16:06
Solen lyser med sin frånvaro. Jag lyckades svettas lite igår på gymmet, trots att jag inte är något vidare bra
på det där men det är skönt att aktivera sig lite, träna bort lite ilska. Om ni bara visste hur många gånger om
dagen jag vill skrika ut gammalt damm som borde gå och borsta av sig, men som envist sitter kvar trots att
den kanske inte gör sig hörd så ofta som den egentligen vill. Jag är en envis typ, det kanske ni förstått vid det
här laget. Jag väljer mina krig och jag sparar tårarna för varenda liten tjomme jag förvaltar i mitt hjärta. Jag ger
inte upp på människor, jag önskar ofta att jag kunde. Att jag besatt förmågan att riva, bränna, fimpa, säga hejdå
utan att ringa upp och säga "förlåt! jag är dum i huvudet". De som följt mig så långt tillbaka som när Jessika
drog iväg på nya äventyr vet ju, att jag önskar ibland jag kunde göra likadant. Det fanns inte tårar som räckte till
och en ilska vars törst inte gick att släcka, men jag är inte arg eller ledsen. Jag beundrar det, det gör jag faktiskt. Det kan verka både elakt och okänsligt, men jag vet ju inte varför det blev som det blev. Och oavsett
om det fanns en anledning eller inte så hände det, och jag har mött många nya människor sedan dess. Vissa
värda allt vad himlarymder omfamnar, vissa som jag försökt låta passera men då jag är svag och dumsnäll har
jag låtit folk kliva på mig ett par gånger för mycket. Vad jag vill få fram, är mycket oklart. Men när ännu en
känslotyfon sveper över mig måste jag få fram orden som ligger och skaver, så frenetiskt så skall det dammas
av och hängas upp. Det är viktigt. Viktigt att visa hur mycket man kan älska, våga älska, och göra det även
om det betyder att någon skrämt försvinner eller att de kallar sig känslig och löjlig. Våga älska ändå, det är det
största och finaste i världen. Det modigaste, det farligaste och det ibland mest smärtsamma.
Save my soul, save my self.
Jag är tillbaka. Kan efterliknas vid en fisk på torra land, då jag är tillbaka i staden och inte som några utav bilderna ovan - där mitt hjärta är. Under påskhelgen har jag hunnit gå på tokigt många promenader, vårskrika som Ronja Rövardotter in i min pojkväns bröstkorg och han i mitt stora vildvuxna hår som bosatt sig på hjässan min. Jag har dansat runt som ett efterbliv, druckit mig berusad och träffat nya människor som är helt bedårande, räddat en liten killing från att gå ett fruktansvärt öde till mötes, jag har hånglat och gjort snöänglar samtidigt, haft snöbollsbjudning med den håriga kossan/tjuren Ralf, jag har dansat utan att hjärtat brister och jag har druckit morgonkaffe i solen bland getter lutad mot min älskades bröstkorg. Har inte saknat, har inte längtat. Allt som är gott har redan funnits där.
Ikväll kom min vän Erica hem från London så snart blir det väl ordning och reda i staden. Drack kopiösa mängder kaffe igår med mamma och tant-gänget och jag insåg hur lyckligt lottad jag är som har världens finaste, gosigaste mest kärleksfulla mamma man kan tänka sig.
Efter det åkte jag in mot stan och satt vid älven med ett gäng kompisar och bara njöt av vårsolen som äntligen anlänt. Idag har jag gjort ett tappert försök att plugga med Claes men gav upp efter en stund, det finns ingen räddning för tanter som jag. Dethär inlägget må vara en aning banalt, det kanske rent utav är tråkigt. Men vet ni vad, far ända in i baljan vad lycklig jag, lycklig så in i bänken.
28 mars 2013
Sitter på tåget , efter flera timmar utav ett huvud bultandes, kaffekokarens frenetiska puttrande, naglar knackades mot bordet för jag vill bara att tiden ska gå. Men nu är jag installerad på ett säte på ett tåg som kommer föra mig ifrån staden jag envist råkat förälska mig i. Nej, jag vill nog bara bort. Bort från betong, plugg och cigarettfimpar. Till grusvägar och getter, håriga kossor och framför allt pojken som får hela mitt lilla hjärta att pulsera. Fina fina Anders som inte behöver en instruktionsmanual för att läsa av mig, för att förstå hur det eller ifall jag behöver en kram. Tänk att en kärlek också kan vara en sån himla fin vän. En sån vän man förvaltar i sitt lilla lilla hjärta där man lyckats skala av den platoniska biten. Bara genuin lycka.
Vi hörs när mina skor är ett med betongen igen, nu ska jag bara få vara lycklig :)
The empty-handed painter from your streets is drawing crazy patterns on your sheets.
Idag är jag våldsamt ful, tårarna har forsat med spridda skurar utportionerat med dagens gång. Jag har vandrar planlöst omkring och hamnat på golvet, oförmögen att ta mig upp.
