Into the light of the dark black night.
(The Beatles)
Jag börjar längta hem, men bara lite. Ibland behöver man fly ifrån allt för att komma ihåg vart man är och vart man vill vara. Det tog mig ett besök på skansen, en fika, ett pannkaksparty och en tatuering för mig att förstå det. På fredag traskar jag och Jessika iväg till Smörslottsgatan och kollar in lägenheten, en milstolpe jag alldeles för länge velat kliva över. Tatueringen sitter bra där på handleden, redo att varenda dag påminna mig om att svart är ingen färg det är så man känner sig, och mina brutna vingar kanske inte är det stabilaste sättet att ta sig fram på, men mina insjunkna ögon lär sig att se, varenda dag. Jag lär mig att se, att mitt hjärtas sång är det enda som når in när mörkret lägger sig. Det börjar ljusna, och det gör mig så lycklig.
Imorgon fyller jag i det sista på tatueringen, sen ska jag hem till mina cupcakes Jessika och Erica. Stockholm må vara huvudstaden och lite till, men ingenting är som mitt älskade Göteborg.
Tack för att du var min klippa, D.
Stockholm calling.
På fredag kväll ska vi kolla in vår nya lägenhet, känns som det behöver en note för sig själv. Stockholm är fejnt. Tidsinställt inlägg och grejer.
It's a perfect day to be missunderstood.
Egna rubriker sätter ribban. Jag har druckit kaffe och tittat på ankor och fått myror i brallan. Jag har gått rätt och hittat vilse, eller tvärtom. Jag har sjungt och övat, har blivit uppraggad av en 4-åring dessutom. Det händer sällan utanför ett cirkustält numera. Jag ska tatuera mig i veckan för inget mindre än två stycken hundralappar. Slå det ni. Godnatt.
luk whå i gat last wiek, gad aim so asum.
Jag kan inte låta bli att lära mig hur allt fungerar, jag vill inte vara sämre än någon annan.
Jag lär mig varenda dag. Hela livet är den där klyschiga resa folk pratar om, det är så sant. Jag lär mig att kvantiteten slår ur kvaliteten för att vi människor fungerar just så. Mycket folk, mycket stuff, mycket sprit, mycket liv, fastän man inte behöver särskilt mycket alls. Vet du vart du står så behöver du inte mer, kanske en liten grupp människor utav kvalitet och alkohol är ändå bara ett substitut, det vet vi. Jag har stått vid den punkt att vart jag än vänder mig möter jag ondska och hat, jag har förbrukat substitut på fel sätt och jag har vänt mig till människor som inte egentligen bryr sig eller vill förstå, jag har sökt hjälp hos fel människor. Men de senaste dagarna har jag lärt mig. Lärt mig hur jag vinner över min kroniska narkolepsi. Jag stod upp hela konserten på Timbuktu & Damn och Hoffmaestro, jag inte bara stod utan jag dansade tills benen knappt bar mig. För jag visste, så jävla väl att Jessika och Erica var där och skulle hjälpa mig om jag föll. Vi dansade i toalettkön, vi dansade i publiken, vi dansade över hela konsertområdet. Vi gick hem avslagna men glada, och jag somnade som en sten. Jag har firat min allra bästa vän och försökt ge henne en förtjänlig födelsedag, två dagar i rad. Jag är så rädd för att bli bortglömd. Men jag har lärt mig. Det bråkas och håller på i min familj just nu, jag behövde komma bort därifrån men det förföljer mig giftigt. Jag vill visa er ett kapitel i min bok. 90% utav er kommer inte bry er alls, jag bryr mig inte. Ta det för vad det är, för jag kan inte låtsas att jag är någonting. Jag vill inte låtsas mer.
