Nytt nytt nytt.
På tiden att göra någonting åt saken men;
Nytt nummer
Ny mailadress
och ny blogg.
På tiden att jag delar med mig utav detta kanske, men skriv här i kommentarsfältet, eller maila på [email protected] ifall ni vill ha den nya bloggen, eller nummer för den delen.
glitter och enhörningar!
Mathilda.
och ny blogg.
På tiden att jag delar med mig utav detta kanske, men skriv här i kommentarsfältet, eller maila på [email protected] ifall ni vill ha den nya bloggen, eller nummer för den delen.
glitter och enhörningar!
Mathilda.
Plagiat!
Vad synonymer.se säger om ordet:
PLAGIAT
efterapning, efterbildning, härmning, stöld, slavisk kopia, avskrift, imitation
Jag har bestämt mig för att förmodligen sluta blogga, är det alldeles för tokigt svårt att sätta ett citattecken framför en lånad mening och avsluta med ett likadant förstår jag inte varför jag skall fortsätta skriva, eller bara använda sig utav ohämmad efterapning. Blir till viss del smickrad, men i slutändan är det inte särskilt roligt längre. Jag kanske startar upp en ny blogg! Jag vet inte ännu, men isåfall med begränsat antal läsare som jag själv väljer ut då jag faktiskt skriver för mig själv, och ingen annan.
Vill ni fortfarande ha lite grapewinefuckers så hittar ni det mesta utav mitt skrivsätt här bland annat.
Det har varit mycket givande att få skriva här, jag kommer ju inte gå och kola vippen eller så. Nej jag är en alldeles för idog krutkärring för sådant, har ju överlevt hittills menar jag.
Love and rockets!
Sigh no more, no more.
En snabb summering utav förra veckan, och nu är det tydligen dags för en ny. Jag ska inte klaga, klarade mig ifrån måndagsångesten någorlunda, trots att jag inte fick gjort ett smack egentligen. Rent spontant kan jag känna att jag råkat få en eller två inlämningar i skolan efter mig men med en bokad pluggsession med en klasskompis senare så gjorde inte det så mycket. Den här veckan har moder natur lyckats blåsa ner mig i ett dike fullt med vassa stenar, jag gick in i en dörr idag och en alkis knäade mig för att jag tog upp ett helt säte med min tygpåse vilket jag _aldrig_ annars gör så ett slags tecken var det sannerligen.
På Torsdag bär det av mot grabben och längtar nog mer än någonsin. Behöver rotas upp en aning, och jag mår så himla bra där borta.
På Torsdag bär det av mot grabben och längtar nog mer än någonsin. Behöver rotas upp en aning, och jag mår så himla bra där borta.
Och jag spelade höghus i en dockteater och ramlade omkring, klottrade slagord med näsblod.
Den här kvällen är likt ett rovdjur alldeles galet hotfull och skrämmande.
Jag säger inte att jag är rädd, eller ängslig.
Kanske bara lite men inte särskilt märkbart, egentligen. Jag försöker vara stolt, och blotta strupen även om det kanske slutar med en halspulsåder sliten i bitar. Metaforiskt, förstås. Det finns ingen räddning för oss obotliga sub-poeter för visst har vi väl aldrig förtjänat en titel för orden vi lånat.
Jag vill visa att jag inte alls är rädd för livet. Faktum är att jag är så trygg och lycklig, men kvällar som dessa cirkulerar det ständigt runt tankar som "Vilka vänner kommer klara av en till nederbörd och vilka kommer vara redo med galoner och paraply? Kommer jag sitta här i en förort utav miljoner om ett år eller har jag hittat något menlöst substitut ute i en hydda på en obskyr ö? Sitter Reinfeldt kvar på sin pediestal och polerar flinten nästa gång det är dags för de politiska högafflarna och facklorna att skrika för döva öron, komma med tomma löften och sälja själen till satan? Kommer det gå bra på sjukhuset på tisdag och kommer det gå bra om 10 år? Kommer jag alltid avsky tomat och oliver, kommer jag veta vart jag ska gå alls?"
Det är egentligen inte så märkvärdigt. Jag borde nog inte lägga någon tyngd på frågor jag inte kan svaret på. Jag studerar, jag kommer vara med och rädda liv om än vara en väldigt liten roll i det hela men jag kommer vara där och ge människor det lilla hoppet som ibland kan behövas. Jag lever och jag älskar, om än med en sådan skräck. Men ni ska veta att jag älskar, ibland har jag knappt tid med annat. Jag blundar hårt i betongen och dansar vart jag än är påväg och förnekar den allra sista skuren vinter, det är dags för vår och jag godtar inte längre någonting annat.
Skrapa upp knäna, det läker. Det gör verkligen ingenting att trilla, jag kan resa på mig och borsta av dammet.
