Vart jag än i världen vänder , är skålen alltid rund.

"Jag gick in i rökrummet igen. Satte mig på skinnsoffan och drog upp en cigarett.
Jag gömde mina drömmar precis där din axel blir till hals
Och den här tjejen är den enda som kramar mig även om jag är en förfärlig människa. Och när jag gråter behöver jag inte samla mig, inte heller sluta. Jag får ställa till med både en och hundra scener , hon tycker om mig ändå.
Du är ett glashus, och jag är en sten. Men det är du som försöker se igenom mig.

Ny klänning, ny tröja , ny väska, nästan nya skor. Ibland är det roligt att ha en storasyster som man kan gå på stan med. Fick ett body butter som luktar kokos också, hon tyckte väl att jag luktar äckligt. Men det är tack och lov ingenting i jämförelse med hennes stinkande personlighet. Love that motherfucker. There, i said it.
Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp.
Markus Krunegård levererar rubriken idag.
Jag har tänkt väldigt mycket, på allt egentligen. Man blir aldrig särskilt klokare utav det men rent spontant känner jag att dummare blir man ju inte heller, eftersom det åtminstone händer någonting. Jag kanske inte kan lägga fram mina ord så fint, det blir lätt kantigt och fel när det kommer till sånt här. Jag kanske aldrig blir kär igen, jag har ju haft det bästa man kan ha och hur skall jag någonsin kunna ersätta den kärleken med något. Jag kanske aldrig kommer ha en normal relation till allting omkring mig.
Jag kanske inte kan lägga fram orden så fint och tjusigt, det blir ju lätt så kantigt och fel. Men när jag vaknar i min kuvös om nätterna och ser alla faror och all smärta hänga över mig, som inte kan komma in. Då vet jag att jag skyddat mig själv, och ingenting kan komma in. Inget dåligt, inget ont. Men inte heller något bra. Och jag kan stå där mitt bland allt jag försökt att älska, jag kan skratta åt refrängen och jag kan vara fyndig och rolig. Men jag kan inte älska det som älskar mig, för det blir gärna så kantigt och fel om jag skulle försöka mig på någonting så stort och farligt.
Kan man någonsin förlåta någon som aldrig har förlåtit sig själv.
Even heroes have the right to bleed.
- Varför är du så blek ?
- Jag har alltid varit det.
- Fast, inte sådär. Du ser riktigt sjuk ut.
Du måste bli mer hälsosam.
- Fast det är jag ju. Jag vill bara inte dö såhär.
I den här tillvaron jag står i nu.
- Det är ju precis det jag menar.
Ber om en tjänst.

Inbjuder vem som helst, i hela världen att ge mig något bra filmtips. Gör det nu nu nu.
För ikväll skall jag bädda ner mig i sängen nyduschad och ren, titta på tusen filmer och somna med godispåsen bredvid mig. Startskott; NU.
Hjältar och barbarer
Det är ungefär det som finns inom mig just nu. Lite inbördeskrig i bröstkorgen. Men jag tänker dansa i mitt huvud ikväll, idag ska vi fira en sen födelsedag för mig och de skall bli fint. Att få ha sina nära och kära runt sig, även om paniken kickar in och kroppen säger stopp. Idag är jag sjuk igen men det skall jag nog råda bot på, minsann.
Är på jobbet , och jobbar i ett par timmar till, skall försöka stå ut fastän kroppen gör ont och är svag. Huvuden kan mer och hjärtat också.
Bild från igår här också, ja.
Well, she's walking through the clouds. With a circus mind, That's running wild.

När jag ändå redan gett er en bild på mina fötter igår så får ni se dagens fot-outfit. BARFOTA. Ja, jag tänker strosa runt barfota så länge jag kan idag, har påbörjat projekt lägenhet, men det går sådär. Jag jobbar på det åtminstone. Idag har jag långkjol på mig och känner mig lite för flickig för att våga gå ut men jag gör det ändå. Och ett glas vin har inte skadat en sådan här solig dag, inte två heller. Nu tänker jag sätta mig på balkongen och lapa sol några minuter innan jag fortsätter med städet. Låter hjärta dansa lite för sig själv idag, inga rep som håller tillbaka, inga knutar som trycker, det har det faktiskt förtjänat.
Erica Gato Valentina Battlemaster Queen Salmon Le Saboteur Alegria Lind