"Kapitel 4 _gravstenar_eller_gatstenar_? - Jason_D
Det pågår ett inbördeskrig, ett inombordskrig. Klaffarna klaffar och vener och artärer gör revolution. Det är en tjock dimma framför ögonen, och ur öronen rinner min gråa hjärnsubstans ut, ner längs halsen. Luftrören drar ihop sig, ögonen rinner och öronen värker. Det kallas fysiskt immunförsvar. Det är jag som brutit ned det, till viss del. Nys inte på mig är du så rar, det kan bli det sista du ser utav mig. Så nys inte bort mig är du gullig, jag vill uppleva mer än så. Jag vill dansa lite till, älska lite mer, krama många fler. Får jag lov att göra det? Jag vill bevara hemligheter, springa barfota som en hippie och nynna en massa mer. Så nys inte på mig du vackra, jag vill dra några fler vita nödlögner, jag vill viska lite till, skrika lite mer, ta en främmande människa i hand och säga "kom igen, du är unik". Jag är inte dödligt sjuk, jag bär inte på någon galen psykotisk sjukdom. Men jag är sjuk och jag vill leva lite till.
Mitt fysiska immunförsvar brottas med huvudet. Jag snyter ut min hjärna i en papperstuss och ner i papperskorgen. Jag hostar blod som hjärtat frentiskt pumpar ut, det bultar så frenetiskt. En underaktiv del i hjärnan försöker hålla mig vaken, men narkolepsin vinner utan medicin. Astman vinner mot lungorna, cigaretterna fräser förnöjt när de vinner över astman. Röken singlar sakta upp mot himlen, flyr ifrån eländet.
Kaffedoften tränger igenom den gamla lukten utav lägenheten, vi har tänt ljus och ställt fram en spartansk frukost. Läser om Edie Sedgwicks fantastiska liv och fascineras, lite vackert. Ljudet utav morotstavar mot tänderna är mer påtagligt än mitt ihärdiga skrivande. byt rad - pling.
Låt mig få slut på kriget nom mig, jag har tagit andras bördor, jag har tagit mina, jag har blivit tvingad sex mot min vilja, tvungen att säga "Det gör ingenting, du är förlåten", med religiösa föräldrar som hävdar att man alltid ska förlåta, alltid lyssna, och alltid förstå. Hjälpa och plåstra om. Vilket gjort att jag gett bort min glöd, horat ut min karaktär och min intuition har runnit ut.
Egentligen gör det inte så mycket. Jag spelar på det jag har kvar nu. Vänner kanske inte förstår vad som hände, men det har ingen betydelse, allt jag vill är att bara leva lite till. Älska lite till, pussa fler på pannan och ge bort min hand, för ett slag. En tickande mobil bomb, med inombordskrig inom mig, med det enda målet att leva lite extra. Ta sig framåt och sluta begära mer än nödvändigt. För vem kan besegra en galen värld utan att släppa repen som håller uppe sin egen fasad. Vi betraktar på håll för vi inte är redo för vårt eget krig ännu.
Snart kommer vi alla stå på rad och blotta våra ömma huvuden, och kämpa emot galenskapen, med full utrustning. Kropp och själ, kropp och själ.
Låt mig leva lite till, jag vill inte missa revolutionen. Jag vill vara med.
Mathilda Karlsson 19/8-11"
24 augusti är 3 år och en massa blåmärken. och det svider ända in i benmärgen.
Jag saknar dig så det gör ont.
jag hörde om nån som stal en bil...............
Det är så här det är att bo landet, skitigt och kossigt. Men jag såg ut såhär idag. Det hör ju inte till vardagen med "dagens outfit" här på bloggen men undantag sker emellanåt, så konservativ är jag då rakt inte. Så när homosexualiteten ändå frodar här på vindruvsknullare blågg punkt esse så kan jag berätta vart det hela härstammar.
Sjalen/scarfen är min mors, helst vill hon nog se mig död om jag lånar den mera, men det man inte vet har man inte ont utav.
Jeansjackan köpte jag så sent som igår för 70 spänn på Stadsmissionen, kap!
Klänningen är ingen mindre än Jessikas, vart hon fann den fina sak har jag inte en susning om.
Skärpet är också Jessikas, vi är ju trots allt inneboende med varandra och förblir så ett bra tag framöver.
Leggins från h&m skulle jag gissa på , dom har ett par år på nacken nu.