Du är ditt eget djur.
Jag säger inte att jag är rädd, eller ängslig.
Kanske bara lite men inte särskilt märkbart, egentligen. Jag försöker vara stolt, och blotta strupen även om det kanske slutar med en halspulsåder sliten i bitar. Metaforiskt, förstås. Det finns ingen räddning för oss obotliga sub-poeter för visst har vi väl aldrig förtjänat en titel för orden vi lånat.
Jag vill visa att jag inte alls är rädd för livet. Faktum är att jag är så trygg och lycklig, men kvällar som dessa cirkulerar det ständigt runt tankar som "Vilka vänner kommer klara av en till nederbörd och vilka kommer vara redo med galoner och paraply? Kommer jag sitta här i en förort utav miljoner om ett år eller har jag hittat något menlöst substitut ute i en hydda på en obskyr ö? Sitter Reinfeldt kvar på sin pediestal och polerar flinten nästa gång det är dags för de politiska högafflarna och facklorna att skrika för döva öron, komma med tomma löften och sälja själen till satan? Kommer det gå bra på sjukhuset på tisdag och kommer det gå bra om 10 år? Kommer jag alltid avsky tomat och oliver, kommer jag veta vart jag ska gå alls?"
Det är egentligen inte så märkvärdigt. Jag borde nog inte lägga någon tyngd på frågor jag inte kan svaret på. Jag studerar, jag kommer vara med och rädda liv om än vara en väldigt liten roll i det hela men jag kommer vara där och ge människor det lilla hoppet som ibland kan behövas. Jag lever och jag älskar, om än med en sådan skräck. Men ni ska veta att jag älskar, ibland har jag knappt tid med annat. Jag blundar hårt i betongen och dansar vart jag än är påväg och förnekar den allra sista skuren vinter, det är dags för vår och jag godtar inte längre någonting annat.
Skrapa upp knäna, det läker. Det gör verkligen ingenting att trilla, jag kan resa på mig och borsta av dammet.
Du är ditt eget djur.
You're so cute when you're slurring your speech, but they're closing the bar and they want us to leave.
Så nu har den drabbat även mig. Förbannelsen, den för mig ännu outforskade smärtan fram till idag. Det mystiska svarta hålet utav kvinnors smärta en gång i månaden. Jag har kommit lindrigt undan fram tills nu, någon smärta har det inte varit på tal om, jag och gud förhandlade. Jag bad om att lindra framtida smärtan och då gjorde han mig bara beklagerligt kroniskt ful istället. It seemed about legit back then, men nu vet jag inte.
Så igår tog jag mig an halv skoldag och sedan hem en sväng. Började på uppgiften i Etik och människans livsvillkor vilket är sjukt intressant. Sedan åkte jag in mot stan för att över en kopp kaffe riva upp bröstkorgen en aning, låta det som finns där få vädras ur för sådant kan minst sagt behövas ibland. Efter det fotograferade jag och min vän en skvätt, så jag fick rasta min lilla konstnärssjäl.
Nu åker jag mot tryggheten i Mölnebo, hjärta och själ.
Kom, vi byter ut pesten mot kolera.
"Ska vi tända eld på staden och sedan springa och gömma oss?"
Ansiktena är av porslin, pudrade och hårda.
Leendet dom har är påsminkat med det senaste skiten reklam skyltat med.
Generationer efter generationer ter sig som djur och samlas vid vattenhålet.
Baren. Ölen. Vodkaredbull tack!
Kuk och fitta är i fokus. Ju mer man knullar desto bättre mår man.
Parningslekar och en önskan att kunna få alkoholen direkt i blodet.
I dropp så att man slipper känna smaken av avslagen öl och vinets beskhet.
"Jag har en tändare. Ingen kommer fatta att det var vi."
Ciggfimpar utanför rökrutan. Det borde vara straffbart.
Göteborg är ju en fin stad och ska vi vara noga.
Låt oss vara politiskt korrekta och inte dela sminkrum med nazister.
Vi är inskrivna i kyrkan för fikat.
'Lev och låt leva' vi blundar för slagsmål på gatan och håller för öronen
när utsatta ber om en slant.
Nej, nej. Vi säger inte vad vi tycker.
Bara när vi hävt i oss öl tills vi spyr utanför mac donalds.
Generationer efter generationer lever i en eld som dom tror värmer dom.
"Vi tänder eld på skiten. För visst är vi inte som dom?"
e.c
Min favoritfärg är både grön och röd. Att hälften av mina dikter handlar om hur det är att vara död, eller olika sätt att dö på. Jag har inte krockat i någon bil ens. Visste du att jag bröt min arm två gånger och hatar penicillin?
Tillbaka i staden jag har förälskat mig i, och jag har så mycket jag vill berätta, men mina kära läsare det sparar vi åt en regnigare dag.
