it's a ventriloquist act

Nu undrar ni säkert varför jag låtit någon suga i mitt armveck. Remain calm my dear readers, såhär går det när Mathilda Karlsson försöker sig på att träffa doktorn och sköterskan inte verkar ha riktigt alla kulor i pungen. Det resulterar i ett stort blåmärke som känns hur jag än rör mig, vilket är oerthört opraktiskt när man är en människa, som rör på sig ibland. Det började hur som helst med att Markus the one and only väckarklocka ringde och blåste orkan i hjärtat på mig, tyvärr kunde jag inte njuta av hans kärleksfulla hymn utan ord, men upp och ut på det kalla golvet, där kallade plikten, mot garderoben och ner i skorna. Trots att jag är väldigt kär i den pojken och passionen är obeskrivlig så påminde jag mig själv att jag  hade ganska svårt att förstå skillnaden mellan passion och pension när jag var liten, medveten om skillnad i dagsläget tänkte jag framåt och styrde därför fötterna mot en framtid där pension lät som ett faktum och inte en dröm, nämligen skolan. Klarar jag detta klarar jag skolan, sen kan jag äta passionsfrukt med Markus. 

Jag var dock alldeles för morgon-apatisk för att prata med någon ca 07.50 när skolan började, så jag satte mig ensam och öde och somnade lite grann på bänken. Sedan fick jag syn på Cissi som försovit sig, även Jessika och Josefina med flera galningar på galningspiller. Brandlarmet gick självklart, gärna så olägligt som möjligt, och det var ett mycket händelserikt falskt brandlarm hur man nu ska få ihop det. Jag bryr mig inte, knåpa på den ett tag suckers.

När vi gick tillbaka i sakta mak mot en actionspäckad förmiddag med löften om att vara uttråkande och deprimerande som jag alltid är innan jag ska till läkaren bestämde sig Jessika för att vara mitt moraliska stöd och ett mycket bra sådant också! Har aldrig sett en sådan blod-jonglerare förut! Inte för att jag tittade, då hade jag nog hamnat på golvet med en mycket svart utsikt, nämligen ögonlocken. Vad som inte får glömmas är att vi hamnade på Sandbergs café efter ett dramatiskt läkarbesök. Beställde en kaffe och en te, sedan trillade busfröet Linnea Samsson in lika söt och galen som vanligt med sin vän hack i häl. Det var oerhört mysigt måste jag säga, att sitta och prata om allt och ingenting. Sånt händer allt för sällan nuförtiden.