Shine on you crazy diamond.
Det kommer förmodligen vara tyst här ett tag, ber om ursäkt för det men jag misstänker att min datorladdare ligger på Åstol och imorgon börjar arbetslivet igen. Tills vidare hoppas jag att you'll shine on, you crazy diamonds. Mitt hjärta är trasigt och jag skall in på lagning nu, jag kommer inte ihåg hur man gråter längre och jag hoppas för mitt liv att det för en gångs skull betyder något bra , men det vore att säga emot mig själv för jag har så ofta sagt till er som tittar in här och läser ibland att ni skall gråta tills hjärtat blöder för det behövs. Det behövs för att känna kontrasterna utav livet. Vet inte om eller när jag repar mig, men jag har en annan blogg också som är under produktion, inte alls färdig än men vill ni läsa där så skicka bara iväg en liten kommentar så hör jag av mig till er. Dansa fastän hjärtat brister, vänner. På återseende, Mathilda.
I could be brown I could be blue, I could be violet sky.
Jag älskar ljudet utav ösregn som faller som bomber mot marken, som detoneras och låter luften fyllas av våt asfalt och grönska. Jag låter balkongdörren vara öppen så jag kan ligga och lyssna mig lugn. Men både huvud och hjärta är överens om att jag inte kan njuta fullt ut ändå. Faktum är att jag knappt känner någonting alls.
Att skämmas likt de fiskare som havet tog.
Behöver nödvändigtvis inte vara över min kropp, vikt, ansikte och mitt hår. Mina bipolära lockar som ligger fel med tusen nyanser i rött, brunt, ljust och mörkt. Torra läppar och ögon som drunknat likt de fiskare som havet tog, de vi hedrar med en minnessten. Det finns ingen prestige i att hylla ett par ögon som drunknat i sig själv. Havet är en storm under vattnet, saltet och vattnet och de varelser som lever i det blir en skrämmande blandning som utlöser ett kaos i den som inte bor där själv. Det ser jag på ytan som ilsket visat att under mig finns det ett mäktigare och farligare väsen. Det på ytan ser oändligt ut horisontalt, men i kubik är det mycket mer än så. Ytan hotar att brista vid mina fötter och spolas upp längs klippblocket som jag så länge kallat ett hem. Jag sitter farligt nära kanten för det är känt att jag brukar göra så. När jag vill att vattnet skall skölja över mig när inget annat tycks göra det.
Mina läppar lyser inte längre i orange, men däremot mina naglar. Läpparna är målat hårt i lila, precis som den färg som går så bra ihop med havet när det är grönt och grått, stormigt och livshotande.Jag vet inte varför jag sätter mig här, men jag vill väl komma så nära något som liknar mig som möjligt, då inget annat tycks känna sig vid. Likt årstider byter av varandra skiftar bröstkorgen från svart till vitt, och tvärtom. Den bröstkorg som sitter innanför mitt bröst, den som gräver ut ett tomrum för varje last att fylla, varje sting av ångest att kliva ombord. Likt en fiskare eller sjöman att korsa nya atlanter. Likt demoner gräver nya tomrum i en bröstkorg som är allt för liten, för att få plats med mer. Likt ett hav som omöjligt kan bli större, eller mindre, så kan man alltid göra rum för mer.
