"Bakom min panna, har frågorna tystnat. Det är alltid nån som gråter, fel person som lyssnar."
Jobbar uppenbarligen nästa vecka också, så bloggandet kommer inte dö ut på ett tag känner jag rent spontant. Sitter man still 7h om dagen blir det bloggande så det räcker och blir över.
A GIRL IS A GUN
Last nite.
Nu skall jag inte var alldeles för nostalgisk, men kan inte låta bli att dela med mig utav de bilderna jag hittade på mitt gamla rum hos min föräldrar ute på Åstol. Ser ju ganska olikt ut jämfört med mitt nya hem i Göteborg, men ja jag erkänner att jag saknar det ibland.
Men det finns mer jag saknar. Pojken jag lämnade kvar i min säng imorse efter etthundra pussar, men som jag kommer mötas utav när jag kommer hem. Jag saknar Dvärgdrottningen trots att jag träffade henne igår dock väldigt snabbt. Hon hade gjort någonting åt den mastodonta krulliga hårbollen som brukar pryda hennes huvud (den genen har drabbat endast mig och Christine utav någon konstig anledning) och såg faktiskt riktigt söt ut. Det nalkas middag och vin ikväll, och det får tiden att gå relativt fort här på jobbet. Idag är sista dagen iallafall denna veckan på jobbet. Sedan får vi se vad som händer , men det lägger jag inte allt för mycket tankekraft på just nu. Skall söka ytterligare två jobb idag, så det får flyta på om än kanske utan resultat. Det får gå ändå!
Denna vintern firar jag förresten att jag för första gången på 7-8 år som jag inte hamnat i vinterdepression som brukar infalla i mitten av Oktober någon gång. Tror smärtan från i somras slog ut det mesta. Men nu skall jag äntligen få vara glad precis som alla andra!
/ Hjärta själ, hjärta själ.
Du skriver ord som mord i handen.
Rotade lite i bildskafferiet här på bloggen. Hinner hända mycket på ett par år, tråkigt att se att jag var så kreativ förr och den gnistan dog ca direkt efter jag slutade gymnasiet och inte längre hade tillgång till ordentlig kamera.
Idag kommer värme och kärlek i fast form. Först kommer lillhoran och kramas lite. Fast det blir väl jag som får stå för den biten. Måste förbereda mig inför det verkliga livet när man kramas, håller vettiga diskussioner och beter sig. Tills dess; simma lugnt! Bara döda feskar följer strömmen änna.
Upprymd, tossig tjej.
Ögongodiset
Moonchild, stay wild and try to stay away from the bright light and stay right here, I'm caught in the middle of fear.
Det är intressant hur kroppen kan kännas så trasig innan första koppen kaffe. Jag känner mig defekt, vanskapt, utmärglad, och är ett socialt handikapp utan den. Nu när jag väl satt mig ner på arbetsplatsen satte jag på en stor kanna kaffe. En stor klunk, är allt som behövs för att motoriken i mina fingrar nu är kapabel till att trycka på de rätta tangenterna. Det ligger uppenbarligen i mitt blod att vara dramatisk, må det vara så då.
Bilden är en gammal GIF från i våras när jag var arbetslös och mest gick runt naken och kedjerökte. It takes a lot to laugh, it takes a train to cry så att säga. Och den återkommande legenden är tillbaka i mina hörlurar. Han som golvar mig i vilken sinnesstämning som helst. Han som får mig att gråta, skratta, dansa och slita mig i håret. Han är botemedlet till mina hjärtekrossar genom åren, vad benzo är för de olyckliga tillexempel. Mina damer och herrar, haaave you met Bob Dylan ?
Och han har ju hängt med i herrans många år nu, och det finns ingenting som etsar fast sig som honom. Nu har jag fått utagera ännu ett tillfälle att vara dramatisk. Kvoten är fylld för denna morgonen, det kommer nog tillbaka i eftermiddag igen.