Ni kan få kalla henne vad ni vill, jag bryr mig inte ett spån. Men snart kommer Gatito hem till Göteborg igen och jag saknar henne mer och mer för var dag som går. Inser varför jag känt mig så ensam det senaste. Jag fungerar lite på det viset att jag kan ibland inte se saker även om de är mitt framför näsan på mig. När Erica flyttade så gick det flera dagar, veckor innan jag pratade med henne. Jag var inte arg, jag var inte besviken. Inget alls på det viset. Jag var mest chockad över hur ensamhet kan kännas så mycket även fast det bara var några månader efter min dåvarande bästa vän vände kappan efter vinden. Erica förstod att jag inte var arg. Hon skickade ett hjärta till mig om dagen. "Ett hjärta varje dag skall du få" tills jag började prata med henne. Erica är på riktigt den mest ärliga och fantastiska människa jag någonsin mött, hon är förmodligen lika larvig som jag på 9 av 10 punkter, ibland värre än mig och det, mina vänner - det är illa.
Och även fast vi inte hade några pengar och ingen mat så vaknade vi upp i vår lägenhet med saliv i mungiporna. Erica kröp till kylen för att hämta Cola, jag mot kaffekokaren. Och även ifall vi inte hade pengar så klarade vi det. Vi sprang runt på Andra Långgatan och blev fulla utan att betala ett endaste öre, nudlar, vin och cigg var vårt leverne. Det må låta ohälsosamt och oansvarigt - det var det också. Men det var inte det de handlade om, vi hade varandra och trots att vi är som natt och dag så var vi - är vi - den bästa jag vet. Att Erica for till Stockholm var något bra , vi båda har varsitt jobb, vi kan ses och jag lever på att veta att hon kommer tillbaka. Efter sommaren så flyttar hon tillbaka och det får mig att orka lite till, i alla situationer. Jag vet att det inte verkar mycket för världen, men att kunna vakna upp och säga "Idag är det inte bra" och hon förstår vad jag menar, för vi har båda våra monster under sängen, vi har båda våra dagar när att kliva ur sängen inte är ett alternativ. Att kunna göra det är så fint, det finns ingenting jag inte skulle våga säga till Erica.
Tänkte inte bli långrandig, men att få ventilera om det här , just här känns bra. Eftersom jag inte har tid att umgås med någon alls just nu pga jobb och andra förpliktelser som sjukhusbesök och behandlingar så finns det sällan tid att prata ut, få rensa sin egen luft för mina hjärnspöken behöver exponeras lite ibland för att mista sin funktion och fara därifrån. Det finaste utav allt är att jag var sårad, i höstas. Jag kände mig ensam och sårad, övergiven och lämnad. Det var jag också, Jessika var borta och jag satt i Ericas rosa tyllkjol flera dagar i sträck, stirrade med tom blick, jag förstår faktiskt inte under några omständigheter hur hon orkade med mig, men jag minns att hon sa åt mig att sluta vara ledsen, att jag skulle resa mig upp och stå på mina ben. Och det är något Erica har lärt mig, att inte gråta över det som inte går att ändra på, att inte ligga sömnlös över någonting som sover som ett lamm någon annanstans. Jag saknar ingenting ifrån mitt gamla liv, jag tar vara på det jag har. Jag har en fantastiskt fin bästa kompis. Som dedikerade den här bloggen till mig tills hon kommer hem igen. http://iwillcomebacktoyou.blogg.se/
The Black Keys – Sinister Kid
Kommer alltid tänka på dig när jag lyssnar på The Black Keys, och om några dagar ses vi. Jag älskar dig.
Och här sitter jag och håller för öronen.


Håret är ett enda trassel idag och jag har gett upp mina tappra försöka att göra någonting åt det. Jag och mina nya skor går ut på promenad mot staden nu. Gör ännu ett tappert försök idag, att vara självständig. Och det går aldrig så bra som man planerat, men det går bättre när man inte förbereder sig på fallet. Jag tror att om jag är min egen hjälte, så är det inte ett samvetskval om jag vill stanna eller dra. Jag kan gå vart jag vill, göra vad jag vill och jag kan leva om jag vill det. Börjar vänja mig vid att jobba mer än jag sover vilket jag inte vet om det är bra eller dåligt, men att vakna upp med kärlek i bröstkorgen gör det hela mycket, mycket enklare. Om det ändå alltid vore så väl.
Tänkte inte bli långrandig, vi får se om jag hinner färdigt med dagens bloggprojekt ikväll, har lovat bort mig till lyckan ikväll. Brb; leva.
I've been the loneliest sailor these waters ever seen.