Skorna blev mina för 80 riksdaler, också second hand.
Väskan som ni fick se igår, som ni nu ser lite bättra kostade en hundralapp och det är förmodligen min finaste pryl just nu.
Glasögon från h&m, jessikas.
Halsbandet hittade jag på marken, eller själva brickan då. Den har jag satt fast i ett gem som sitter i en kedja.
Skorna blev mina för 80 riksdaler, också second hand.
Väskan som ni fick se igår, som ni nu ser lite bättra kostade en hundralapp och det är förmodligen min finaste pryl just nu.
Glasögon från h&m, jessikas.
Halsbandet hittade jag på marken, eller själva brickan då. Den har jag satt fast i ett gem som sitter i en kedja.
Ringen köpte min syster till mig på Indiska.
Det var inte så farligt faktiskt, utmanar mina rädslor och så vidare. Förutom kossor, gräs och skit är landet fullt utav kryp. Vi har röjt i pingisrummet ikväll (Vi som i Jessika, medan jag står på vippen till storböl och kliar mig frenetiskt och känner hur jag snart smälter ihop till en fläck på betonggolvet) som kryllade utav gråshuggor och annat äckelpäckel. Vi försöker partyfiera stället, men jag sätter inte min fot där på lördag om jag inte fått försäkrat för mig att alla kryp är förintade från jordens yta (iallafall där jag befinner mig).
Imorgon är en jobbig dag. Det är snart imorgon, och vi far in till staden och glömmer bort varför vi finns. Inatt är en jobbig natt och det är lika bra att ta itu med den på en gång, godnatt mina frånvarande läsare.
Det var inte så farligt faktiskt, utmanar mina rädslor och så vidare. Förutom kossor, gräs och skit är landet fullt utav kryp. Vi har röjt i pingisrummet ikväll (Vi som i Jessika, medan jag står på vippen till storböl och kliar mig frenetiskt och känner hur jag snart smälter ihop till en fläck på betonggolvet) som kryllade utav gråshuggor och annat äckelpäckel. Vi försöker partyfiera stället, men jag sätter inte min fot där på lördag om jag inte fått försäkrat för mig att alla kryp är förintade från jordens yta (iallafall där jag befinner mig).
Imorgon är en jobbig dag. Det är snart imorgon, och vi far in till staden och glömmer bort varför vi finns. Inatt är en jobbig natt och det är lika bra att ta itu med den på en gång, godnatt mina frånvarande läsare.
Above ALL things, i believe in LOVE! Muuu.
thiz nevah happendh.................
This is my new thingz omg! Fyndade rompan av mig för ovanlighetens skull..............och så petade jag på en annan rompa. Dålig bild på väskan, den är fan finaste fyndet i världen, en hundralapp för den perfekta ryggsäcken!
Jag cad id audt, stängde av alla känslor för ett par dygn. Sen grät jag i ett par dagar, och nu har jag detoxat min kropp ifrån smärta och elände. Det är där, fast det känns inte. Jag flyttade hemifrån, då tillät jag mig att släppa en tår igen, flera stycken och ett inlägg min syster trackade sönder mig för. Ja visst ja, i min familj får man inte känna någonting. Så jag är utflyttad, en outcast och ganska hemlös. Bor i kossornas rike för tillfället, och i Johanneberg ibland när vi behöver åka in till staden. En etta vid östra sjukhuset står och väntar på oss och min far har fixat nödpengar åt mig - mina körkortspengar som jag inte kan använda till körkort ändå - så jag har råd med hyra tills jag fixat ett jobb. Vi har släpat runt på en sopsäck i Göteborg i hopp om att komma hem med den till kuballe i behåll, fann Olivia och Pontus (eller de fann oss, och sopsäcken) utanför Espresso House där vi smakade av en kopp kaffe innan tåget, och sedan åkte vidare till Kuballe. Förutom det var jag på sjukhuset imorse, fick bättre tabletter för narkolepsin och sen åkte vi vidare mot Kortedala som ledde oss till vårt kära stadsmissionen med en syster och en pratglad Carina, fynden ser ni ovanför och på min kropp för tillfället. Vet att detta är bara informationsbug men jag tänker inte krydda med några lättsamma skämt, eller berätta en tårdrypande snutt, ta det för vad det är. Med en bonus som den här:
(Del 1 & 2, vi är lite långrandiga utav oss....)