Igår blev jag förresten påkörd utav en bil, jag slätade över detta utan märkbara skador när kvinnan hoppar ur bilen och frågar hur jag mår.
"Äe jag fick inte ens en skråma, det är väl jag som skall be om ursäkt. Jag såg mig inte om innan jag gick över vägen. Måste dock hävda att det är mina föräldrars fel som lät mig växa upp på en ö med rullatorer som enda existerande fordon, jag kan faktiskt inte ens minnas att jag gick över ett övergångsställe förrän ett tidigt 2000-tal." varpå hon skrattar och ger mig en manlig dunk i ryggen. Då insåg jag att min rygg kanske hade tagit lite stryk trots allt, eller så är jag bara van vid att människor behandlar mig som en porslinsdocka, ni får jättegärna sluta med det framöver då. Ja men då säger vi så. Ja det var ju ingen filmkrock direkt, att jag voltade och landade på motorhuven som de gör i actionrullar, snarare att jag - klumpig som jag är - gick över vägen och bilen lyckades knuffa omkull mig så jag satte mig på ändan på asfalten. Hade varit en bra mycket bättre filmhistoria ifall jag dramatiskt slängde med håret när jag tittade över vägen och min blick genast blev mörk och kall, fast ändå lite blanka och bilen gasar ondskefullt rakt emot mig med sitt enda mission att jämna mig med marken för att föraren senare ska kliva ur bilen, fimpa sin cigarett på mig med sina lackerade skor, ta upp ett anteckningsblock och stryka över mitt namn.
Nåväl, nog med dramatik, nu blir det nostalgi istället. Här har ni något att runka till för idag: FÖRIHELVETEJÄVLAKUKVÄRLD
Att plantera ett frö.
Ibland så skaver det, ibland bor det endast tacksamhet i bröstkorgen. Och de stunder finns det aldrig plats för mer, kan vissa dagar känna mig så tacksam att jag noggrant portionerar ut det till berörda. Jag älskar den muskeln där läpparna tar slut, att få bevittna när den går från helt oberörd till att ett leende rycker sig fram och sprider ut sig. Sådana små detaljer, som finns men knappt syns. Bekymmer blir till stoft, lilla lyckan som var ett frö den blommar snart ut ska du se. När bröstkorgen hugger ständigt och brutalt , så finns det ändå plats för mer. Den där kärleken finns ju alltid kvar. Den varma mjuka punkten i hjärtat som förtvivlat ropar för att höras, snälla glöm mig ej. Jag finns här sluta attackera, gör reträtt. Ge upp. Jag är ju här? Och när varje leende spruckit upp i dess fulla karriär om än bara för en kort stund. För jag tror människan fungerar just så. Vi vill kunna bevara endorfinerna i bröstet för en evighet, eller två. Men lika fort som de utsöndras kan de också ge med sig, fara iväg till en annan tjomme och plantera ett frö där. Men de kommer ju givetvis tillbaka, något annat vore vansinnigt. Ändå kan det inte hjälpas, hur mycket jag vill så ett frö i varenda människas hjärta, varenda själ jag mött. Jag vill utplåna demonerna i folks bröstkorg , deras hjärnspöken och brustna hjärtan. Det skall finnas fjärilar som fladdrar omkring i magen, inte tunga stenar som får säckarna att brista. Och ni skall veta att du är ett eget djur, och aldrig någon annans. Du kan låna bort en liten bit, liksom hjärtat. Det skall få tillhöra någon annan förstås, men varenda längtan tillhör bara dig. Den skall bevaras och planteras precis där. I vänster sida bröstkorg, och den ska få växa precis som jag låtit mitt göra, och många miljarder människor innan mig.
Så ett frö. Precis där.
He lives with the bottle, that's the way it is. He says his body's too old for working, his body's too young to look like his.
Amo amor a tres
Öppna mina ögon, så jag kan se vem du är.
