it's a ventriloquist act

Ni kan få kalla henne vad ni vill, jag bryr mig inte ett spån. Men snart kommer Gatito hem till Göteborg igen och jag saknar henne mer och mer för var dag som går. Inser varför jag känt mig så ensam det senaste. Jag fungerar lite på det viset att jag kan ibland inte se saker även om de är mitt framför näsan på mig. När Erica flyttade så gick det flera dagar, veckor innan jag pratade med henne. Jag var inte arg, jag var inte besviken. Inget alls på det viset. Jag var mest chockad över hur ensamhet kan kännas så mycket även fast det bara var några månader efter min dåvarande bästa vän vände kappan efter vinden. Erica förstod att jag inte var arg. Hon skickade ett hjärta till mig om dagen. "Ett hjärta varje dag skall du få" tills jag började prata med henne. Erica är på riktigt den mest ärliga och fantastiska människa jag någonsin mött, hon är förmodligen lika larvig som jag på 9 av 10 punkter, ibland värre än mig och det, mina vänner - det är illa. 

Och även fast vi inte hade några pengar och ingen mat så vaknade vi upp i vår lägenhet med saliv i mungiporna. Erica kröp till kylen för att hämta Cola, jag mot kaffekokaren. Och även ifall vi inte hade pengar så klarade vi det. Vi sprang runt på Andra Långgatan och blev fulla utan att betala ett endaste öre, nudlar, vin och cigg var vårt leverne. Det må låta ohälsosamt och oansvarigt - det var det också. Men det var inte det de handlade om, vi hade varandra och trots att vi är som natt och dag så var vi - är vi - den bästa jag vet. Att Erica for till Stockholm var något bra , vi båda har varsitt jobb, vi kan ses och jag lever på att veta att hon kommer tillbaka. Efter sommaren så flyttar hon tillbaka och det får mig att orka lite till, i alla situationer. Jag vet att det inte verkar mycket för världen, men att kunna vakna upp och säga "Idag är det inte bra" och hon förstår vad jag menar, för vi har båda våra monster under sängen, vi har båda våra dagar när att kliva ur sängen inte är ett alternativ. Att kunna göra det är så fint, det finns ingenting jag inte skulle våga säga till Erica.

Tänkte inte bli långrandig, men att få ventilera om det här , just här känns bra. Eftersom jag inte har tid att umgås med någon alls just nu pga jobb och andra förpliktelser som sjukhusbesök och behandlingar så finns det sällan tid att prata ut, få rensa sin egen luft för mina hjärnspöken behöver exponeras lite ibland för att mista sin funktion och fara därifrån. Det finaste utav allt är att jag var sårad, i höstas. Jag kände mig ensam och sårad, övergiven och lämnad.  Det var jag också, Jessika var borta och jag satt i Ericas rosa tyllkjol flera dagar i sträck, stirrade med tom blick, jag förstår faktiskt inte under några omständigheter hur hon orkade med mig, men jag minns att hon sa åt mig att sluta vara ledsen, att jag skulle resa mig upp och stå på mina ben. Och det är något Erica har lärt mig, att inte gråta över det som inte går att ändra på, att inte ligga sömnlös över någonting som sover som ett lamm någon annanstans. Jag saknar ingenting ifrån mitt gamla liv, jag tar vara på det jag har. Jag har en fantastiskt fin bästa kompis.  Som dedikerade den här bloggen till mig tills hon kommer hem igen. http://iwillcomebacktoyou.blogg.se/

The Black Keys – Sinister Kid
Kommer alltid tänka på dig när jag lyssnar på The Black Keys, och om några dagar ses vi. Jag älskar dig.