It's a perfect day to cut off my head and keep it under my bed.
Hej folket, Mathilda är tillbaka på ön. Omringad utav vatten och en eländig familj. Börjar jobba om två timmar men jag sitter här ändå, tänkte gå och sätta mig på klipporna också. Be Jessika köpa lite godis eftersom påsen var nästan tom när vi vaknade utav en okänd anledning. Min uppdatering har inte varit något vidare. Jag har legat lågt. Jag har dampat inne på Sticky Fingers klamydiatoaletter, cyklat in i en bil och sagt "Jag ber om ursäkt, du var lite ivägen bara" sovit i Olivias lägenhet som spökar, jag har skrivit 4 kapitel på min bok då jag äntligen fick köpt färgband till skrivmaskinen, cyklat runt på min nya cykel, suttit fyra timmar utanför lägenheten med en sovande jessika där inne som inte hör mitt knackande, ringt Robert och bett om ursäkt, fikat med Adrian trots att vårt stammiscafé (Vanilj i Vasa) var under renovering, vi backade bakåt lite och hamnade på Café Mio istället, jag har träffat världens mest fantastiska Erica och hennes loverboy Hugo som var så söta så det knastrade i tänderna på en. Jag planerar Jessikas present just nu, och hur jag ska komma härifrån efter jobbet och sedan tillbaks på morgonen och sen fortsätta hela kvällen. För sedan är det bara att dra och inte sätta min fot här igen.
Det låter brutalt men det är sant, jag är så infekterad utav denhär ön. Skall eventuellt få en 2:a i stan med Jessika, där ska jag börja leva igen.
Did you see that? My head just fell off and everyone sighed and said "not again"
Blev utelåst från jobbet idag. Gjorde tabben att låta Fredrika ha koll på nycklarna, vilket självfallet ledde till att jag blev sittandes utanför i 20 min för att hon hade raggat upp ett gammalt pratglatt par på vägen. Har hennes konstiga tröja på mig, mossgrön med massa mysiga mönster och fransar i luvan, till mitt röda hår ser jag ut som ett äkta troll, jag tycker det är mysigt. Förutom det har vi repat idag, allt mellan himmel och jord och det var skönt. När jag sjunger filtreras resten utav mörka sorlen bort och jag glömmer lite hur det är, och varför. Vet inte vad jag ska säga om det, riktigt. Jag försöker hålla mig neutral men klockan tickar som en frenetisk bomb som bara väntar på att få detoneras i min bröstkorg. 24e augusti. Jag försöker hålla mig sysselsatt, undviker att vara berusad oavsett preparat men det funkar inte. Måste bedöva smärtan på något vis, känner mig envis.
Tre år är en väldigt kort tid, egentligen.
Who killed Davey Moore? Why an' what's the reason for?
(Bob Dylan)
Spenderar den sista lediga tiden i mitt liv (restrerande 5h innan jag börjar jobba) på att titta på 8 mile, hide & seek och annan förfärligt klyschig men ack så mysig skit. Ronja har intagit tronen i form utav vår alldeles för sköna skinnsoffa, ska försöka sno åt mig lite plats utan att bli av med handen. Finns det hjärterum så finns det stjärterum. Ronja har blivit så grinig på senare dagar, sedan pappa åkte till norge för att fiska, hon är väl avundsjuk! Jag ser ut som en föråldrad Johnny Cash eller liknande, förlåt för det. Eller nej förresten jag tar tillbaks det där, tack för det!
Raindrops keeps falling on my head, dumdididum!