Det är en molande känsla i bröstkorgen. Jag missförstod det till en början och trodde det var ångest. Men det är ju alldeles varmt, lekande, ja nästan lite kittlande. Fick ett samtal igår, och när jag sitter där och lyssnar skakar jag i kroppen, det är som att jag inte längre kan kontrollera min kropp. Emanuela som sitter en bit ifrån ser en vit tunn hinna, som en slöja omfamna mina axlar och hänga över mig. Jag vill brista ut i gråt men jag låter bli, jag vill börja skratta hysterisk men får inte fram ett ljud, kan inte forma mina läppar till minsta lilla vokal eller konsonant. Jag vill bara omfamnas utav känslan och aldrig låta den försvinna ifrån mig.
När jag lägger på sitter jag stilla en stund. Jag minns när David viskade "Låt dom inte ta dig." och det gjorde dom. Jag tillät dom. Alla, vem som helst. Jag gav bort bitar utav mig själv, "Hej! Var god älska mig, du får också en plats i mitt hjärta om du vill" och nu skriker varenda cell i min kropp "Lyssna på Davids ord. Låt dom inte ta dig , ty jag älskar dig. Det finns inget mörker som kan besegra mig. Jag kan dra upp folk under marken, och jag älskar just dig. Jag har räknat varje hårstrå på ditt huvud och du är världens ljus och världens salt."
Och med en tro lika stort som ett senapskorn kan man flytta berg. Jag vet ju det.
Jesus, öppna mina ögon. Så jag kan se, vem du är.
Life handed us a paycheck, we said "We worked harder than this!"
And there's good news for people who love bad news
We are hummingbirds who've lost the plot and we will not move
We have great news for anyone who loves bad news.
Dagarna flyter på, jag saknar mycket och ständigt.
Avstånd är ett förskräckligt ord, distans är finare och framstår också som mer nyttigt men när skall vi sluta klä det fruktansvärda i ord?
- Passionerad sentimental bloggerska.
Sommarregn i bröstkorgen, barfotadans.
Marilyn Monroe's come I'll swallow, she is the guts, the glory, sorrow.
Ännu en silhuettbild från kvällen på Skansen Kronan. Och en bild på fina Anna, synd att fokusen fallerar, synd på en sådan rykande het brud.
Sitter på Åstol. Försöker söka jobb med Christine men jag förstår nästan ingenting. Hur kompetent skall man behöva vara för att bli anställd? Jag känner nästan bara inkompetenta människor i arbetslivet, så varför inte jag ? Imorse kröp jag tydligen tätt inpå dvärgdrottningen och pussade henne på kinden två gånger.
Jag borde överväga terapi, borde ta med Christine också. Kommer aldrig bli normal igen efter det här. Eller ja, normal kan ju diskuteras.
Jag och Christine brukar vanligtvis inte ens kramas om det inte är så att någon av oss är döende eller ifall släkten tittar på, då måste man ju. Anledningen till min framfusiga närkontakt med storasyster är diffus, men desto mer förstörd inombords är jag. Jag vägrar tro på det ett litet tag till, mellan skrattanfallen.
Livstecken avklarat, tänker nu återgå till arbetsförnedringens hemsida och känna mig fånig. Tack tack tack.
I'll take it all, give me more. I'll be your hero and you whore.
Oh brother, my cup is empty.
De senaste dagarna har varit sprängfyllda med andra lång, hisingen och en hel del alkoholförtärande. På något sätt kan det verka alldeles tokigt fast det är det nog inte egentligen. Man måste fylla sin själ med substitut ibland, för att komma tillbaka till vardagen. Den diaboliska baksmällan börjar avta en aning och det tackar jag högre makter för. Alla dagar kan inte kompenseras med substitut. Men vi har ju varandra iallafall. Allihop, mina fina vänner. Erica som varit på besök i ett par dagar nu, mina flickor här i Göteborg. Rebecca, Amanda, Julia, Anna, Esmeralda, gamle fossil-Johan , och resten utav mina nära och kära. Tillsammans tror jag vi kan fixa vad som helst. Helt fantastisk känsla. Depressiva episoder och maniska perioder är något som tar allt mindre energi ifrån mig nu för tiden. Förr var jag någon som grät utav utmattning. Ingenting gjorde ont längre, det var bara att titta ut över allt man ställt till med och känna en svart klump i magen sprida sig upp i strupen. Sen grät man tills man somnade för att vakna upp till samma mardröm. Och vet ni vad?
