Follow @hybrishoran

Nightmares keeps rambling into My head


Haft en jättenykter kväll bland fulla människor, det gjorde mig inte en sak. Hade faktiskt jättetrevligt, rensar ur kroppen och det behövs. Det är väl också det som är skönt, man behöver ingen hjärnskrynklare för att rena kroppen på skit, mitt huvud är väl en annan femma men just nu hade jag inte kunnat bry mig mindre. Stort blandat sällskap, trevligt. Ett förövrigt ganska hemskt ord. Trevligt. Trevligt och roligt. Nu kan jag självklart inte somna om. Mardrömmen, skaver lika vasst i huvudet tre år senare. Ni är förövrigt asdåliga på att kommentera så nu är jag bitter och kreativiteten blöder. Har ingen lust längre, så att säga. Fast egentligen älskar jag minst 90% av alla som läser min blogg, så det gör förmodligen ingenting.

Blackbird singing in the dead of night, take these broken wings and learn to fly.



Det var ett tag sedan nu. Det förtjänar ingen ursäkt faktiskt. Tror inte ni vill ha en ens, faktiskt. Faktiskt. En förklaring blir veckans bedrift. Jag har inga nya fräscha bilder att dela med mig av bortsett från dagens cambilder, men en hel del ord och visor. Fast inte ens nu tycks det finnas tid för något sådant. Hur som helst. Jag har kommit ifrån Åstol, bort från alkohol och fest ända in på morgontimmarna. Visst är det fint att glömma bort det liv man lever ibland, men så kommer man tillbaks till stadens brus och de allt för deprimerade fiskmåsarnas skrön. Inte alls som de livliga fiskmåsar man vaknar upp till på Ön, stadens fiskmåsar gnäller, asäter och livnär sig på skräp. Hey that's me. Ouch. Nu, är man tillbaks på ön. Det tar emot, det äter lite på mig. Åker tillbaks till Göteborg imorgon igen, vet inte hur jag ska lyckas med det. Men det blir kalas med Erica, hatt står på dresscoden. En tokfin tjej det där, vet inte hur många gånger jag behöver säga det till mig själv innan jag inser vad som står där framför ögonen på mig och lyssnar och bryr sig. Det är sällan man träffar människor som berör en längre, allt bara silas ut i någon grå substans och människor slutar komma att träffa en med en fet pil i hjärtat. Allt verkar bara, flyta ut och den gråa massan äter på mig, den med. 

Revyn för denna vecka löd; I måndags åkte jag och Jessika till stan, vi åt sushi och drack på Kingshead med Adrian som sällskap, cyklade hem och somnade. Tisdag morgon vaknade jag upp i Göteborg iallafall, runt 15-16.00 och lät vänner trilla in lite som de ville, vi blev ett par stycken till slut. Hamnade efter många om och men på en picknickfilt i Johannebergsparken. Erica och Jimmy kom över också, jag och Sabotören tog en promenad i parken, pratade strunt och sånt som verkligen inte är strunt. Vi slutade på kingshead även den kvällen. På morgonen tog vi oss till Zoo Tattoo, för att hänga med när Erica tatuerade knogarna. Det blev sjukt vackert. Den dagen piercade hon sig också, vi drev runt i stan som tre mähän, jag fick för mycket mediciner i mig och kaffet fick mig att snea stenhårt, så jag var i princip en dregglande zombie hela vägen hem och minns ingenting alls utav den kvällen fram tills jag vaknade upp av att Erica kom till lägenheten med en box vin och den nyinköpta pipan. Vi rökte pipa och drack vin på innergården och småpratade. Idag åkte vi vemodigt hem för att jobba, jag har inte någon vidare känsel i kroppen och åstols charm har runnit ut. Sorligt men sant.