Spenderar den sista lediga tiden i mitt liv (restrerande 5h innan jag börjar jobba) på att titta på 8 mile, hide & seek och annan förfärligt klyschig men ack så mysig skit. Ronja har intagit tronen i form utav vår alldeles för sköna skinnsoffa, ska försöka sno åt mig lite plats utan att bli av med handen. Finns det hjärterum så finns det stjärterum. Ronja har blivit så grinig på senare dagar, sedan pappa åkte till norge för att fiska, hon är väl avundsjuk! Jag ser ut som en föråldrad Johnny Cash eller liknande, förlåt för det. Eller nej förresten jag tar tillbaks det där, tack för det!
Raindrops keeps falling on my head, dumdididum!
"Not me", says the gambling man with his ticket stub still in his hand "My wasn't me that knocked him down My hands never touched him none I didn't commit no ugly sin Anyway, I put money on him to win."
Det ger både för och nackdelar att ha en snygg kompis. Man får många avundsjuka blickar, fast mest är man bara ful, så att säga.
The scream of the ambulance is sounding in my ears. Tell me, Sister Morphine, how long have I been lying here?
(The Rolling Stones)
Idag har jag inte mycket. Jag har en hand ledig, tillägnat tangentbordet. Den andra handen pryds utav en vit kaffekopp med blåa fiskar på kanten. Dire Straits, Immanu El, Cornelis Vreeswijk, The Doors, Thåström, Bon Iver och många fler hjälper mig att andas någorlunda. Jessika också, som kom och somnade vid fotändan utav sängen. Det är ganska lugnt just nu. Ronja tar djupa lugna andetag mot mitt lår, hennes päls är alldeles mjuk mot min kalla hud. Jag gråter tyst. Jag skulle aldrig tillåtit mig själv att göra det igen, jag sa ju att jag skulle växa upp och sluta skrapa knäna i asfalten. Var det inte jag som bad dig växa upp? Så vad gör jag med mina 160 cm och mina barnsliga klarröda lockar, mina stora naiva ögon och alldeles för stora kläder med ett par ännu barnsligare skor på fötterna.
Jag är inte välkommen här, jag vill verkligen inte spendera ännu ett dygn på ett krigsfält. Jag försöker frenetiskt att skriva min egen musik men allt låter så kantigt och fel, intet jag lyckas med längre. Jag försöker rita sju kors i taket med blicken men jag har förlorat min glöd. Jag försöker i min förtvivlan att spänna ansiktsmusklerna i en graciös båge, något som åtminstone är ett helhjärtat försök till ett leende. Kan inte ens skriva längre, det sårar mig. Vad har jag gjort för att mitt huvud ska gå sönder så mycket, att jag tappar allt jag någonsin älskat. Jag ska jobba om några timmar. Hade nästan glömt bort hur det var att stå upp tidigt för att samhället tvingar en. Min fascistoide mor är i full färd att laga mat jag med all säkerhet inte kommer sätta tänderna i, inte ens för alla världens pengar eller andra lyckopiller.
Det är slitsamt att bo på en ö, med det enda målet att ta sig därifrån.
Två flickor på rymmen, återfås mot beskrivning. SOM OM NI KOMMER LYCKAS MED EN UTFÖRLIG BESKRIV PÅ OSS VA! Det är utmattande att bo på en ö som endast bringar olycka och misär i form utav alkohol och fester ända in på småtimmarna. Vi har haft ett allt för fullspäckat schema, ingen vila ingen sömn, vi kör på som ingenting har hänt och tack och lov för det. Vi har som jag tidigare nämt hunnit bli utelåsta ur Olivias lägenhet i Örgryte, vara i staden, komma ifrån stan och gråta ut våra själar pga den helvetiska ön vi bor på. Imorgon kommer Fredrika tillbaka till Åstol, då ska vi fika och prata hemligheter över en kopp kaffe, ser fram emot det. Bilderna får tala, mina ord ger vika och det är inte första gången heller som ni vet. Tiga är guld, som de säger.
Oroa sig inte för cancer och för död, oroa sig inte för all cigarettrök, oroa sig inte för höga skatter, oroa sig inte för bajsbrunt dricksvatten!