Den tjejen känner inte jag längre.
Men till något egentligen ganska oväsentligt. Ni har ju blivit en hel del på senare dar, dock ser jag inte ett endaste livstecken ifrån er. Shame on you är väl fel att säga men på något vis blir jag väl lite infekterad utav den hybris som sakta sprider sig från cell till cell i kroppen, lite som ett rykte går från öra till öra och snart vet hela Åstol att Mathilda i klan Karlssons hus har bytt från prickigt till randigt på gardinerna på södra sidan av huset.
Hur som helst kan jag väl presentera mig på nytt för er som är nya och nyfikna.
Mathilda Karlsson, 20 år gammal men desto äldre inombords. De kallar mig tant, de där människorna jag kallar vänner. Född ute på en välsignad ö som heter Åstol, hur Gud kunde ha glömt den är inte så jättekonstigt egentligen. Den lille plätten i havet kan man gå runt på en ca halvtimme och sedan har du sett allt du behöver se. Men välsignad är den, den är det vackraste jag vet, klipporna, havet, bruset, ljuset, mörkret, natten som aldrig tystnar, men jag erkänner gärna inte sådant högt egentligen. Hemlighet, kapisch?
Jag är ingen hästtjej, det kanske crossed your mind med tanke på att detta inlägg låter som en insändare publicerat i en ponnytidning. Jag är en grubblare, tänker ibland så mycket att min hjärna på alldeles för kort varsel tar semester och jag sitter hjärndöd tills den behagar att komma tillbaka. Jag skriver både musik och en bok med min vän Emanuela som handlar om cancer. Jag fotograferar när jag får chansen, sjunger och ritar fast det låter så gay så det nämner jag inte för ofta. Idag har jag alltså haft läsarrekord, det får mig att tro att ni förmodligen är lika galna som jag. Har ni gått och fått någon galen psykotisk sjukdom såhär på en enkel mager måndag?
Välkomna till klubben.
Men nog talat om min skräckfyllda tragikomik till personbeskrivning. Välkommen till min känslosprängda blogg, den har fått stå ut ganska mycket genom åren. Känslotyfoner som ej kan lugnas ner, kärleksorkaner som inte vill tystas ner, och mycket fjanterier också. Bjuder på lite instagram som avslutning, och ni vet de här klyschiga meddelanden jag vill att ni ska ta till er i slutet av alla inlägg? Ni blir inte av med dom heller. 
Fina läsare, kom ihåg att ni är er egen hjälte. Var ditt eget djur.
We set fire to our homes, walking barefoot in the snow.
Jag håller mig upprätt i din famn.
Skrivande stund tillhör mig, skrivbordet, ett hår som växer så det knakar (DET tackar vi gudarna för!) men desto lockigare och mer oregeligt och en numera halv kaffekopp efter min dagliga dos utav fel i systemet gällande motoriken, fick upp det mesta utav kaffet från golvet men överväger en grundlig rengöring utav allt som mina 37 kvm omfattar , det är ändå på tiden, tillräckligt mycket pekar på detta iallafall. Jag oroar mig ständigt för den kortväxte imbecillen Dvärgdrottningen, om hon bara kunde komma hem nu så jag kan gå tillbaka till att vara en irriterande kaxig lillasyster igen. Vore bra mycket skönare om ni frågar mig. Hör rykten om att Christine inte heller kommer hem tomhänt utan har en present till mig med sin hemkomst! You see, det finns alltså positiva saker som tillkommer när sina nära och kära åker iväg på äventyr utan mig, den mesta äventyrsbenägna människan i världen. Nu måste jag istället försöka söka anledningar till att mitt äventyrsfattiga liv skall bli en skvätt intressant! Det tar hårt på krafterna att vara arbetslös skall ni veta. Man hinner tänka mer än vad som är hälsosamt och göra desto mindre.