Och så kom den stora dagen. Mathilda, 20 bast. Tonåren är över osv. Vaknade utav att mamma valsade in sjungandes medan jag och hampus sov som bäst, Ronja hoppade rakt in i min frukostbricka och hårade ner allt som kom i sin väg. Jag fick bland annat Wow-biljetten och hoppade av lycka. Den första bilden är då den stunden när en fiskmås sket på min rygg när jag satt vid klipporna och mådde bra. Den andra bilden är bara ren aggression. De sista bilderna är från igår och idag. Igår på dagen D övertalade Emanuela mig om att dra ut med hennes kompisar, några utav mina var också där. Jag hade en jättetrevlig kväll hursomhelst och idag har jag avklarat årets shoppingrunda med Olivia, vi satte oss och tog en glass i stan, och sedan började sökandet efter köpbara saker. Fick alltså tag i en bh, creepers och även en deodorant då jag tyckte jag luktade illa.
Mer än så har inte hänt, har haft ett par otroligt fina dagar. Har pendlat mellan hög på känslor och låg på allt. Har bytt medicin och kortfattat kan man säga att jag är lite som en ännu inte besiktigad bergochdalbana vars första åktur kan gå lite hur som helst. Försöker hålla mig borta från det mesta och framförallt tvinga mig själv att INTE ursäkta mig själv för en gångs skull. Nu får det gå hur som helst, och så håller vi för öronen när det smäller.
Imorgon kommer det upp något ärligt på bloggen, jag hoppas ni kommer uppskatta det lika mycket som jag är rädd för att ens göra det. Diffus, bipolär, allmänt förvirrad woman walking.
"Du vet väl vad som händer när du gråter?"
"När jag räcker dig hela min arm så tar du knappt mitt finger.
av Emanuela Chitic
Den bästa födelsedagspresenten so far.
I'm the woman with a thousand faces.
Demonstrerar i denna videon , en ihopklippt resumé utav en tiondel utav alla mina dagliga ansiktsuttryck. Eftersom min mikrofon är beyond repair och aldrig kommer fånga upp ens ljudet utav ett jäkla jordskalv så får ni bara titta på dagens smorgoesbord. Mina läppar pryds av det bästa läppstiftet jag äger, fick det i present idag och kunde inte vänta tills att öppna det på måndag så jag blev fem år igen och rev upp paketet, dagens lycka. Nu ska jag bli 19 år igen för den tiden är snart förbi. Startskott: Nu.
Did you have to go to jail, put your house up for sale. Did you get a good lawyer?

Ja här var det väldigt mörkt och introvert. Fransk poesi på väggen även om grammatiken kanske fallerar rejält, och ett kapitel som är ett utav mina favoriter. Lägenheten är fortfarande på ända men det gör ingenting idag. Skall sätta mig någon timme på balkongen och lapa några solstrålar. Idag ser jag verkligen inte fram emot jobb, hade behövt komma till Åstol nu med en gång, för den här delen utav mig skämmer upp mig och jag vill till den döda biten där ingenting ont kommer in, och där jag får lov att gå sönder för ingen är väl riktigt hel just där. Jag är trött på att vara bipolär, mer nu än någonsin. Jag kan inte säga nej, kan inte säga ja, kan inte äta, kan inte sova, kan inte tänka klart och den enda jag blir arg på är mig själv.
Äh, åt helsike med balkongen, nu går jag ut på en promenad i solen. Du är aldrig så dum som du tror du är förresten.
Jag såg mina vänner, med hariga ögon, och alla glada lögners slut.