Nu ska jag titta på film med min favoritkille, jag ser nästan fram emot att titta på skräckfilm, trots att det är så sent och jag är rädd för livet i allmänhet. Tur att datorn är relativt liten i jämförelse med hela världen, och att jag har en pojke att trösta mig med när jag darrar in i märgen. Glad, som, fan. Det finaste utav allt är att kärlek måste göra ont, men kärleken är det allra sista jag tänker på innan jag går och lägger mig, det första jag ser på displayen när jag vaknar i form av ett "är du vaken?"  och alltså, i princip den enda tryggheten jag har kvar. Jag är så tacksam att jag får låna dig, mitt hjärta.



I spilled the ink across the page trying to spell your name. So I fold it up and I flick it out, Paper Aeroplane. It won't fly the seven seas to you 'Cause It didn't leave my room.


(Någon gång i Maj efter min födelsedag. Fotograferade Olivia som skulle skicka in för en plåtning för Monki, lånade filminställningen i någon timme också för att testa mina bristande kunskaper.)

Vilken jädra smäll. Rakt in i en betongvägg, den dammar och man ser konturerna av min avdomnade kropp där jag flög rakt in, med ett skalv som väckte änglar och demoner. Ja, så vansinnigt fult och hemskt livet kan vara ibland. Jag somnade inte igår, som jag skulle. Vi blev nerbjudna till allas vår Victors källare, jag hade ju gjort mig redo för sängen men huvudet sa att om ingenting händer nu så dör jag nog. Någon gång under den tankens födelse slocknade min mobil, mitt på den regniga vägen, 30 sekundernas gångväg till den arga kattkvinnans hus. Miljön var något som hade kunnat liknas vid fritzls tillhåll till en början, en distinkt lukt av jord och keramik och lågt i tak tillochmed för mig och mina stackars 161 cm, tills vi fann dörren som ljuset sipprade ut ur. Nej det var inget Nangijala där, endast ett litet krypin för en handfull pojkar av olika slag. Det var en trevlig kväll, det var det verkligen. Den arga kattkvinnan på övervåningen tåldes att skämta om, således föraktades också lite utav hennes ökända temperament, ärrad för livet sedan min barndom då jag råkade skjuta ner en av hennes katter med en volleyboll. Tacka vet jag barnsben, jag sprang tills jag insåg att jag befann mig på en liten ö i havet. Minnet är bra men kort. 

Efter en hel del dumheter och trevligheter trillade vi hemåt, Jessika slängde sig på sängen och sov genom hela natten. Detta kan jag med all säkerhet säga för jag ägnade faktiskt ganska många timmar bara att betrakta den lille varelsen som spann på som en liten katt. Jag klättrade på väggarna, bokstavligen. Jag var på alla plan i huset, åkte bergochdalbana i mina föräldrars justerbara säng, tittade på nattliga tv-program bortom all intelligens. Gick ner i köket för att dricka, mitt huvud var tungt och kroppen febrig. Pappa låg och sov i soffan med Ronja på magen, jag grät som en 2-årig Mathilda med ett skrapsår på knät, fast egentligen var jag en rödhårig rufsig stor Mathilda i en skjorta och mörka ringar under ögonen. Inte alls en sån man vill krama om och säga att sår läker sig själv fast du kan få en kram och en skäggig puss ändå. Nej, så blir det inte igen. Jag är så djävulskt rädd för att förlora det lilla jag har, att jag skjuter det ifrån mig. Det blir sådana förskjutningar att jag är för liten och för klen för att dra er tillbaka. Till mig. Jag måste lämna tillbaks nyckeln till lägenheten, där försvann min tillflyktsort när jag inte kan andas längre. Min bok är raderat från allt vad hårdiskar heter och kärlek är någonting jag krossar mellan handflatorna när jag försöker vårda det ömt med mina fingertoppar. Jessika har åkt och jag känner mig som den minsta människan i hela världen, på den minsta ön i en liten värld.


Jag såg mina vänner, med hariga ögon, och alla glada lögners slut. Jag skrek för jag var rädd, Jag skrek: "Revolutionen kräver bara att ni inte åker hem."