Bland brustna hjärtan brister knopparna.
Lova att ni lovar.
Jag låter mig bestämt luta huvudet tillbaka.
Jag ser mig själv sitta bland brustna små hjärtan
men tro mig när jag ser knopparna brista.
Det finns någonting som kan lova er barfotadans och lättade bröstkorgar.
Mörkret kommer byta av med ljuset, vad ni än lider utav.
Det finns någonting som kan lova er barfotadans och lättade bröstkorgar.
Mörkret kommer byta av med ljuset, vad ni än lider utav.
Vad som än skaver eller klämmer.
Jag vet inte ens vad jag skall säga, men lova att ni lovar.
Det finns någonting som gör allting nytt.
Jag vill lova er för jag bröt upp ur asfalten
jag låg på knä och tog aldrig din hand.
Jag satt och grät på golvet och bad er låta mig vara.
Jag vet inte ens vad jag skall säga, men lova att ni lovar.
Det finns någonting som gör allting nytt.
Jag vill lova er för jag bröt upp ur asfalten
jag låg på knä och tog aldrig din hand.
Jag satt och grät på golvet och bad er låta mig vara.
När du erbjöd mig din hand tog jag knappt ett finger.
Men du hjälpte mina knoppar att brista.
När vet man att man vågar älska?
Men du hjälpte mina knoppar att brista.
När vet man att man vågar älska?
Frågor.
Snodd från deerheart.
1. Vad heter du?
Mathilda Karlsson
2. Vad kallas du för?
Förr kallades jag Mathi.
3. Vad vill du att folk ska kalla dig?
Det kvittar faktiskt.
4. Vad gör du just nu?
Ligger vansinnigt uttråkad i väntan på vännerna. Kvällen bjuder på vin och tårtkalas!
5. Vad skulle du egentligen vilja göra just nu?
Mina främsta cravings just nu är pussar och vin.
6. Vad har du på dig?
Min nya klänning och strumpbyxor.
7. Vad har du gjort idag?
Legat i sängen, diskat och drömt mig iväg till Gävle.
8. Vad var det roligaste med din dag?
Att vakna upp bredvid Rebecca och ha kombinerar kaffe-och-te-rep i sängen.
9. Vad var det tråkigaste med din dag?
Huvudvärk och illamående.
10. Om du fick beskriva en perfekt dag, hur skulle den då vara?
Den skulle börja med att vakna bredvid min grabb, äta en frukost i sängen med tusentals pussar och mycket kaffe, sedan en picknick i Vasaparken med kärlek och vänner, promenad genom staden, kanske trilla in på någon bar och dansa barfotadans när sommaren ser på, få smaka på det ljuva i livet utan varken smärta eller ångest, inte behöva vara sjuk eller ensam. Bara få dansa med livet en stund.
Äntligen tillbaka.
Det här får vi aldrig tillbaka, det här är dansen före döden.
Nu kysser vi den här veckan i skogen adjö, åker hem till mina föräldrar för en natt med Dvärgdrottningen.
Min nya klänning sitter som gjutet på mig, jag överväger att begravas i den, och för er som inte fått detta
bekräftat så skall DETTA vara själva soundtracket under begravningsceremonin. Så det inte blir några sådana
där missförstånd med mera. Ribban länkade Thomas Stenströms senaste låt som minst sagt förtjänar att
hamna i rampljuset på le grapewinefuckers en sådan här kall torsdagskväll. Nu kommer mina hjärtas ljus
snart och skall förbereda mig mentalt på att kramas som om det inte fanns någon morgondag.
Mathilda.
Mathilda.
Lika barn avvika bäst, jag drar som ett bloss på min cigarett.
Igår fick jag kramar utav Pontus och Henke
ligga på golvet och gosa med älskade Doris.
Idag står jag upp för att vara ett Guds barn.
Idag åker jag till Åstol för att få krama min älskade familj.
Idag finns det inte ett gruskorn till sten i mitt bröst.
Idag så lever jag mer än någonsin förut.
In a white room with black curtains near the station.
A GIRL IS A GUN
Last nite.
The Strokes – Last Nite
Nu skall jag inte var alldeles för nostalgisk, men kan inte låta bli att dela med mig utav de bilderna jag hittade på mitt gamla rum hos min föräldrar ute på Åstol. Ser ju ganska olikt ut jämfört med mitt nya hem i Göteborg, men ja jag erkänner att jag saknar det ibland.
