tag om mig under ytan. Istället för att känna att vad jag än gör för att hålla hoppet uppe så är det tungt, så känner jag att vad som än försöker dra ner mig så är det omöjligt, för jag går med er, min familj och Jesus.
Ljuset övervinner mörkret, det goda övervinner alltid det onda.
"Se, jag gör allting nytt."
I was a quick wet boy diving too deep for coins, all of your street light eyes wide on my plastic toys.
Dagens bravader innehöll postande utav 6 stycken fakturor och dagens motion var sannerligen springturen utan ytterkläder över vägen för att posta dessa, blev uppraggad utav killen inne på Snuslagret och sprang så fort mina arma ben bar mig.
I helgen har jag planlagt dagarna ute i den gudsförgätne idyllen med julbak och sedan lite hugs and hoes, bejaka barnet inom mig som i tid och otid utlöses när jag träffar mina små änglar i Mölnebo, och min finaste vän Jessica för oändligt många koppar kaffe och gossip. Helst hade jag velat se mig själv på ett tåg till Gävle för att få lite kärlek och värme och träffa den lille kossan Ralf också (något som numera står på min bucketlist tills detta faktiskt händer)
Vad som ej går att förneka är saknaden utav den varma feta fettklumpen till hund som är bosatt på Åstol som jag snarast måste spendera lite kvalitetstid med, helst nu på en gång men helgen nalkas ju, så här på lill-lördag.
Skall försöka återgå till att streama American Dad och sätta på nytt kaffe och definitivt undvika telefonen till den mån jag kan, mitt arma hjärta fixar inte fler arga samtal, jag blir mentalt 12 år gammal och försöker få fram någon slags dålig ursäkt till varför jag ej är kompetent till att svara på frågor. Och så.
På återseende mvh tanten.
Där din axel blir till hals.
STÄLL ER UPP
Jag låter medvetet min kropp luta sig stillsamt tillbaka, för att dra in allting.
Oss.
Vi.
Jag och allt det genomsyrar.
Det är svårt att veta, på rak arm sådär. Vad som görs och inte. Fel och rätt. Vi föddes alla med en logik men vi väljer själva gränserna. Folk som mördar, rånar och våldtar. Folk som skriker revolution och förändrar världen, är aktiv i sitt mål att rädda och berika. Jag och resten utav befolkningen bara står och ser på.
Välj sida.
Men landet mellanmjölk förmår sig ej. Du måste vara för eller emot.
Välj rätt eller fel.
Men landet lagom kan ju inte. Du måste vara för eller emot.
MEN STÄLL DIG UPP DÅ!
Men vi får inte se, inte höra eller prata.
I vår kuvös där ångest inte når in, samvetet inte får plats, vi spricker då. Kan vi inte bara få äta oss feta på de lögner vi ständigt matas med? Kan vi inte få äta utav grisets kött och dricka vårt friska vatten? Jag har förtjänat det? Räcker det inte med att jag stödjer er organisation med en t-shirt och värmer mig i min nya identitet?
Ställ er upp.
Jag är sjuk, jag är defekt och kantig. Jag skäms över min identitet som svensk och som inaktiv vardagshjälte, jag vill kunna göra mer.
Det är svårt att veta, på rak arm sådär. Vad som görs och inte. Fel och rätt. Vi föddes alla med en logik men vi väljer själva gränserna. Folk som mördar, rånar och våldtar. Folk som skriker revolution och förändrar världen, är aktiv i sitt mål att rädda och berika. Jag och resten utav befolkningen bara står och ser på.
Välj sida.
Men landet mellanmjölk förmår sig ej. Du måste vara för eller emot.
Välj rätt eller fel.
Men landet lagom kan ju inte. Du måste vara för eller emot.
MEN STÄLL DIG UPP DÅ!
Men vi får inte se, inte höra eller prata.
I vår kuvös där ångest inte når in, samvetet inte får plats, vi spricker då. Kan vi inte bara få äta oss feta på de lögner vi ständigt matas med? Kan vi inte få äta utav grisets kött och dricka vårt friska vatten? Jag har förtjänat det? Räcker det inte med att jag stödjer er organisation med en t-shirt och värmer mig i min nya identitet?
Ställ er upp.
Jag är sjuk, jag är defekt och kantig. Jag skäms över min identitet som svensk och som inaktiv vardagshjälte, jag vill kunna göra mer.
Vem som helst kan göra mer, ni kan börja med att ställa er upp.
In a white room with black curtains near the station.
We shall survive, let us take ourselves along where we fight our parents out in the streets to find who's right and who's wrong.
Har precis fått finbesök i butiken utav självaste baaaazen, Jessica och Fenris.
Kaffet flödar eftersom mitt huvud inte gör det. I helgen vill jag ha en tågbiljett härifrån och lite mat. Men det blir förmodligen Åstol för att krama om den korpulente högen människor som går under kategorin "Familj" dvs Dvärgarnas Drottning, mamma och pappa, ronja osv. Ja det var nog alla. Det pågår ett discoinferno i huvudet och tivoli i bröstkorgen. Det är fint så.
Styrkekramar
Mathilda.
Sinister Kid
Amanda Fnask
Ja men här kommer ett inlägg dedikerat till Amanda som tycker jag är såpass pinsam att hon inte kunde titta på videoinlägget från i våras. Som jag förresten råkade radera i kriget mot Videofyme som krånglade med mig.
Simma lugnt änna.
Elefanten i rummet. 2/12-12
Jag ropar romantik.
Jag dryper nostalgi.
Jag sjunger poesi.
Varför leda blinda ner i egna gropar?
Varför ropa till döva öron?
Jag är elefanten i rummet ni lagt en duk över, ni dansar kring. Låt mig då förbli en dekoration vi håller tyst om.
Landet mellanmjölk har surnat och bildat klumpar i det stora glaset.
Jag skriker dramatik.
Jag ropar en sanning att förlita sig på. Det är alltid någon som gråter. Alltid någon som har ont.
Tro mig när jag säger att jag kan hjälpa.
Sjunger för döva öron, alla toner faller nu.
Fel person som lyssnar , alltid någon som gråter. Dansa runt mig, min pipa spelar inte längre några toner.
Men dansa runt er dekoration.
Det finns mer att hämta.
Tro mig när jag säger att det går att räddas.
Tro mig när jag säger att det finns mer.
Bränn inte fler broar, nej. Jag säger nej. Åh varför väljer ni att inte lyssna.
Spela döva , blinda och stumma?
Det finns mer
Att hämta.
When I hold you in my arms and I feel my finger on your trigger, I know nobody can do me no harm because happiness is a warm gun.
Dagarna flyter samman, det är inte mycket som spelar så stor roll än ryggtavlan jag vaknat upp till varje morgon denna helgen. Vi kan nu konstatera att jag sammanstrålat all min energi till att bli en flickig regnbågsbajsare som ler fånigt och får blanka ögon vid tågstationen och springer därifrån så fort han hoppat på så jag slipper se eländet. Krockar in i en tant och låter min blödiga sentimentala sida brista i tårar.