Ej betald båt, kontakta hamnvärdar för en romantisk picknick på bryggan :@


Nämen tjenare mannen. Vaknade och hade ont och det var ingen bra start på en arbetsdag. Tur som man har ibland, när man inte förtjänar det så hjälpte min kära Busck till, hela dagen. Kom med käk och fika, maten tuggades och spottades ut i plastburken igen, ja jag är äcklig jag är fullkomligt medveten om det. Fy! Har skrivit en note till mig själv som jag så fint ska läsa imorgon bitti, det där att minnas och ha sig. Nä, inte bra alltså.

Har blivit spontanuppraggad i min frånvaro, djungeltelegrafen Fredrika informerar. Dags att stoppa ner huvudet i marken och leka struts till stormen lagt sig. Gillar inte sånt där, håller mig till den rediga kärleken. 

Märker skillnaden av att blogga för att man vill det , och som nu när man bara gör det utan att veta varför. Keregodemaaaan je vidd inte va  je ske gura! Som Pappa Skäggis skulle säga på sin obegripliga Åstol-dialekt. Käre, gode, man, vad ska jag ta mig till. Ungefär. Han är nog mannen i mitt liv. Mm juste. Dags att gå hem, och ta itu med sitt förskräckliga hår och ansiktet som skrämmer iväg varenda liten kotte. Har jobbat i motvind, som ni förstår. Mm juste, igen. Sen blir det rökan och lite kvalitetstid med Melinda, den ihärdiga och energiska servitrisen som förmodligen e den goaste tösabidden på hele åsdol ska ni vedda!

Om jag står i dödsannonserna imorgon är det förmodligen pågrund av min hårfärg och frisyr. Sorgligt men sant, jag vet hur inte jag inleda mitt avslutstal!




Tack Joachim, för bilderna! Så sjukt mysigt att se tillbaka från den underbara veckan i Paris. Här sitter jag som en pretentiös skitunge som egentligen borde sova, och tvätta underkläder eftersom det råder stor brist på det här i mitt och Jessikas kollektiv. Faktum är att vi sprungit utan bh i en vecka, snacka om att släppa lös de onda makterna, skumpar sådär gulligt under tröjan inte sant? Skämt. När jag fått ordning på den här röran, tänkte jag ta tag i röran som slemmar som en pasta innanför pannbenet, skriva ner allt i den nästan bortglömda boken. Har som sagt kört fast och inte vågat öppna dokumentet i rädslan om att jag låter den fallera i min envishet. Men längtan står och knackar på dörren, själen blöder, vänster höger vänster höger. Lyssnar på gamla listor, sitter som sagt som en pretto-unge i Jessikas mors pangröda skjorta och svarta hängslen och kjol. Dags att göra något åt det där med mina homosexuella tendenser. Inte för att det är något fel på att vara det. Det klär mig inte bara, när jag är så pojkkär. Äh glöm det.

Påtal om homosexuell, tänkte gå och kolla till Jessika innan jag fortsätter med röran som häver sig över mig hinkvis. Just nu består våra konversationer på ansiktsboken torra dialoger så som:

heeje
16:06
Hur går det för dig?
sliter du?
thetjehehe
jag blöggar
tror jag
sover lite
klär av och på mig
tvättar
hänger upp kläder
ska fixa lite kaffe
du sliter...
nejdå
nämen allvarligt! ...
jag vill inte ha smisk
lånar lite bilder av dig?
ahrå
Mathildaaaa......
ja?
vadvadvad
sägsägsäg
eeeeehhhhh
godis?
sen?
du?
jag?
hmmmm
;);););
vart ska du få tag på denna livskrydda?
i din mammas...
affär
!
eller cafe
M: heeje
J :Hur går det för dig?
sliter du?
thetjehehe
M: jag blöggar
tror jag
sover lite
klär av och på mig
tvättar
hänger upp kläder
ska fixa lite kaffe
J: du sliter...
M: nejdå
J: nämen allvarligt! ...
M: jag vill inte ha smisk
J: lånar lite bilder av dig?
M: ahrå
J: Mathildaaaa......
M: ja?
vadvadvad
sägsägsäg
J: eeeeehhhhh
godis?
sen?
du?
jag?
M: hmmmm
J: ;);););
M: vart ska du få tag på denna livskrydda?
J: i din mammas...
affär
!
eller cafe.