Ja, jag är ärlig. Vad skall vi göra åt saken?
Jag försökte spendera en stund eller två med skolböckerna men satte på en kopp te och liksom kisande ögon över koppens kant försökte jag tyda det som låg framför mig men det blev bara en smörja alltsammans.
Jag tror Bob Dylan tog udden utav det hela. Sedan drömde jag mig bort till den fina pojken på bilden som gör mig glad så in i bänken.
Så vad gör det om jag har en dålig dag?
Jag går ju inte isär, när jag går med dig.
Känslotyfoner
Hjärta själ, hjärta själ.
Happy up here.
Kom hem nu mina små älsklingar.
Dagarna flyter på, jag lyssnar på för mycket Black Keys
och dansar runt i köket med hundarna med för mycket kaffe
Jag älskar er så vansinnigt mycket.
02.43
It takes a lot to laugh, it takes a train to cry.
Jag ligger nedkrupen i sängen, det brinner lite inombords. Året är snart slut och en blödig liten filur som jag blir onekligen sentimental. Året är 2012 och ännu ett domedagshot har blivit till grus, inte heller förra året på min födelsedag gick jorden under. Inte heller nästa år kommer det ske, och det får vi tacka högre makter för.
I början på året var jag en ledsen själ som sökte en klippa att förlita mig på, luta mig emot. Mina ögon tyngda utav trötta lock, mitt brustna hjärta fyllt utav ensamhet. På något vis var det bara så och det fanns ingenting att göra något åt. Men månaderna gick så fort på något vis, jag minns de dagar fyllda utav substitut , och jag minns att de var tomma, och menlösa. När jag började jobba någon gång i Mars så ljusnade det en aning. Jag var inte heller längre ensam, men skillnaden var att jag inte letade efter något att förlita mig på och stödja mig emot. Utan jag hade tryggheten och övade endast på att stödja mina egna ben, med fura och spjärn. Jag tänker säga det, även om det låter som en stor klyscha. Jag har vuxit med milskliv, jag har tagit mig förbi så många milstolpar. Ja, jag kanske har druckit mitt hjärta itu, suttit och skrikit hål i bröstkorgen på uppradade ishockeyrinkar bakom Åstols klubbhus och inte sett någon anledning att fortsätta, men jag har tagit mig upp på fötter och jag har skrikit revolution, jag har räddat människor, jag har blivit räddad. Jag har förstått att jag har ett värde och att jag är älskad och omtyckt, att jag kommer växa stor och bli någonting vackert en dag. För sommaren nästan sprang iväg, så fort bort ifrån hammockar och rökta räkor, barfotadans på klippor och berusade trasiga huvuden, och Way out west med nya och gamla vänner, med en längtan i min bröstkorg om att det vänder nu , och det gjorde det också. För i höstas blev jag arbetslös och jag började skriva på boken igen och den är påväg att växa sig intensiv och vacker, tillräckligt för att hamna på en hylla i bokaffärerna, och pengarna kommer doneras till sveriges cancerforskning. För att ära Emanuelas pappa, som var så stark och modig ända fram till slutet, och alla skall få läsa hans historia - början till slutet.
Jag vilar mitt ibland trötta huvud mot en pojkes bröstkorg, och han tycker inte jag är konstig och komplicerad. Han tycker om mig precis för den jag är och det är bra så. För jag tycker om honom med. Så jag rundar det här året, dessa dagarna innan slutet, med att älska och bejaka mina nära och kära, du är inte en spricka, du är inte ett hål eller skavank. Du är ditt eget djur och du är perfekt.
Mathilda.
If you weren't real I would make you up now.
Här är några utvalda favoriter från den framkallade rullen jag hämtade ut häromdagen. Rullen som glömdes av och återfanns i en gammal låda i lägenheten. Envist tryckte jag upp linsen i nära och käras ansikten, något de förmodligen avskyr mig för nu. Det är så fint, att jag faktiskt kan visa er precis hur min vardag ser ut just nu, trots att några utav bilderna är nästan ett halvår gamla. Min fina katt Kajsa har dock flyttat ut till mina föräldrar där hon trivs så himla bra, med frihet och allt. Men hon är ju så vacker när jag satt med böcker upp till knäna och ville vara med och gosa, det är ibland ganska tomt hemma utan henne. Fast Rebecca och Julia säger inte nej till att ligga och äta och röka i min säng utan att göra någonting alls. I min nya säng ligger en Mr. Brook och bara ser så himla gosig ut och jag blir varm om hjärteroten när jag ser de bilderna. Eller när jag och Adrian går på äventyr i Guldheden i lera, skog och kyla för att nå Guldhedstornet, för att ställa sig ute på utsiktsplatsen och skrika ut över hela Göteborg. Eller oändligt många fikor med en trygghet som kallas vänner. Måste få lov att nominera Rebecca som veckans vardagshjälte som kommit hem till mig med sitt ringa sällskap och god mat, räddat mig från min katastrof till lägenhet när jag fick för mig att möblera om. Skrattade fram till att hon drog fram städgrejerna och strategiskt började bygga upp en plan för att rädda mitt psyke från totalt kaos. Det blir ju bara en enda smet när jag får för mig att göra någonting sådant. Så hamnar jag på golvet och lyssnar på tårdrypande musik med kristallkronan i taket som utsikt. Hon är så fantastiskt fin på det viset, bland annat. Ett litet shout out sitter därmed på sin plats. Det tänder någon slags längtan i mitt bröst, att ingenting kan dra ner mig igen. Det är inte längre någonting som håller ett krampaktigt tag om mig under ytan. Istället för att känna att vad jag än gör för att hålla hoppet uppe så är det tungt, så känner jag att vad som än försöker dra ner mig så är det omöjligt, för jag går med er, min familj och Jesus.