Men det finns mer jag saknar. Pojken jag lämnade kvar i min säng imorse efter etthundra pussar, men som jag kommer mötas utav när jag kommer hem. Jag saknar Dvärgdrottningen trots att jag träffade henne igår dock väldigt snabbt. Hon hade gjort någonting åt den mastodonta krulliga hårbollen som brukar pryda hennes huvud (den genen har drabbat endast mig och Christine utav någon konstig anledning) och såg faktiskt riktigt söt ut. Det nalkas middag och vin ikväll, och det får tiden att gå relativt fort här på jobbet. Idag är sista dagen iallafall denna veckan på jobbet. Sedan får vi se vad som händer , men det lägger jag inte allt för mycket tankekraft på just nu. Skall söka ytterligare två jobb idag, så det får flyta på om än kanske utan resultat. Det får gå ändå!
Denna vintern firar jag förresten att jag för första gången på 7-8 år som jag inte hamnat i vinterdepression som brukar infalla i mitten av Oktober någon gång. Tror smärtan från i somras slog ut det mesta. Men nu skall jag äntligen få vara glad precis som alla andra!
/ Hjärta själ, hjärta själ.
Nu skall jag inte var alldeles för nostalgisk, men kan inte låta bli att dela med mig utav de bilderna jag hittade på mitt gamla rum hos min föräldrar ute på Åstol. Ser ju ganska olikt ut jämfört med mitt nya hem i Göteborg, men ja jag erkänner att jag saknar det ibland.
Men det finns mer jag saknar. Pojken jag lämnade kvar i min säng imorse efter etthundra pussar, men som jag kommer mötas utav när jag kommer hem. Jag saknar Dvärgdrottningen trots att jag träffade henne igår dock väldigt snabbt. Hon hade gjort någonting åt den mastodonta krulliga hårbollen som brukar pryda hennes huvud (den genen har drabbat endast mig och Christine utav någon konstig anledning) och såg faktiskt riktigt söt ut. Det nalkas middag och vin ikväll, och det får tiden att gå relativt fort här på jobbet. Idag är sista dagen iallafall denna veckan på jobbet. Sedan får vi se vad som händer , men det lägger jag inte allt för mycket tankekraft på just nu. Skall söka ytterligare två jobb idag, så det får flyta på om än kanske utan resultat. Det får gå ändå!
Denna vintern firar jag förresten att jag för första gången på 7-8 år som jag inte hamnat i vinterdepression som brukar infalla i mitten av Oktober någon gång. Tror smärtan från i somras slog ut det mesta. Men nu skall jag äntligen få vara glad precis som alla andra!
/ Hjärta själ, hjärta själ.
He lives with the bottle, that's the way it is. He says his body's too old for working, his body's too young to look like his.
Life handed us a paycheck, we said "We worked harder than this!"
We are humming birds who are just not going to move
And there's good news for people who love bad news
We are hummingbirds who've lost the plot and we will not move
We have great news for anyone who loves bad news.
Dagarna flyter på, jag saknar mycket och ständigt.
Avstånd är ett förskräckligt ord, distans är finare och framstår också som mer nyttigt men när skall vi sluta klä det fruktansvärda i ord?
And there's good news for people who love bad news
We are hummingbirds who've lost the plot and we will not move
We have great news for anyone who loves bad news.
Dagarna flyter på, jag saknar mycket och ständigt.
Avstånd är ett förskräckligt ord, distans är finare och framstår också som mer nyttigt men när skall vi sluta klä det fruktansvärda i ord?
Ord som längtan, distans, saknad, åtrå. När varenda cell i min kropp skriker dessa sorgligt fina ord vill jag tysta ner det med en klapp på kinden och säga, vänta. Vänta lite till. Några dagar bara, det är allt. Jag lovar. Och när man sagt allting man vill säga, och när man gått klart vägarna, när man snubblat på sista ordet och knäna blivit alldeles svaga, när man ej blir skymfad mer och endast känner godhet och värme vart man än går. Är vi lyckliga då? Jag ha sommarregn i bröstkorgen, vill dansa barfota. Det pågår ett discoinferno i bröstkorgen som säger "Äntligen blev det din tur! Det är din tur att må bra nu!" Och jag gottar mig i just den här stunden när det får lov att vara min tur.
Jag sitter på mitt provisoriska jobb, kaffet flödar och fingrarna kliar. Jag gör någonting, om än väldigt lite. Tänkte diska lite, fixa iordning på kontoret som tack. Jag känner inget behov av att åka ut och resa runt i världen just nu, trots att det lockar en aning. Jag har inte lust att hävda mig mer, eller att vara ute och dansa med rödvin och cigaretter långt in på småtimmarna. Jag vet att tant-stämpeln kommer göra sig hörd nu men det är faktiskt bara så himla skönt att lugnt och stilla få leva. Om än ensam och ibland nedstämd, det kommer ingen människa ifrån, men ibland så fylld med ro att någonting annat vore överflödigt.
- Passionerad sentimental bloggerska.
- Passionerad sentimental bloggerska.