Jag skrek för jag var rädd, jag skrek: "Revolutionen kräver bara att ni inte åker hem!"
Har tryckt i mig en spartansk frukost. Har tittat på flertalet avsnitt serier och kaffet har kallnat lite. Min lägenhet kan efterliknas en skolåda som man sporadiskt lagt i små minnen efter behov. Lägenheten är som minst nu när allting står i en stor klunga i mitten och sängen är på fel planhalva. Men den ska stå här, var tanken. Och jag ska snart börja lyfta skrot och forma skolådan till ett hem igen. Har inte duschat på ett par dagar så jag är ganska så äcklig fast jag bryr mig inte idag. Tänkte försöka mig på att laga mat idag, "Dags att växa upp" säger folk till mig. "Nähä du, jag vill vara ett barn ett litet tag till!" säger jag. Jag ska sy lite idag också, har nästan glömt hur det är att ha fritid. Vem har ett paket cigaretter att bjuda på ? Denne människa skall jag förevigt kalla "Du allsmäktige härskare" och bjuda två paket tillbaka.
Tänkte ta tag i diverse daily achievements, vi hörs när skolådan blivit bovänlig igen, en dusch vidare till kaffe med johan och mitt hjärta lite lättare.
Och jag spelade höghus i en dockteater och ramlade omkring, klottrade slagord med näsblod.

Björns Vänner är tillbaka i mitt lilla hjärnkontor. Ännu en sån där episod i mitt liv där det enda jag lyssnar på svensk vansinnigt sorglig musik, planerar ett oändligt sängliggande framöver. Fyller snart år, skall spendera den dagen med lite vin och en bok hade jag tänkt. Jag tänkte försöka köra en någorlunda hälsosam kombination utav sömn + arbeta = utvilad ensam men rik. Och om jag räknat rätt borde jag ha råd att köpa något fint till mina vänner när psyket vilat upp sig lite, om ett tag när jag jobbat på min hälsa, jag var nog inte riktigt gjord för dessa dar osv. Hade någon djup utläggning med mig själv igår, hjärtat och hjärnan brottades lite. Jag är bipolär. Jag är manodepressiv. För en normalt funtad människa kanske man kan stå upp för sig själv, man kanske klarar av att bli stampad på och gå runt med blåmärken, jag tror inte dom gör det men låt oss säga att dom gör det. Dom är ju åtminstone normala i huvudet. Dom går inte runt som solstrålar ena dagen och andra dagen kan de inte ens kliva ur sängen, för ingen anledning alls. Man kanske förlorar någon, men man kommer över det eller hur ? Men det gör man inte riktigt när man lider av grav separationsångest och ena dagen är det helt okej, nästa dag kan jag inte röra någon för en bröstkorg mot min är det värsta som skulle kunna hända. Hjärat brottas för att hävda att den inte alls bara är en muskel, hjärnan säger "Det är synd om mig! Jag är inte normal!" men hjärtat säger "Du är bra som du är, du kan inte hjälpa att du är bipolär" hjärnan kontrar med att få panik över helt valfritt ingenting alls. Och där någonstans däckade jag i min fotölj, insåg att jag hade lipat 4h i sträck. Det var väl ungefär det jag ville säga.
Idag har jag sett ut såhär, och det har emellanåt varit en lite kylig klädsel , but that ship has sailed anyways, badade ju i fontänen vid Järntorget häromnatten. Lite väl mycket alkohol inblandat dock. Nu tänker jag spendera lite tid med film och dra in ett par andetag som skall utsöndra känslan utav ledighet. I en dag. Imorgon påbörjar jag projekt lägenheten. Över ut.
Difference in opinion was never an issue, collect all your questions.



Pappa valsade runt i hamnen hela dagen, det är så mysigt att vara där, om än bara i några timmar. Sedan får jag panik.

Vackra tjomme.



Åstol.




När jag sedan vaknade upp åkte jag till barnen, dem bilderna kommer. Jag åkte hur som helst till Göteborg igen och firade ingenting alls på krogen, bara hade det jäkligt festligt. Detta är mina två av tre hemsläp den kvällen; Isaac och Flavia.

Tredje hemsläpet, Emanuela fick en tröja för besväret osv.

Några timmar senare somnade vi allihopa på Baguetten, och nu är det dags för mig att knyta mig igen. Arbetsintervju imorgon, och sedan jobb. Bilder på barnen kommer, men vill välja ut de bästa och sömnen borde infinna sig snarast. Kärlek.
My stomach drops and my guts churn, you shrug and it's the worst; who truly stuck the knife in first.