Ljuset övervinner mörkret, det goda övervinner alltid det onda.
"Se, jag gör allting nytt."
Där din axel blir till hals.
When I hold you in my arms and I feel my finger on your trigger, I know nobody can do me no harm because happiness is a warm gun.
Att plantera ett frö.
Ibland så skaver det, ibland bor det endast tacksamhet i bröstkorgen. Och de stunder finns det aldrig plats för mer, kan vissa dagar känna mig så tacksam att jag noggrant portionerar ut det till berörda. Jag älskar den muskeln där läpparna tar slut, att få bevittna när den går från helt oberörd till att ett leende rycker sig fram och sprider ut sig. Sådana små detaljer, som finns men knappt syns. Bekymmer blir till stoft, lilla lyckan som var ett frö den blommar snart ut ska du se. När bröstkorgen hugger ständigt och brutalt , så finns det ändå plats för mer. Den där kärleken finns ju alltid kvar. Den varma mjuka punkten i hjärtat som förtvivlat ropar för att höras, snälla glöm mig ej. Jag finns här sluta attackera, gör reträtt. Ge upp. Jag är ju här? Och när varje leende spruckit upp i dess fulla karriär om än bara för en kort stund. För jag tror människan fungerar just så. Vi vill kunna bevara endorfinerna i bröstet för en evighet, eller två. Men lika fort som de utsöndras kan de också ge med sig, fara iväg till en annan tjomme och plantera ett frö där. Men de kommer ju givetvis tillbaka, något annat vore vansinnigt. Ändå kan det inte hjälpas, hur mycket jag vill så ett frö i varenda människas hjärta, varenda själ jag mött. Jag vill utplåna demonerna i folks bröstkorg , deras hjärnspöken och brustna hjärtan. Det skall finnas fjärilar som fladdrar omkring i magen, inte tunga stenar som får säckarna att brista. Och ni skall veta att du är ett eget djur, och aldrig någon annans. Du kan låna bort en liten bit, liksom hjärtat. Det skall få tillhöra någon annan förstås, men varenda längtan tillhör bara dig. Den skall bevaras och planteras precis där. I vänster sida bröstkorg, och den ska få växa precis som jag låtit mitt göra, och många miljarder människor innan mig.
Så ett frö. Precis där.
Amo amor a tres
Öppna mina ögon, så jag kan se vem du är.
Det är en molande känsla i bröstkorgen. Jag missförstod det till en början och trodde det var ångest. Men det är ju alldeles varmt, lekande, ja nästan lite kittlande. Fick ett samtal igår, och när jag sitter där och lyssnar skakar jag i kroppen, det är som att jag inte längre kan kontrollera min kropp. Emanuela som sitter en bit ifrån ser en vit tunn hinna, som en slöja omfamna mina axlar och hänga över mig. Jag vill brista ut i gråt men jag låter bli, jag vill börja skratta hysterisk men får inte fram ett ljud, kan inte forma mina läppar till minsta lilla vokal eller konsonant. Jag vill bara omfamnas utav känslan och aldrig låta den försvinna ifrån mig.
När jag lägger på sitter jag stilla en stund. Jag minns när David viskade "Låt dom inte ta dig." och det gjorde dom. Jag tillät dom. Alla, vem som helst. Jag gav bort bitar utav mig själv, "Hej! Var god älska mig, du får också en plats i mitt hjärta om du vill" och nu skriker varenda cell i min kropp "Lyssna på Davids ord. Låt dom inte ta dig , ty jag älskar dig. Det finns inget mörker som kan besegra mig. Jag kan dra upp folk under marken, och jag älskar just dig. Jag har räknat varje hårstrå på ditt huvud och du är världens ljus och världens salt."
Och med en tro lika stort som ett senapskorn kan man flytta berg. Jag vet ju det.
Jesus, öppna mina ögon. Så jag kan se, vem du är.