Nu, när ni tagit del utav mitt och Jessikas kärleksliv.. tänker jag. Gå. Det här var ju nästan lite pinsamt. Aj.

Yeah, I'm tongue-tied and dizzy and i can't keep it to myself, what good is it to sing helplessness blues? (Fleet Foxes)


En liten inblick bara. När orden behöver lite hjälp. Jag har klippt lugg, och sett ut som någon slags lönnmördare, eller någon som bara sörjer, helt enkelt. No women no kidz. Dessa dagar spenderades i Göteborg, det var ett jävla liv och det är ju sånt jag gillar, egentligen. Vi dansade på Neftertiti, cyklade genom staden så min nya lugg endast blev ett minne blott och förenades med resten utav kråkboet, men det gjorde ingenting för i sådana stunder besegras dåliga hårdagar utav lyckan, stadsljuden och alkoholen. När jag kom hem har jag spenderat någon natt med mina två favoritflickor, of all times. Det har varit hårigt och mysigt mestadels, men lite trångt också. Förstås.

Imorse jobbade jag i blåst och huvudvärk, i full mundering i form utav min systers mysiga jacka/poncho/ish, jeans och ridskorna. Sen vet jag inte vad som hände, men bara slocknade på sängen och vaknade för inte alls så längesedan, då sken solen och nu sitter jag och våndas i en riktig gangstah-tröja, ingen mindre än Jessikas Eminem-tisha, och ett par småtöntiga trosor som gör sig bra såhär på sin lediga sjukdag. Medan jag jobbade och grät över elak matematik skrev jag ett brev till min kollega och bästa kompis för att förenkla det hela för henne när hon byter av mig i eftermiddag. Och sista bilden är endast men icke att förglömma mina underbara framkallade bilder. En sömnlös natt kladdade jag på spegeln och citerade The Smiths och satte upp några guldkorn bredvid "To Die By Your Side Is Such An Heavenly Way To Die". Fina människor förtjänar en ståtlig pediestal. Att bo såhär, i arkipelagens idylliska mittpunkt kan vara underbart. Paradoxalen skriker dra härifrån innan den drar ner dig helt. Jag utmanar ödet och stannar tills jag inte orkar mer, det är underbart fastän det gör ont. Det är inte utan en massa sarkastiska klyschor som jag lämnar er med ett postat inlägg och beger mig under täcket för att gråta färdigt. Har aldrig förstått mig på människor som påstår att ansikte utåt skulle vara viktigare än själen inåt. Mitt ansikte utåt säger nu attt själen inåt gör lite ont, ibland. Som alla andra känner ibland, det där med att vara ledsen, och sånt. 




Live från min stora säng och min härligt töntiga outfit.


Ibland så exponeras rubriken till den höga grad att den inte behövs just för tillfället. Ibland.


Ibland står det still. Ibland inte. Det dansas salsa i mitt huvud, det smakar salt i munnen. Sol och båtgäster beskriver dagen, någorlunda. En hetsig tur runt hamnen, i hopp om att hinna bakom rökeriet för att avnjuta ett glas vin med Jessika+extrafamilj i form av Stefan och Camilla, de nygifta och fina. Efter en hel del slit finns det tid för lite nära och kära, men vart håller jag hus? Jag har flugit iväg långt bort, och jag som inte skulle tänka mer. Jag skrattar, ler och fokuserar. Men i hemlighet är jag någon  helt annan stans. Jag fick en stor summa pengar i lön för två veckor sedan, allt är slut. 60 kronor har jag kvar. Det är dyrt, att vara sjuk. Min lön har mest gått åt till mediciner, för att överleva. Det är egentligen ganska sorgligt, men med vetskapen om att jag bara skulle må bra utav lite fattighet så överlever jag nog det här. Tills 1 Augusti. 