I had a lover, its so hard to risk another these days.
Idag låter jag mig själv matas med en frid i bröstkorgen, det har jag förtjänat. Jag värmer min hand i någon annans och jag är inte ledsen mer.
Jag lever livet i sin fulhet, älskar det i sin dumdristighet. Här är vad som inte är vackert om det. Härifrån kan du inte se rost eller sprucken färg, men du kan berätta vad platsen verkligen är. Du ser hur falskt det är , det är ju aldrig svårt att vara gjord i plast. Det är en stad i papper, de gator som slår in sig själva, alla hus som byggdes för att falla sönder. Alla dessa lövtunna människor. De bor i sina pappershus, bränner framtiden för att hålla värmen. Alla pappersbarnen dricker öl på en gata där alla kan ditt namn. De är dementa med mani att äga saker. De är papperstunna och svaga. Och folket också. Jag har bott här i flera år och jag har sällan i mitt liv stött på någon som bryr sig om någonting alls. Göteborg ger en oftast ingenting alls. Vi kan välja att se förbi detta och njuta av det som vi har , vänner och kärlek, hjärta och själ. Men om du ser dig om hittar du förmodligen ingenting alls.
Port Arthur och Frasses
Kan inte avgöra under några omständigheter ifall det bara var hemskt eller hemskt och jävligt roligt. Sådant går ju ofta hand i hand så att säga. Den där ta-kort-i-spegeln-bilden är ju något jag är mindre stolt över idag. Nåja.
Idag får jag besök och jag är så himla glad glad glad för det!
En nattbloggares återkomst
Så nu kan jag konstatera att mina sömnrubbningar startat igen, aningen bitter är jag nog allt, över konstaterande nummer två som är att - hade jag haft någon att sova bredvid om nätterna hade jag somnat bra mycket tidigare. Hur som haver , vad gör det om hundra år! Jag, blott en tös på 20 jordsnurr skall väl inte lägga allt för mycket vikt på mina missnöjda sömnmönster, hade väl blivit mer förvånad över ifall jag somnade innan barnprogrammens tur i tv-tablån. Idag har jag minsann hunnit med en flera timmars catch-up med Rebecca vars närvaro har återställt vardagskaoset någorlunda, har varit så pass sentimental att läkare skulle böna och be för att få lägga en diagnos på det och kramats som om armageddon var nära. Jag har hunnit med ett Skypesamtal från Kina (grät en skvätt som man kan se ovan) och ett Vibersamtal från Amerikat. På dagens runda på stan med Rebecca och Britschgi (Ja men de var ju tvungen att rasta käringen) fick jag införskaffat mig en ny blus för ynka 60 riksdaler och är himla nöjd med den också. Jag har fjärilar i magen och är rätt nöjd med livet, jag ser fram emot helgen och inser att jag verkligen har så mycket att se fram emot. Och jag har en livslust som heter duga.
Så ingen gråt över spilld mjölk , för sådant dricker jag ju ändå inte. Life is a bitch , slap her. När livet är bra så ta vara på det.
Mvh gandhi osv.
Jag vet vilken dy hon varit i.
Om 9 dagar får jag äntligen träffa min finaste vän igen. Jag förbannar mig själv för att jag är så dum, känslig och går sönder varenda gång hon försvinner ifrån mig. Jag hinner precis inse att hon är här, att hon är min favoritmänniska och att jag har sådan tur att få vara en del utav hennes liv, sen är hon borta igen. Men det finaste utav allt är att hon kan vara borta i flera månader men när hon är tillbaka mår jag precis lika bra som när hon var här sist, och jag vet att vissa människor etsar fast sig i bröstkorgen och håller ett krampaktigt tag trots att jag är en jäkel på att försöka skaka av mig allt som kommer för nära. Men aldrig mer.
