it's a ventriloquist act

Jag har länge krigat mot mig själv, mina bipolära tendenser och ett alldeles för ömt huvud. De där tårarna som detoneras som bomber mot huden. Huvudet säger en sak - hjärtat en annan. Mitt eget krig och de jag förklarar krig emot, det vill säga allt jag älskar. Allting blir en aning tidlöst, jag blir till en repig skiva som i sin släntrian inte vet annat än sina spår och sedan faller nålen av och jag får sätta på igen och det spelas om och om igen. Men jag tror jag lär mig någonting åtminstone. Jag har så fina människor omkring mig, jag känner kärlek och omtanke när jag ser mig runt. Jag är olycklig och sorglig, men aldrig när jag går med er. Försöker hitta tillbaka till en plats där ångest inte finns men det är svårt, men dagarna verkar ljusna och det är bra så.

Tog idag mig an en lagom ångestfylld tvätthög och tre timmar senare var Rebecca utanför min dörr i något som såg ut som pyjamasbyxor och en dator, en bit in på filmen + kaffe bad Christine om att vi skulle dra in mot stan för att få gå vid vår sida så det skulle se ut som hon hade kompisar. Som kompensation och bevis på att vara en helt ok storasyster köpte hon en bulle till mig. Efter en stund kom Wille med en fullständigt marinerad lever efter gårdagens bravader och efter lite mat, kramar, te, cigg, dusch i helt fel ordning så hamnade vi på CT24. Anyways så fick jag en feber från helvetet och nu önskar jag mest att jag bara kunde få läggas in på avgiftning för livet. Hade varit skönt att slippa det ibland, men min höga grad utav sarkasm övergår folks förstånd i nio fall utav tio så jag tar nog tillbaka det där. 

Och ja, jag är väl mer eller mindre tillbaka. Har fortfarande ingen dator men jag gör så gott jag kan. Har snott Rebeccas för ikväll, nu väntar oförskämt många glas vatten och Mästerdetektiven Basil Mus innan sömnen får göra sitt. 

På återseende och styrkekramar, Mathilda.

Jag är tillbaka tror jag , kanske inte. Det är ännu lite oklart. Har stannat upp lite grann, sett mig omkring. Har gått vilse och försöker hitta tillbaks. Spenderade kvällen på Haddocks igår, mobilen var död i stort sett hela kvällen. Det var skönt på ett sätt, och skönt att den låg i fickan tillsammans med kort+leg då blev rånad på i stort sett allt utav värde i min väska under kvällen. Men det var en fin kväll, spenderade kvällen med nya och gamla vänner, med ett sjusärdeles pangparty.

Det gör ont i hela hjärtat när jag tänker på att kärleken inte är till för mig, och det blir aldrig detsamma igen. Det vore naivt att hoppas på att en vacker dag kanske jag kan få vara den där flickan som fick hans hjärta att slå som en galning, och fjärilarna att virvla runt i hans mage. Men att inte hoppas vore att gå under. Och att hoppas vore dåraktigt.