(Navid Modiri & Gudarna)
Göteborg, bamsebullar i Haga, Second hand, bussmusik, Rökeriet, Röda stugan, Fest fest fest med dramatik för en hel dokusåpa, klipphäng, röka, dricka, busa. Det låter som en helt vanlig vecka i mitt liv, jag vet. Låt mig ändå försöka få er att förstå att det känns så där vemodigt bra just nu.
Var i Lindome på räkfest, sedan minns jag inget mer men vi fick träffa vår kära Erica åtminstone och det var dagens höjdpunkt.
Filosoferade med fötterna, i sängen med Jessika.
Fick hjälp i hamen utav Jennifer, hon fick all dricks och en stor kulglass, jag är en stolt faster.
Göteborg, bamsebullar i Haga, Second hand, bussmusik, Rökeriet, Röda stugan, Fest fest fest med dramatik för en hel dokusåpa, klipphäng, röka, dricka, busa. Det låter som en helt vanlig vecka i mitt liv, jag vet. Låt mig ändå försöka få er att förstå att det känns så där vemodigt bra just nu.
Var i Lindome på räkfest, sedan minns jag inget mer men vi fick träffa vår kära Erica åtminstone och det var dagens höjdpunkt.
Filosoferade med fötterna, i sängen med Jessika.
Fick hjälp i hamen utav Jennifer, hon fick all dricks och en stor kulglass, jag är en stolt faster.
Sen fick vi lyssna live från hamnen på riktigt bra och mysiga pojkar, inga mindre än min bror och Hampus.
De två andra brorsbarnen var här, och en odräglig bror så pappa fick spader och gick ner och tog en fika för att slippa se eländet bror hade lämnat efter sig, jag och jessika slöt oss och var bittra och snackade skit som riktiga gamlingar.
Vi klottrade på mitt ben, och så åkte vi till Göteborg i full mundering.
Stannade förbi Sundsvik först, dethär är från vår skogspromenad i hopp om att hitta Emanuela.
I Måndags fick vi stockholmsbesök, det första vi gjorde i lägenheten var att bli utlåsta, en svart låssmed pajjade låset för 300 spänn. Fixet var att det inte var vår lägenhet, det var fruktansvärt!
Sista bilden är Robert på sjukhuset för ett par månader sedan, insåg hur mycket jag saknar honom.
Jag försöker alltid få rätsida på mig själv, bli ordentlig Mathilda. Men tänk så är det jag som är rät, och världen sne? Jag vet ju att jag är så vansinnigt kantig och fel, men aldrig skall det bekännas igen. Jag är tillbaks på ruta ett, där jag blir den barmhärtige samariten som springer mellan blanka trötta ögon fyllda med ångest och bakar in en slags tröst som kanske räcker i en halvtimme, sen vidare till nästa par ögon, och nästa, och nästa. Sedan sitter jag där, med alla min sorger och alla andras bördor, som en liten tebjudning sitter vi där och mina egna sorger piskar mig med svarta ångestmoln. Fast det känns så skönt. Att förtränga sina egna problem för ett tag och plantera en längtan i andra människors hjärtan, en funktion jag trodde jag förlorat i min meningslöshet. Kanske är den bara på besök, en stund eller två. Men det gör så ont i mig att jag inte kan tänka på annat än att sopa krossat glas och laga brustna hjärtan, på rullande band.
Tänker avrunda här, med eller utan moral. Jag är så trött på att tänka, ber om ursäkt.
De två andra brorsbarnen var här, och en odräglig bror så pappa fick spader och gick ner och tog en fika för att slippa se eländet bror hade lämnat efter sig, jag och jessika slöt oss och var bittra och snackade skit som riktiga gamlingar.
Vi klottrade på mitt ben, och så åkte vi till Göteborg i full mundering.
Stannade förbi Sundsvik först, dethär är från vår skogspromenad i hopp om att hitta Emanuela.
I Måndags fick vi stockholmsbesök, det första vi gjorde i lägenheten var att bli utlåsta, en svart låssmed pajjade låset för 300 spänn. Fixet var att det inte var vår lägenhet, det var fruktansvärt!
