it's a ventriloquist act

Håret är ett enda trassel idag och jag har gett upp mina tappra försöka att göra någonting åt det. Jag och mina nya skor går ut på promenad mot staden nu. Gör ännu ett tappert försök idag, att vara självständig. Och det går aldrig så bra som man planerat, men det går bättre när man inte förbereder sig på fallet. Jag tror att om jag är min egen hjälte, så är det inte ett samvetskval om jag vill stanna eller dra. Jag kan gå vart jag vill, göra vad jag vill och jag kan leva om jag vill det. Börjar vänja mig vid att jobba mer än jag sover vilket jag inte vet om det är bra eller dåligt, men att vakna upp med kärlek i bröstkorgen gör det hela mycket, mycket enklare. Om det ändå alltid vore så väl.

Tänkte inte bli långrandig, vi får se om jag hinner färdigt med dagens bloggprojekt ikväll, har lovat bort mig till lyckan ikväll. Brb; leva.