Follow @hybrishoran

Jag tittade upp och jag såg flygplanen, eller var det svalor?


Okej mitt liv börjar bli en aning idéfattigt emellanåt, känner mig som en pedagogisk dagisfröken som lockar och lirkar med mig själv för att bli motiverad att göra någonting alls, men jag tror det bara är en bieffekt av livet, sånt kommer ju och går. Jag har återigen börjar likna skolan vid hitlerjugend och i hemlighet kalla lärarna för gestapo fastän de är hur fina som helst. Hade mamma sett mig nu hade hon sytt in mig på vatten och bröd och en flerårig rehabiliteringskurs för att återanpassa mig till ett liv i samhället.  Det ryktas även om att min fina men ack så infernaliskt galna vän Erica vill ut och dansa med berusade huvuden ikväll, så det blir väl till att måla stan röd. Tröttsamt, men någon måste ju göra det. Skämt och sido.
För er som är nya förresten (så roligt med ökat läsarantal men vet inte hur jag ska säga det på ett icke-klyschigt sätt!!) så är jag inte så torr som jag framstår emellanåt. Jag har mina dagar där jag nästan är lite rolig!
Eftersom vi så flitit skall praktiserar brallorna av oss vecka 17-21 så håller jag på att framkalla en egen liten hjärtinfarkt för att jag inte vet vad jag ska välja, vart? hur ? när? hur gör man? 
Livets mörka moln dedikerar jag till CSN som är så sjukligt sega att jag vill få aids och smitta dom. Oavsett hur många gånger jag ringt dem får jag samma torra svar tillbaka som om skägget växt in i öronen på dom. CSN, Sveriges sjukvård och Västtrafik är roten till all ondska på jorden, jag är så fullkomligt säker på detta att jag vill kasta vigvatten på dom och skrika "PRAISE THE LORD; ANYWAYS YOUR NOT WELCOME IN HEAVEN".
Helvetet kommer frysa till is och förvandlas till en skridskobana innan de går med på att sponsra mig och mitt osunda leverne, jag börjar undra om dom möjligtvis är en enda stor reinkarnation av Adolf Hitler och alla nazis i världen, vem vet. 

Idag fick jag hursomhelst reda på att tisdagar är day off för mig i skolan, inga lektioner på den dagen , jag avfyrade ett beklämmande hjärtligt leende till min lärare som tittade på mig med en skräck i blicken, jag gick senare in på toaletten och såg mig i spegeln för att göra minen igen, och därmed insåg jag för sista gången att det där med att försöka le är inte min grej. Jag såg ut som en pressad självmordsbombare med ett billigt pokerface köpt i kärringhimlen Ullared.
Nu skall jag återgå till att förbarma mig över min begynnande finne innan den bestämmer sig för att göra en sprakande entré och sedan möta upp Erica på Franks Corner innan hon blir tokig på mig. Jag går 9 fall utav 10 under namnet "Snigeln" i vår glamourösa vänskapsrelation. Jag säger inte att jag är graciös och håller tiderna till punkt och pricka, att ens kalla mig smidig är en grov överdrift, men jag har svårt att referera mig själv som en snigel, hellre en sköldpadda. Nåja, man väljer ej sina smeknamn tack och lov, annars hade jag börjat kalla mig själv för härskaren igen, och numera 20 år gammal tror jag inte att folk förstår sarkasmen i det hela. Synd, med tanke på att jag är en 20-åring, mentalt 7 år fast i en 80-årings kropp.


Lite äcklig men det gör inte så mycket.


Jag har sökt efter sanningen och svaren, blev mest klämd mellan Bibeln och min porr.

 



Har mestadels legat i min fars onepiece och dragit över film efter film. 
What's Eating Gilbert Grape kan få mig att gråta oavsett tid på dygnet.
Drack oändligt mycket te och lyckades laga en riktigt pangmiddag till mig själv.
Blev ledsen för att ingen kunde berömma mina annars icke-existerande matlagningstalanger.

Sedan städade jag i en evighet och det blev bara väldigt rörigt alltsammans.
Så jag drack ännu mer te medan jag sjöng en skvätt till keyboarden
som jag nästan glömt av hur man spelar på. 
Men det var Hellström jag spelade så i det stora hela gjorde det ingenting.
Det är värdsliga ting, keyboards. Akustiken dör innan jag vet ordet av.

Sedan dansade jag på min matta och somnade där en stund
Lyssnade på Markus Krunegård och Kristian Anttila och kände mig 
som en lattedrickandevegeterianhipster och saknade mina vänner.
Hittade min mockakeps i svart som alla hatar men jag och Bob Dylan
har ingenting emot den alls. Honom sjunger jag till när ingenting längre
vill känna sig vid.

