it's a ventriloquist act

självklart har jag grubblat igen. Det kommer stunder jag gör det i timmar utan avbrott och det vore dramatiskt att säga att rummet krymper men jag är åtminstone medveten om att syret blir knapert tillslut. När jag kommer till det ögonblicket går jag ut för att lufta huvudet så det finns plats för mer tankar och funderingar. Folk blir rätt trötta på mitt introverta grubblande. Jag kommer på mig själv genom att alltid använda ordet "jag" och det känns på ett ironiskt sett väldigt billigt. Ska man inte prata om andra, fastän man hatar världen men älskar den lilla delen av världen man trivs med och skaran människor man valt att omge sig med? Skulle vilja påstå att jag gör det, men då kommer man till ännu en fundering; varför kan man alltid bli bättre på saker och ting? Kan man bara inte nöja sig med att vara på ett behagligt läge i livet där man känner att man inte behöver försöka hela tiden. Varför ska prestationen föra oss framåt, när vi är födda med drifter som påstås föra oss framåt?

Egentligen är det bitterheten som talar, att jag verkligen inte orkar sitta bakom skolbänken längre, efter så många år utav ihärdigt studerande. Jag har ju inte särskilt långt kvar nu, men att få jobba arslet av sig på ett nio till fem jobb känns mycket mer praktiskt för mitt osunda leverne just nu. Jag har väl aldrig varit plugghästen antar jag, och den lilla inkomsten csn betalar ut till ambitiösa elever som drömmer om ett prestigefullt jobb och pengar i överflöd, jag är dock inte en av de människorna.

Jag låter förmodligen som en nihilistisk, cynisk och bitter liten surkärring just nu, men jag fullt medveten om de moraliska värderingarna kommer följa efter mig hela livet, och dess existens. Tacksamhetesfronten: min pojkvän är en pärla, utan dess like. Stöttar, charmerar, briljerar och är allänt fantastisk. Det skadar ju inte att jag har bra vänner och de allra mest värdefulla tar jag med mig till lund till polly, en av de finaste vännerna jag har. Håkan Hellström är nära nu, på lördag smäller det. skrattar åt mig själv när jag suttit och klagat såhär länge och har så mycket att vara tacksam över, men man ser också en tydlig vad som bara är en förfärlig belastning och vad som gör allting lite enklare. Det är på ett sätt lite matematik i det hela, och det har väl aldrig varit mitt starka ämne. Men det som inte dödar stärker har jag hört.

Självklart har jag grubblat igen. Det kommer stunder jag gör det i timmar utan avbrott och det vore dramatiskt att säga att rummet krymper men jag är åtminstone medveten om att syret blir knapert tillslut. När jag kommer till det ögonblicket går jag ut för att lufta huvudet och gör plats för mer tankar och funderingar. Folk blir rätt trötta på mitt introverta grubblande. Jag kommer på mig själv att alltid använda ordet "jag" och det känns på ett ironiskt sett väldigt billigt. Ska man inte prata om andra, fastän man hatar världen men älskar den lilla delen av världen man trivs med och skaran människor man valt att omge sig med? Skulle vilja påstå att jag gör det, men då kommer man till ännu en fundering; varför kan man alltid bli bättre på saker och ting? Kan man bara inte nöja sig med att vara på ett behagligt läge i livet där man känner att man inte behöver försöka hela tiden. Varför ska prestationen föra oss framåt, när vi är födda med drifter som påstås föra oss framåt utan att behöva anstränga sig alldeles för mycket?

Egentligen är det bitterheten som talar, att jag verkligen inte orkar sitta bakom skolbänken längre, efter så många år utav ihärdigt studerande. Jag har ju inte särskilt långt kvar nu, men att få jobba arslet av sig på ett nio till fem jobb känns mycket mer praktiskt för mitt osunda leverne just nu. Jag har väl aldrig varit plugghästen antar jag, och den lilla inkomsten csn betalar ut till ambitiösa elever som drömmer om ett prestigefullt jobb och pengar i överflöd, jag är väl inte en av de människorna antar jag.

Jag låter förmodligen som en nihilistisk, cynisk och bitter liten surkärring just nu, men jag fullt medveten om de moraliska värderingarna kommer följa efter mig hela livet, och dess existens. Tacksamhetesfronten: min pojkvän är en pärla, utan dess like. Stöttar, charmerar, briljerar och är allmänt fantastisk. Det skadar ju inte att jag har bra vänner och de allra mest värdefulla tar jag med mig till Lund på lördag. Till polly, en av de finaste vännerna jag har. Håkan Hellström är nära nu, på lördag smäller det. Skrattar åt mig själv när jag suttit och klagat såhär länge och har så mycket att vara tacksam över, men man ser också tydligt vad som bara är en förfärlig belastning och vad som gör allting lite enklare. Det är på ett sätt lite matematik i det hela, och det har väl aldrig varit mitt starka ämne. Men det som inte dödar stärker har jag hört.