it's a ventriloquist act

 

Mina sista ord här på grapewinefuckers skall komma att betyda åtminstone någonting. Det behöver inte sätta sig i bröstkorgen er eller få er att känna någonting alls. 
Men en känsla ger utslag på så många olika vis. 
Idag hämtade jag ut Kristian Gidlunds bok på Stabbetorget, redan på promenaden dit satte sig klumpen bekvämt i magen. Jag visste redan innan jag såg omslaget att det här är slutet, slutet på en fin människa. Men det var inte förrän jag vek upp wellpappen som omfamnade boken som jag förstod det, klumpen i magen av att läsa orden "Jag har elva dagar kvar"
Jag försökte febrilt leta efter någonting att hålla fast vid men det är sällan jag har en hand till synes redo att ta tag i mig när det skälver i mig. 

Jag startade den här bloggen den 15 Maj 2010 utan att veta varför, alls. En trend, en anledning till ventilation i turbulensen. Troddes veta mycket om livet. Hur gammal kan jag ha varit då? Gissar på en väldigt snart 18 fyllda. Jag var en vacklande, ostabil och fortfarande ganska undernärd - trots mitt tillfrisknande i ätstörningen - liten tjej med en bitter humor som bet sig fast i ganska många år. Gymnasiet var som förutspått tungt och mestadels outhärdligt. Jag trodde mig veta allt om livet. Det är i mitt inre känt att min perceptionsförmåga är överanvänd trots att jag ser livet på ett sådant snedvridet sätt, än idag. Jag tycker mig se precis hur människor fungerar och varför, jag kan backa ur redan vid livets olika vägskäl för jag redan förutspått stupet några meter fram.
Oscar Wilde skrev "När folk håller med mig får jag alltid en känsla av att jag har fel." och det slår aldrig fel. 
Jag tror mig fortfarande, efter snart 3 år att jag känner till livets alla vägskäl och återvändsgrändar. Jag tror mig fortfarande veta att min perceptionsförmåga är fantastisk och felfri. Och ändå i min fullaste mest drypande sarkasm kallade jag mig "Härskaren" som ett skämt ang storhetsvansinne, hybris. 
Jag fyller snart 21 år, jag övergår snart från liten till stor, trots att 365 dagar är obetydligt. Eller?
Kristian Gidlund skriver om att det som gjorde mest ont i början var att han tvingas åldras, han känner inte igen sin kropp och han rakar av sig håret så han slipper plocka upp sina lockar i sängen när han vaknar efter cellgiftsbehandlingen som berövat honom håret på hans huvud. För Kristian är 365 dagar inte alls obetydligt.
Och det borde det inte vara för oss heller. 
Har jag tur så lever jag tills åldern tar mig, har ni tur så får ni åldras med den ni älskar och klarar er med endast högt blodtryck eller benskörhet. Har ni tur så är 365 dagar en enkel match.

Om nästan exakt en månad fyller jag 21. Jag fyller 21 år den 21 Maj vecka 21. 
Idag sitter jag uppkrupen vid mitt skrivbord med ett krampaktigt tag om min kaffekopp med håret i en lös knut och mina ögon rinner. De krävs nästan ingen kraft alls.
Jag har funderat mycket på min tro de senaste månaderna, den har blivit mycket mer viktig för mig än vad den någonsin varit. Jag önskar jag hade en kyrka att trivas i , att gå och hämta kraft ifrån. Jag gick i Saronkyrkan i ett par år men har aldrig fått känslan av att jag är välkommen eller älskad där. Kanske är det för att det just precis sådan jag är, som behöver en knuff i sidan och en hand att hålla i, för visst vet jag att jag är mer än välkommen i Saron. Jag säger inte att jag är vek eller svag. Men kyrkan är inte ett museum för goda människor, det är ett sjukhus för de trasiga, var det någon smart tjomme som sa. Och tro mig, jag har varit så förfärligt trasig.
Jag har suttit på knä och plockat upp mina skärvor, av både hjärta och själ. Jag har gråtit för alla jag älskar, jag har försökt rädda det som räddas bör, jag har försökt bevara det som för mig är ovärdeligt. Kärleken är outgrundlig. En utav mina närsta vänner refererade mig som "En pansarvagn med orangea läppar. " och skrev följande:


En profet berättade för mig att jag skall stå och ropa ut mina ord och rädda människor, att jag skall röra vid människors hjärtan, att jag skall samla mina skatter i mitt hjärta. Att mina inbördeskrig i bröstkorgen kommer ta slut och att vi kommer gå hand i hand allihopa och sjunga tillsamans. 
Till sist minns jag förra året när jag fick en kommentar med jesus som avsändare, jag skall inte säga att jag vet men jag tror det samma lilla tös som skrev att jag är en pansarvagn, och jag älskar henne för hon är en kämpe, en krigare som vågar blotta strupen.