Sista bilden är Robert på sjukhuset för ett par månader sedan, insåg hur mycket jag saknar honom.
Jag försöker alltid få rätsida på mig själv, bli ordentlig Mathilda. Men tänk så är det jag som är rät, och världen sne? Jag vet ju att jag är så vansinnigt kantig och fel, men aldrig skall det bekännas igen. Jag är tillbaks på ruta ett, där jag blir den barmhärtige samariten som springer mellan blanka trötta ögon fyllda med ångest och bakar in en slags tröst som kanske räcker i en halvtimme, sen vidare till nästa par ögon, och nästa, och nästa. Sedan sitter jag där, med alla min sorger och alla andras bördor, som en liten tebjudning sitter vi där och mina egna sorger piskar mig med svarta ångestmoln. Fast det känns så skönt. Att förtränga sina egna problem för ett tag och plantera en längtan i andra människors hjärtan, en funktion jag trodde jag förlorat i min meningslöshet. Kanske är den bara på besök, en stund eller två. Men det gör så ont i mig att jag inte kan tänka på annat än att sopa krossat glas och laga brustna hjärtan, på rullande band.
Tänker avrunda här, med eller utan moral. Jag är så trött på att tänka, ber om ursäkt.
Vart jag än i världen vänder, har jag mina vänner med varma öppna händer.
Jag är tillbaka, ibland. Tänkte dela med mig utav min vackra vän, som vi kämpade oss iväg på en cykel till Hisingen för, endast för att vi är två spontana själar som mycket hellre lägger tid på bra människor med någonting inannför pannbenet, hellre för mycket än för lite skulle jag vilja säga. Cred till Jessika som fotade det mesta (Nikon D60, standardobjektiv) men bilderna ovan tog jag och la på några sköna lager, jag och photoshop har glidit ifrån varandra ganska rejält.
Veckan är späckad iallfall, imorgon skall jag jobba för första gången på ett bra tag. Och sedan blir det allt från Sundsvik med Emanuela, och sen får vi finbesök från Stockholm och någonstans däremellan ska jag finna tid för damen ovanför. Åstol skall nyttjas, utan att vantrivas och det är väl den största utmaningen hitills.
Jag har mer eller mindre haft ihjäl den här bloggen, jag ber om ursäkt för det. Jag är säkert tillbaka, när bitterheten slår över, ska bara blomma ut lite först. Och till er andra; shine on you crazy diamonds.
Allt jag hör är Bob Hund och kladdkaka.
En helt vanlig ödesdiger dag i Mathilda Karlsson kobenta liv. Jag är tillbaks på ön, det springer runt ungar överallt, och inte en tyst minut. Men det gör inte så mycket faktiskt, Jennifer var vår hamn-nisse igår, delade ut broschyrer åt griniga båtgäster och som belöning fick hon en stor kulglass! Det händer inte alldeles för mycket just nu, det är delvis skönt men det kliar i benen, jag vill tillbaks till stan. Har en cykel i gisslan på Hisingen, vet ej fan hur jag ska få tillbaks den men det är väl bara att gråta och glömma. Jag ska tatuera mig den 25:e , fick tummen ur och ringde Ed som lät Caja fixa en bra tid åt mig, 25:e klockan tolv, försökte fixa tid den 24e , ville göra en tradition utav det så att säga, men ibland har man inte turen med sig. Bilderna ovan är ännu ett par från Paris med den analoga kameran! Det får en att längta tillbaka något djävulskt. Just nu springer man mellan Åstols Café och Rökeriet, Hamnkontoret, hem och så håller det på så. Snart dags att dra till Cafét igen och fika med Fredrika och Melinda, sen till Rökeriet för att vara social trots att jag är vansinnigt dålig på det nu för tiden. Helgens planer ser lugnt ut, jag tänker inte förtära en endaste droppe alkohol den här månaden hade jag tänkt, får se hur det går. Söndagen överlåter vi till Stefan Busck, tänkte låta honom ta med oss ut på äventyr till båten, be honom köra till Udevalla och stanna förbi Sundsvik, det kliar i hela kroppen i väntan på att få ge Emanuela den största varmaste kram jag kan erhålla, hon om någon. Hon om någon.
