Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ut ur sin kropp.
Markus Krunegård levererar rubriken idag.
Jag har tänkt väldigt mycket, på allt egentligen. Man blir aldrig särskilt klokare utav det men rent spontant känner jag att dummare blir man ju inte heller, eftersom det åtminstone händer någonting. Jag kanske inte kan lägga fram mina ord så fint, det blir lätt kantigt och fel när det kommer till sånt här. Jag kanske aldrig blir kär igen, jag har ju haft det bästa man kan ha och hur skall jag någonsin kunna ersätta den kärleken med något. Jag kanske aldrig kommer ha en normal relation till allting omkring mig.
Mina vänner, delvis avskyr jag dom, delvis är dom det enda jag har just nu. Min familj, min trasiga jävla familj som jag älskar så mycket flyr jag ifrån. Älskar dom i teskedsmått.
Mina vänner, de som gärna vill förstå. Men jag låter dem ju inte komma in eller förstå. Min familj, även det skrämmer mig. Att älska så många människor, försöker älska dom i teskedsmått. Men vill kunna älska dem hinkvis , åtminstone kunna visa dom att mitt hjärta inte alls är ett hål, det är alldeles vakuumpackat med känslor och panik, vill dosera ut lite utav allt till var och en, men bröstkorgen är i vägen. Revbenen som skyddar hjärta och själ det täcker allt som ett galler och det spelar ingen roll hur mycket jag bankar och slår, jag kan inte låta bröstkorgen explodera och rinna ut - ut och ner längs benen till mina tår. Jag kan inte låta hjärtat säga till, när huvudet får säga vad det vill. Eller var det tvärtom, jag minns inte längre.
Jag kanske inte kan lägga fram orden så fint och tjusigt, det blir ju lätt så kantigt och fel. Men när jag vaknar i min kuvös om nätterna och ser alla faror och all smärta hänga över mig, som inte kan komma in. Då vet jag att jag skyddat mig själv, och ingenting kan komma in. Inget dåligt, inget ont. Men inte heller något bra. Och jag kan stå där mitt bland allt jag försökt att älska, jag kan skratta åt refrängen och jag kan vara fyndig och rolig. Men jag kan inte älska det som älskar mig, för det blir gärna så kantigt och fel om jag skulle försöka mig på någonting så stort och farligt.
Kan man någonsin förlåta någon som aldrig har förlåtit sig själv.
Jag kanske inte kan lägga fram orden så fint och tjusigt, det blir ju lätt så kantigt och fel. Men när jag vaknar i min kuvös om nätterna och ser alla faror och all smärta hänga över mig, som inte kan komma in. Då vet jag att jag skyddat mig själv, och ingenting kan komma in. Inget dåligt, inget ont. Men inte heller något bra. Och jag kan stå där mitt bland allt jag försökt att älska, jag kan skratta åt refrängen och jag kan vara fyndig och rolig. Men jag kan inte älska det som älskar mig, för det blir gärna så kantigt och fel om jag skulle försöka mig på någonting så stort och farligt.
Kan man någonsin förlåta någon som aldrig har förlåtit sig själv.
Kommentarer
Trackback