Det är mycket Amy Winehouse just nu, hon var en riktig kvinna hon. Påbörjat ett magrare redigeringsprojekt med mina bilder, det går sådär. Photoshop vägrar funka så får behandla bilderna i ungefär 3 olika program. Men i'll keep hanging on här borta, gör det ni med.
Mackan ville ha en rad här också. Hej Muttis, smeknamnet jag vägrat kalla dig ända fram tills nu - med tanke på alla öknamn jag fått genom åren. Jag fyller år om en vecka, köper du ett par creepers till mig i födelsedagspresent? TACK!
Du kanske kan spela, men kan du kötta?
Snart kommer det en näve bilder, och bortsett från det har jag insett mycket de senaste dagarna. Jag vet vad jag vill, och jag ska ta mig tid att lyckas ta mig dit. Jag har en mamma och en pappa, syskon som står bakom mig i allt jag gör, det är huvudsaken. Nyheter i mitt liv ni antagligen inte fått nys om än ? Nåväl:
Jag är skeptisk till att ha mycket vänner , jag håller det gärna smått och kort och jag vet inte varför. Jag har världens finaste, underbaraste brorsbarn och deras mamma är också bäst i världen som låter mig få vara ett barn när jag vill det, men respekterar mig som en vuxen människa. Söndagen spenderades genom att springa runt i gräset, leka lekar jag brukade leka när jag var barn, dricka kaffe och äta god mat. Kanske ikväll eller imorgon kommer det upp fina färglada bilder på barnen , och lite utav helgen på Åstol.
Nu skall jag avklara dagens uppgifter innan jag far iväg till jobbet. Kram på er.
++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++ I would move mountains for you girl. ++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Så. Otroligt. Härligt. Att ha människor runt sig som är så befriade ifrån allt vad strunt och nonsens är. Så fin människa är hon, min vackra Fredrika. Idag har min bröstkorg varit helt fri ifrån allt vad ångest och andningssvårigheter kallas och heter, jag har skrattat och suttit i solen , ätit årets första glass, druckit kaffe och pratat om sommaren. Nu väntar jag endast på att min mamma skall komma hem, så att jag kan krama om henne , titta på någon svensk kriminalserie och ligga i soffan och prata bara. Imorgon bär det av till Jessica och barnen, dom absolut bästa människorna på hela Tjörn, ja hela världen för att vara exakt. Denna helgen fyller jag på krafterna och jag är nästan frisk nu. Jag hoppas ni också mår bra, för det förtjänar ni. Vad ni än är drabbade utav, vad som än gör ont, om ni botar er själv med te och bra musik eller om ni gör som jag och går ut och ställer er på ett klippblock ute på Åstol och skriker lungorna utav er; fortsätt med det ni gör. Ni är inte ens halvvägs nere på botten när ni mår som sämst, tro mig. Kan jag, så kan ni.
Love and rockets.
I'm the rainbow in your jail cell All the memories of Everything you've ever smelled.


Idag har jag skrivit en önskelista och packar för en helg på Åstol. Fortfarande sjuk och saknar min familj. När mamma fick önskelistan via mms så ringde hon upp och skrattade, och undrade vad en vinylskiva är för något. Oherrejesus, sådant var ju inne på forntiden när hon var ung. Hon är så fin, min lilla mamma. Min lillasyster var väldigt noga med att säga att jag skall ta med hennes hörlurar tillbaka till ön. Vet du vad kakan, har redan packat ner dom.
Värme från andra människor + 11 frågor.
Rent spontant känner jag och har gjort ända sedan barnsben att bli nämnd sådär offentligt är jättejobbigt, man känner sig blottad och omnämnd. Kanske för en inte särskilt traumatisk barndom sett utifrån, men ett tungt bagage i ryggsäcken har vi allihopa. Alldeles intill hjärtat växer det någonting inom mig som kallas ångest. Det är precis som ett litet jordgubbsland, det skördas och kräver vatten, sol och lite kärlek. Ogräs slingrar sig girigt emellan och förstör lite grann utav utsikten. Men det här är vackert, rått och min akilleshäl svider, det gör den verkligen. Men det var fint, tack Hanna för uppmuntran och insikt i en inte alls särskilt glamourös och vacker dag. Du är precis som många andra i din ålder ett litet frö redo att så, jag kan ibland inte förstå att du är så ung som du är, du är så smart, begåvad och mogen. Om du någonsin tvekar på dig själv så kom ihåg att du är ett frö, och inom dig har du så mycket att låta växa och gro, blomma upp genom bröstkorgen och inspirera andra i din ålder att det är fint att visa, det är bra att känna, gör ont men det får lov att göra det.
Nåväl, jag är redan igång och har skakat av mig ruset utav mediciner och kaffe, tvingade upp mig själv i sängen när jag låg och läste detta inlägg via mobilen för att skriva någonting. Men vet inte riktigt vad så jag gör det enkelt för mig, kopierade dessa 11 frågor för att försöka svara på dem så gott det går.
"Distans är bara ett test för att se hur långt kärlek kan resa."
Mest utav allt önskar jag att jag var frisk och hälsosam, att jag fick göra alla val i livet helt själv, att jag får äta vad jag vill, resa vart jag vill och dansa barfota när sommaren ser på. På så vis hade jag kunnat försöka hjälpa andra människor, jag vill kunna vara ett verktyg för att pussla ihop trasiga själar, ledsna trötta ögon, avlägsna tunnelseende på starka fina människor som missförstått alltihopa. Vi lever ju här på jorden för att leva, inte för att dö.
Throw me in the fire now, come on.