Inga fler demoner skall jaga dig, ingen ska få skada dig mer. Inga fler blåmärken i hjärtat. Du är inte ensam och du är minnesvärd för att du är precis så bra som du är.
Det är bara du i tankarna när den här låten går på repeat. Bästa vän.
"Behold, i make all things new."
Bara Ribban rusar in.
PANG. Saronkyrkan, hon smusslar lite småcoolt med sin Iphone och är sådär superkristet trevlig mot mig. Ursäktar sig (redan från första början Rebecca, fy skäms) för att hon har den äldsta versionen utav Iphone.
Trodde denna chick var den mest oskuldfulla bryden världen någonsin skådat eller kommer få skåda vilket leder oss till Pang 2)
PANG. Jag fyller 18 år. Jag är bitter och jävlig. Emanuela tvingade mig vara ensam med Rebecca i köket och det var jättestelt ett tag. Sen åkte vi på hemmafest och shottade vodka med en död ödla i. Jag ville spy men lät bli. Fortfarande bitter och jävlig. Rebecca säger "Nej, nu kommer jag lukta alkohol i kyrkan.."
PANG. Det är nyår, Rebecca har marinerat sin lever till den grad att hon tycker livet är helt okej, hon är inte alls trött på livet ikväll. Jag springer in i henne mitt under nyårskravallerna på Avenyn och hon säger högt och tydligt till sina vänner så inte en själ inom 50 mils radie kan ha missat det "DET VAR HON SOM VAR TILLSAMMANS MED *cencurerar här, i säkerhetsfall* " varpå de alla skrattar hjärtligt - om inte lite hånande på samma gång. Därefter var jag tvungen att kyssa Adrian på munnen så han hade delat samma mun med människan i sig. Rebecca skrattade sitt ökända Snövit-gråter-skratt. Min nyårspuss (två år i rad nu, i brist på andra vettiga människor) blev alltså Adrian, årgång 94 och fem stycken huvuden längre än mig.
PANG. Vi spolar fram en aning, det går några fyllor fram och tillbaka och jag konstaterar moderligt att den här tjejen är inte den mest oskuldfulla bruttan i denna värld, det finns värre fall. Jag var väl inte direkt imponerad men. Jaja. Kristian Anttila och Hästpojken spelade på Liseberg, jag var mycket bekrymrad över hur resten av kvällen skulle sluta när jag var i en hög utav flickor som var två år yngre än mig med hormoner som ångade runt dem.
PANG. För att komma någonstans i denna livspassé så tar vi oss ca en sommar fram, jag ser inte röken utav Fröken Lindblom men tänker inte på det. Tänkte väl att hon har väl någon bibel hon kan bära runt på under armen så det går vägen för även denna tös. Sen kommer hösten och det där uttrycket "Förlorar en står tusen åter" kom till användning. Förlorade en vän och var knäckt milt uttryckt. Jag hamnade på Ejdergatan med Emanuela och den där Rebecca som jag inte känner men stöter ihop med allt som ofta. Emanuela tar spårvagnen till Los Angereds och Rebecca väntar snällt med mig på spårvagnen. Jag minns inte så väl men känner jag mig rätt när jag är i mitt mörkaste mood hinner jag slänga ur mig väldigt mycket opassande saker så som känslor och bittra kommenterar . Och från det jag kommer ihåg så var det något socialt opassande (för att vara en bekant tjej jag sitter och pratar med) och jag trodde mig tycka det blev en jävla stel stämning där ett tag. Åkte förmodligen hem och grät en skvätt också.