Vad synonymer.se säger om ordet:

PLAGIAT
efterapning, efterbildning, härmning, stöld, slavisk kopia, avskrift, imitation

Jag har bestämt mig för att förmodligen sluta blogga, är det alldeles för tokigt svårt att sätta ett citattecken framför en lånad mening och avsluta med ett likadant förstår jag inte varför jag skall fortsätta skriva, eller bara använda sig utav ohämmad efterapning. Blir till viss del smickrad, men i slutändan är det inte särskilt roligt längre. Jag kanske startar upp en ny blogg! Jag vet inte ännu, men isåfall med begränsat antal läsare som jag själv väljer ut då jag faktiskt skriver för mig själv, och ingen annan. 

Vill ni fortfarande ha lite grapewinefuckers så hittar ni det mesta utav mitt skrivsätt här bland annat.
Det har varit mycket givande att få skriva här, jag kommer ju inte gå och kola vippen eller så. Nej jag är en alldeles för idog krutkärring för sådant, har ju överlevt hittills menar jag. 

Love and rockets! 

 

Vissa saker bara slår en rakt i magen medan annat passerar förbi näst intill omärkbart. Offerjackan slängs runt som en köttbit bland hungriga lejon, varken förstår eller vill förstå.
Jag har hunnit tänka en del, sedan sist. 

Minns ni mig? Jag som satt och grät i min förtvivlan och tittade upp mot himlarymder i ett ständigt sökande efter någonting som ger mig mer. Kommer ni ihåg mig? Jag som satt på en kärra i allt för lite kläder allt för ofta och rökte med rött rufstigt hår och sjöng sommarvisor i december? Som släpade mig till skolan byggd i glas och betong så fort jag hade ork, men aldrig kom längre än till kafeterian. Kaffe med påtår och rökpaus med esterna vars kroppar stod som slav för weedet, för lasten och för musiken. Och jag som bara ständigt sökte efter något som kunde ge mig lite mer. Så törstig, så lamslagen av rollen jag klädde mig i. Av törst och hunger minns jag mig som offer för baksmällan, offer för ångesten över minsta lilla rörelse. Minns ni när jag sa att ångesten bor i väggarna? När jag pratade om mina fyra väggar, tusen timmar i min säng med tårar som bara rinner utan minsta ansträngning, det grötiga diaboliska läte som min hals gjorde när jag var som sjukast och ingen förstod någonsin hur illa det var, när jag grät inför läkaren på sahlgrenska som klappade mig på axeln och sa att antibiotika löser allt. Ett farligt läkemedel som numera gjort mig resistent. Minns ni mig?

Idag går jag på kontinuerliga läkarbesök för att jag väldigt ofta är sjuk men jag mår bra, bättre än någonsin. Jag gråter inge mer, för det bor ingen ångest i mina väggar. Jag bor inte längre ute på en ö som gud fördömt, jag bor i en stad jag inte tycker om men jag älskar allt omkring mig. Jag dricker mig inte full och tuggar inte substitut som är skurna ur samma vita gift. Jag rör på mig, jag älskar och jag leker. Jag skriver för det är vad jag minns det enda som jag gjort i all evighet. Jag har räddat elefanten i rummet, den som vi förr klädde i en prydlig duk och passande rekvisita. Det här är ju sverige vi dansar runt och håller för ögon, öron och för mun. Jag har fört honom ut på savanner igen där han kan dricka sin törst mättad vid vattenhålet, där han slipper känna sig beklämd och ovälkommen, osynlig.
Offerjackan kan ni få bråka om och slita runt bäst ni vill. Men jag tänker ta vara på livet som frisk och lycklig, kär och glad. Jag har vänner, jag har kärlek och värme och är till viss del relativt frisk numera. Jag kan inte tänka mig att någonting annat kan mäta sig med det.

Styrkekram till varenda tjomme där ute. 
Glitter och ponnysar
/Mathilda.

Jag är tillbaka. Kan efterliknas vid en fisk på torra land, då jag är tillbaka i staden och inte som några utav bilderna ovan - där mitt hjärta är. Under påskhelgen har jag hunnit gå på tokigt många promenader, vårskrika som Ronja Rövardotter in i min pojkväns bröstkorg och han i mitt stora vildvuxna hår som bosatt sig på hjässan min. Jag har dansat runt som ett efterbliv, druckit mig berusad och träffat nya människor som är helt bedårande, räddat en liten killing från att gå ett fruktansvärt öde till mötes, jag har hånglat och gjort snöänglar samtidigt, haft snöbollsbjudning med den håriga kossan/tjuren Ralf, jag har dansat utan att hjärtat brister och jag har druckit morgonkaffe i solen bland getter lutad mot min älskades bröstkorg. Har inte saknat, har inte längtat. Allt som är gott har redan funnits där. 

Ikväll kom min vän Erica hem från London så snart blir det väl ordning och reda i staden. Drack kopiösa mängder kaffe igår med mamma och tant-gänget och jag insåg hur lyckligt lottad jag är som har världens finaste, gosigaste mest kärleksfulla mamma man kan tänka sig. 
Efter det åkte jag in mot stan och satt vid älven med ett gäng kompisar och bara njöt av vårsolen som äntligen anlänt. Idag har jag gjort ett tappert försök att plugga med Claes men gav upp efter en stund, det finns ingen räddning för tanter som jag. Dethär inlägget må vara en aning banalt, det kanske rent utav är tråkigt. Men vet ni vad, far ända in i baljan vad lycklig jag, lycklig så in i bänken.