Men jag har glömt bort hur det känns nu. Det får lov att bara vara bra. 
Förresten röker jag inte längre, fick höra att det är skadligt sådant där.
Nu skulle du sett mig D, jag har blivit så bra på att ta hand om mig själv.


Mvh Sjukling 53h i mina 37 kvm

STÄLL ER UPP


Jag låter medvetet min kropp luta sig stillsamt tillbaka, för att dra in allting.
Oss.
Vi.
 
Jag och allt det genomsyrar.

Det är svårt att veta, på rak arm sådär. Vad som görs och inte. Fel och rätt. Vi föddes alla med en logik men vi väljer själva gränserna. Folk som mördar, rånar och våldtar. Folk som skriker revolution och förändrar världen, är aktiv i sitt mål att rädda och berika. Jag och resten utav befolkningen bara står och ser på.

Välj sida.
Men landet mellanmjölk förmår sig ej. Du måste vara för eller emot.
Välj rätt eller fel.
Men landet lagom kan ju inte. Du måste vara för eller emot.

MEN STÄLL DIG UPP DÅ!
Men vi får inte se, inte höra eller prata.
I vår kuvös där ångest inte når in, samvetet inte får plats, vi spricker då. Kan vi inte bara få äta oss feta på de lögner vi ständigt matas med? Kan vi inte få äta utav grisets kött och dricka vårt friska vatten? Jag har förtjänat det? Räcker det inte med att jag stödjer er organisation med en t-shirt och värmer mig i min nya identitet?

Ställ er upp.
Jag är sjuk, jag är defekt och kantig. Jag skäms över min identitet som svensk och som inaktiv vardagshjälte, jag vill kunna göra mer.
Vem som helst kan göra mer, ni kan börja med att ställa er upp.


Jag håller mig upprätt i din famn.


Skrivande stund tillhör mig, skrivbordet, ett hår som växer så det knakar (DET tackar vi gudarna för!) men desto lockigare och mer oregeligt och en numera halv kaffekopp efter min dagliga dos utav fel i systemet gällande motoriken, fick upp det mesta utav kaffet från golvet men överväger en grundlig rengöring utav allt som mina 37 kvm omfattar , det är ändå på tiden, tillräckligt mycket pekar på detta iallafall. Jag oroar mig ständigt för den kortväxte imbecillen Dvärgdrottningen, om hon bara kunde komma hem nu så jag kan gå tillbaka till att vara en irriterande kaxig lillasyster igen. Vore bra mycket skönare om ni frågar mig. Hör rykten om att Christine inte heller kommer hem tomhänt utan har en present till mig med sin hemkomst! You see, det finns alltså positiva saker som tillkommer när sina nära och kära åker iväg på äventyr utan mig, den mesta äventyrsbenägna människan i världen. Nu måste jag istället försöka söka anledningar till att mitt äventyrsfattiga liv skall bli en skvätt intressant! Det tar hårt på krafterna att vara arbetslös skall ni veta. Man hinner tänka mer än vad som är hälsosamt och göra desto mindre.


Jag drog en snabb rannsakan i telefonlistan efter goda kandidater till att stimulera mig med, men efter ett hårt och tungt turn-down utav Rebecca som svek mig för de inskränkta chalmeristerna och studytime, gav jag upp. En bipolär människas primära brist. Jag måste lära mig att umgås med mig själv innan jag blir en sådan där jobbig människa som inte kan se längre än näsan räcker om jag inte umgås med vettigt folk dygnet runt. Nog talt om detta, orsaken till att jag skriver nu är lite utav en outgrundlig anledning. Fingrarna kliar och jag får så mycket sagt fast ändå ingenting.  Därför bjuder jag på lite bilder från helgen. Och med teknikens under kan jag berätta att bilderna går att klicka på, så blir de större! Käre tid.


 

But in my mind I could still climb inside your bed and I could be victorious.