PANG. PANG. PANG. Vi flyger några månader fram i tiden för sedan går det himla fort allt sammans. Jag tror mig minnas att det var i den här ordningen. Jag står ensam med en lägenhet som är målad i den värsta nyans utav grått och behöver assistans till mina 37 kvadratmeter. Och där är dom igen, Rebecca och Adrian. Hjälper till så fint, skriver snusk på väggen. Kan inte klandra de små liven för det dock. Och en dag så sitter hon bara här i mitt kök, något som skrämde mig ofantligt den kvällen var hennes knähöga regnstövlar med fjärilar på, men det låtsades vi inte om, bara en snabb kommentar sådär. Och vi tjötade. Herregud så vi tjötade. Sen kanske jag på senare dar fått en släng utav Alzheimers för resten är jävligt suddigt. Ser det gärna som att allt var frid och fröjd och vi umgicks varje dag efter det. Men riktigt så intensivt var det nog inte. Men nästan.
Kan dock omöjligt sluta nu, det vore inte likt mig. Måste dra en fuling innan jag sätter punkt på sista raden. Rebecca, din galna slyna. Ditt album kommer, chilla gunilla. Tills dess:
I luv u bby
Få mig av den här jävla gatan
Skall snart påbörja min novell som handlar om "Rebecca genom tiden" , har tydligen utlovat ett helt album med bilder på henne också men det får bli ett kommande projekt. Tills dess får ni en bild på stackaren. Hon är fin trots omständigeterna. Och hon kommer hem imorgon, och jag är himla glad för det. Förutom det pärlar jag så det sprutar ur öronen på mig, blev lite snurrigt där ett tag vilket resulterade i ett armband med två fuck och ingen cancer . Har ni förresten en timme eller två över i veckan kan man gå till Ung Cancers kontor och pärla med dom! Alla får vara en vardagshjälte.
Mvh sentimental grubblare.
Du färgar allt annat i svartvitt, i en stad som är färgblind. (Men ingen skall få skada dig mer)
Livet flyter på bra, var trots alla omständigheter (som inskränkt fd. Tjörnbo) på Orust häromdagen och fick uppleva en gedigen sightseing utav en inbiten Orustbo. Kulturkrock kan man tycka , men det gick bra. Så mamma kan sova gott, ifall hen läser dethär. Sedan vart det tänkt att jag skulle ha en lugn hemmakväll med familjen, det vill säga jag och min lille katt, men istället fick jag dra på spontanmaskerad, är det alldeles för svårt att gissa vad jag klädde ut mig till ? Jag utropade "Men jag har ingenting att klä ut mig till!" och Britschgi skrattar och skämtar att jag kan vara utklädd till Döden i Det Sjunde Inseglet eftersom jag är så lik honom. Sagt och gjort, en cape och svart läppstift gjorde mig till en bra look-a-like , nu är jag både tant och död. Tråkigt nog var festen full utav pubertala 16-åringar vars primära fritidsintressen var att röka på och supa, vara bad-ass och tafsa på varandra offentligt. När jag frågade ifall de visste vad jag var utklädd till svarade de entusiatiskt "JA! Du är liemannen i The Sims" och i den stunden föddes en ny bekymmersrynka i min panna. Dagens ungdom. Som ni ser ovan kom jag över en Stormtrooper-mask och beslutade mig för att leva med den eländiga tillvaron utav småbarn som förmodligen inte fått sin mens än och drack mig salongsberusad till den grad att mina svåra indie-moves kickade igång. Ja de måste verkligen ha uppskattat att Mormor Mathilda luktade på korken med dem, det måste sett roligt ut att en gammal tant kommer och svänger sina lurviga i ångorna utav hormoner, alkohol och weed. Ja jag skall inte klaga, kände mig helt klart liten och patetisk! Fem poäng till Tant.
Mathilda Döden Karlsson påväg mot festfanskapet.
När Britschgi kommer in i rummet dansar bebisarna på borden.
Men lugn och fin, jag fick också två baby boys som boxerade runt mig på toaletten på befallning.