Veckans bucketlist:
Träffa Fredrika ute på Åstol.
Träffa Jessica och barnen.
Krama om mina föräldrar.
Och ronja.
Älska och sakna.
Den muterade potatisen.
Tror ni får höja bra mycket om ni skall höra hur miserabel jag är. Min dator byggdes på ett tidigt 1800-tal och den är inte särskilt medgörlig när det gäller att fånga upp ljud som röster bland annat, men annars är den ju helt ok. Den här videon är dock från igår, så have mercy. Igår låg jag på andra långgatan medan rymdskeppen sände meddelanden genom atmosfären osv.
dansa fastän hjärtat brister!


För inte så länge sedan fick jag höra att det var väldigt vackert med tjejer som ler med tänderna. Jag svarade lite smått ängsligt att jag varken är stolt över mitt leende eller känner mig bekväm i att le med tänderna. Han svarade att "Nä då är det bäst du låter bli." Men gav mig faktiskt tusan på att göra det ändå och intalar mig själv att jag inte ser så pjåkig ut. Visst ser jag lite smått retarderad ut så här nu när jag ser bildresultaten, inte så van att posera med tänderna men jag får jobba på det här. Men anledningen att jag ler som en galning just nu är att efter 1h i ett klassrum på Schillerska där jag gråtit som ett litet barn så känner jag mig både lättad och befriad. Fick nys om en föreläsning med fina Julia Mjörnstedt som pratade om Ung cancer och hennes resa genom sin sjukdom. Jag vet själv hur det är att vara sjuk, när hon berättade att hennes pojkvän dumpade henne när hon låg på sjukhus, när man behöver någon, när man känner sig dum för att man är sjuk. För att man är behöver hjälp, för att man inte klarar sig ensam. Åh jesus vad jag grät, tittade på Rebecca som grät så det stod härliga till hon med, jag bara väntade på att någon skulle citera mean girls och skrika "SHE DOESNT EVEN GO HERE!" och jag med mitt grisrosa gråtfejs klämmer fram "No, but i just have alot of feelings" och sedan blir jag utskickad. Men det hände inte utan jag fick gå fram och krama om henne och jag ville säga så mycket men jag fick inte fram ett ord för mitt hjärta gick i 150 knyck för hon och alla andra som är och har varit sjuka, som är så fyllda utav energi. Fick även sno åt mig en kram utav fina fina Cimon Lundberg och pratade om känslor, det är mycket man vill säga som bara fastnar i halsen för att det är för mycket. Frustrationen av att sitta där och höra henne säga samma saker jag känt så länge nu, skulden när min bästa vän fick bära mig hem ifrån studenten, försöka hålla mig vaken men ögon som bara rullar och att jag bara slutar andas, skulden jag kände när jag kräks blod och någon får följa mig hem för jag inte får gå själv. Skulden utav att finnas till när man bara är till besvär.
Jag sitter och gråter igen, igen och igen. Skall sätta mig ner och skriva ett mail till dom vardera och få ner allting jag ville säga. Jag är så glad att jag , anna och rebecca tog oss tiden att gå dit. Har fått så många kramar att jag inte känner mig ett dugg ensam idag, Anna kramade om mig flera gånger trots att jag såg ut som en galning i mina svullna ögon. Kramade till och med Rebecca för ovanlighetens skull, fina fina människor hela bunten. Tack allihopa.