Svårt att avgöra vad för sinnesstämning som råder här inne i lägenheten idag, en salig blanding utav musik fortsätter pumpa och jag orkar inte byta. Allt från Jay-Z till Fleet foxes, The Go, Belle & Sebastian och The Hives. Låter ungefärligt lika besvärligt och bipolärt som inne i mitt huvud just nu. Det ligger gardiner över hela lägenheten då jag självklart skulle gå och bli ännu mer besvärlig och byta för att jag "kände för det" , jo nu känner jag mitt manodepressiva huvud tillräckligt väl för att veta att jag bara försöker åstadkomma något och när det går åt pipsvängen så sitter jag där i högen med tyger och gråter som en bortskämd prinsessa och avskyr mig själv lite just i den stunden. 
Grubblar över saker som hur jag skall ta mig ner till FK och lämna in lite papper utan att smitta hela Göteborgs befolkning, eller vad jag ska laga för mat idag eller om jag ens skall göra mat med tanke på att jag ändå kräks upp det igen för att jag hostar så förfärligt. Ja det är väl vid sånnahär inte allt för sällsynta tillfällen en såndär sambo skulle sitta på sin plats. 
Det tisslas om Barcelona till sommaren i några månader. Det tasslas om att mina provsvar inte ser så jäkla bra ut. Livsironi när det är som allra värst, fick ett sms utav 8-åriga Anna imorse "Ge inte upp om livet :S" 
Så jag sitter och undrar om det är Amanda som har ett prank för sig eller om en liten tös faktiskt försöker svetsa ihop livspusslet åt mig, men det behövde jag inte fundera närmare över för nu fick jag ännu ett som löd "De esimeset du fik idag de va amanda som skrev " Vet inte om jag skall fälla Amanda för brott mot lillasyster eller om jag bara ska låta henne vara och dö i sin förkylning jag gav henne som gengäld när hon suttit kattvakt åt mig. 

Förutom det så följer jag Christines blogg slaviskt för att vara uppdaterad om resan, igår hade någon på hostelet i Berlin sagt att hon var 80% ond och 20% halvond. Vad var det jag sa Christine?  Jag har haft rätt hela tiden! Idag satte hon sig på flyget till Ryssland och det kanske är NU jag borde oroa mig istället för att ha vankat fram och tillbaka ilsken som ett bi i ca 2 veckor. 
 
Nu låter jag resten vara, klär mig pretto och går ut och fiskar jobb och till FK. 
På återseende mvh Amöban.
 
 

Den här stan är ägnad dig, alla gator hånar mig och mina tårar din stad.


Hej gott folk, startar dagen nu såhär runt Bolibompa-tid då jag legat fullständigt still praktiskt sett hela dagen. Då hinner man fastställa både ett och annat och eftersom att ni inte har något att säga till om tar jag mig friheten att bara pladdra på. Så.
När jag för 30 minuter sedan tog min första dusch sedan jag blev körd till Åstol i min feberyra (Mina föräldrars näsor började se ut som två stycken torkade aprikoser) passade jag på att ta mig an mitt ansikte, mitt ögonbryn som tycks hur jag än gör växa lite hej vilt och gärna på villovägar, inga vackra naturliga former där inte, knepet är liksom dela på det gigantiska ögonbrynet så jag sedan också kan skryta om att jag har två (!!)  och plocka  resten utav ogräset,  och sedan ersätta med en ögonbrynspenna. Eftersom det hinner hända sjukt (!!!) mycket i själva civilisationen - vilket är allt förutom åstol - när man är sjuk får man helt enkelt find your own exiting stories. SEDAN , när jag väl hade duschat var kaffet mycket riktigt enligt mammas lovord - färdigt. Till det hade hon belönat mina svullna halsmandlar en skål med glass för att de uppfört sig så hövligt mot resten utav immunförsvaret. Febern är ju trots allt borta , på ett par timmar sjönk den alltså från 39,7 till 35,9 . I just sådana där stunder hade jag velat ha en privat kommentator som lyriskt ropar ut detta och hejar på mig ända fram till mållinjen. 
Men det har jag förstås inte. Jag har inte ens en syster även känd som Dvärgdrottningen som ständigt petar på mig eller ringer mig konstant när jag INTE är här, utan den varelsen for ju till Berlin igår och har planer på att komma hem om ca 1 månad med tanke på hennes fullspäckade schema jag inte, fick vara en del utav. Där fick man för alla gånger jag låtit henne sova hos mig, spy på centralen fast jag står en meter ifrån, sjunga _hela_ låten "Ölbriller" på Järntorget och låtsas som jag inte skäms över henne.

Fastställer därmed följande faktum.

- Om inte mina halsmandlar blir bortopererade inom de närmsta två veckorna finns det en smärre chans att jag deeptroathar mig själv med bäst passande föremål, förslagsvis ett rivjärn - så jag blir av med skiten på egen hand.
- Om inte Christine kommer hem helskinnad från sin lilla 21-års-kris-måste-hitta-mig-själv-resa kommer jag döda henne, om så redan är fallet kommer jag döda henne en gång till.
- Jag kan behöva tatuera in i svanken "My father built this body" med tanke på hur mycket skräpmat han tryckt i mig sedan jag kom hit och sedan boka in mig på ett tre års långt bootcamp för att återställa min normala figur igen.
- När mamma sitter och halvt kräks i köket pga att mina halsmandlar producerat jättemycket slem jag hostar ner i näsdukar låter jag mig själv vara en aning skadeglad och skratta, men VERKLIGEN INTE så att hon hör. I really do need that icecream.

På återseende mvh Patient 0 på typ alla partyn och så. 

RSS 2.0