Sängen är skön men jag är oskön, så jag tänkte gå upp och kolla till min majskolv, som står på dagens meny! Kanske också trycka i mig lite amfetaminpreparat så min narkolepsi blir mindre påtaglig, är så trött att jag dregglar, allvarligt. Ska man behöva leva med det här resten utav sitt liv? Pust.
Sängen är skön men jag är oskön, så jag tänkte gå upp och kolla till min majskolv, som står på dagens meny! Kanske också trycka i mig lite amfetaminpreparat så min narkolepsi blir mindre påtaglig, är så trött att jag dregglar, allvarligt. Ska man behöva leva med det här resten utav sitt liv? Pust.
Vi kanske är ofullständiga, men jävlar vad vi kan dansa.
Det där med att skriva egna rubriker får nog bli min nya grej. Det sista jag skrev i mitt dokument på datorn till boken innan den försvann från hårdisken var en ytterst liten och galet ynklig text om Dave, egentligen. I jämförelse hur stor han var i mina ögon. Den lyder;
"Vi kanske är ofullständiga, men jävlar vad vi kan dansa. Vi dansar på bord, på stolar, på golvet i duschen i sängen . Vad vet vi om imorgon, det som är fastställt intresserar oss inte alls, för vi kan bara dansa. Jag brukar dansa runt runt runt. Du brukar fånga mig när jag faller, aldrig uppmaningar om att snurra lagom. Ibland hoppas jag att jag snurrar tillbaka vår galna värld ner i sig själv igen. Ner på jorden. Vi vågar inte ha fötterna på marken, alla vet att det är enklare att döda en vingskjuten fågel. Jag vill dansa runt barfota så nära jorden jag bara kan, jag vill vara måltavla. Skjut mig om ni kan, jag är inte rädd."
Och jag vet, det må låta förfärligt klyschigt, men det kommer ni aldrig förstå. Jag har svårt att tro att någon någonsin kommer göra det. Ibland måste jag erkänna mig jävligt missförstådd. Jag avskyr det, den svåra rollen folk gärna tar på sig. Jag vet så väl att jag är en tråkig och utmätt människa ibland. Jag börjar allvarligt tro att min stora kärlek tycker jag är avskyvärt ointressant. Tror inte han fattar riktigt allt heller ibland, trots att han är den enda som orkat med mig så intensivt. Känner mig som en martyr, en tickande bomb. Dude, the hell jag bryr mig inte om att jag låter som en liten emotionell tjej på 13 bast med mascara under ögonen, jag satt på en pakethållare idag och kände vinden svalka mitt kallsvettiga ansikte , med det enda målet att ta mig till Erica för att förhoppningsvis förgylla hennes dag. Det lilla kan expandera i sig själv och jag kände så jävla mycket lycka och sorg på samma gång att jag trodde jag skulle dö inatt. En underbar känsla hur konstigt det än låter.
Vi fotograferade naket i den svala sommarnatten, skrattade och jag kan inte minnas senast jag kände mig så neutral. Restrerande fragment av denhär helt ordinära söndagen kan kännas så sjukt avlägset och näst intill obetydligt. Satt på östra sjukhuset med en kompis med lika hög hjärtfrekens som mig, jag hade ett inbördeskrig i både hjärta och själ, men jag bet ihop. Min älskade vän klarade sig finfint tack och lov. Jag satt i Örgryte i olivias nya lägenhet och hade det trevligt, vi handlade mat och jag var nästan inte ens lite rädd. Jag kan lägga huvudet på kudden med gott samvete ett par timmar, Och kanske tillochmed slippa mardrömmar och hjärnspöken. Tänker inte blogga här längre för att jag måste, bara när jag verkligen vill. Kanske då finns det någon sorts tacksamhet hos er, när jag bara skriver om sånt som behövs. Jag vet inte mer än någon annan.