Jag har egentligen ingenting att säga. Inga bilder och inga ord som sätter spår på era stackars små hjärtan. Pendlar mellan kär och galen och instabilt låg. Hatar de häftiga övergångarna som jag inte kan kontrollera. Och jag avskyr att slänga en blick på klockan, och inse att ja, jag jobbar faktsikt om ett par timmar. Igen. Men pengar, är alltid pengar. Och jag, är alltid en negativ tidsoptimist. 


Will sorrow be the only lover I can call my own?


En helt vanlig ödesdiger dag i mitt liv. En bojkottad fest igårkväll, en halv film och en insikt som bad mig sova så jag orkade jobba. En försovning på ett stycke timmar, det stod idiot i pannan på mig. Skäggis, Pappa, Hamnkaptenen, min chef, Knuth Karlsson stod redo för tjänst i köket, flinade och räckte en kaffekopp åt mig. Min huvud grät lyckotårar medans min mage höll på att vända sig ut och in. Efter en rad olika försök att hoppa på båtar yrvaken med oknytna skosnören kröp jag in på hamnkontoret med livet i behåll bortsett från en skadad fotled. Småtjötar i telefon, räknar hemsk matematik med dagrapporterna och känner mig som en retsticka på tom mage. Yo that's Westcoast life.

Tänker dra mig långsamt hemåt. Dags att blunda ett par ögonlock, huvudet bultar så frenetiskt. Jag orkar nog inte tänka längre, ger upp det prestationsmomentet. Härmed är jag en icke-tänkare. Och därmed basta! 


Jag vill rymma till Paris med min stora kärlek.

Don't let the devil ruin it all.


Har inte haft tid. Trodde jag, dessa veckor. Men idag, har jag fan tagit mig tid. Har sovit till sent på dagen, tagit mig tid att pilla mig i naveln, sitta och prata ute på klipporna en oändlighet, har rökt bort ett cigarettpaket under tiden, tagit mig tid att göra te åt min familj, tagit mig tid att fotografera de senaste fynden. Tagit mig tid att leva lite. Inget jobb, inget tänk och inget ansvar, alls. Ingen att klänga på, inte rört en enda människa och bara skött mig själv. Bra va? Nu sitter jag fanimej i sängen och lyssnar på Hellström som skrönar på, Jessika springer runt och river ut kläder, klär av och på sig, dansar som en älva och leker med håret. Jag sitter och andas in lite tomhet, precis som förr. När man tänker för att man vill , inte för att man måste. Känner mig korkad och ful, och låter mig punkteras i min uppblåshet. 

Jag vill försöka återberätta mina senaste veckor utav fullständigt meningslösa bloggande och förutom det total frånvaro här på bloggen. Jag har sprungit runt i för stora skor, tittat på Daniel Lemma på rökeriet med en hel del räkor inkluderat, han gjorde ett vansinnigt vackert framträdande. Jag har varit drucken på rökeriet många andra kvällar, träffat en trevlig citron som satt och lyssnade ödmjukt på mina och jessikas hemligheter. Vi ville kidnappa den, men Leif sa strängt nej och fnissade. Jag har fått amfetaminpreparat, så jag har blivit en helt ny Mathilda, eller en nygammal Mathilda, som orkar hålla ihärdiga konversationer, som håller sig vaken och orkar hålla igång dagarna i ända. Kanske tillochmed kan börja träna igen, känns som en nystart. I skrivande stund bestämmer jag mig för att åka in till Göteborg ikväll, med min bästa vän i bagaget, och ett par trosor som nödproviant. 

Ett skepp kommer lastat , med fynd.




Svarta lackskor (nostalgi från mina år på söndagsskolan) - 20 kr - second hand
Grön tunika med sammetsdetaljer (samma modell som min vita studentklänning) - 5 kronor - second hand.
Bruna skor med söt klack - 10 kronor - second hand
Gul sjal med svarta mönster (fint som huvudbonad) - 5 kronor - second hand
3 par jeansshorts - 5:-/st - second hand
Gamla ridskor - 10 kronor - second hand.
Svart/transparent skjorta med silverkant på kragen - 10 kronor - second hand.
Veckad kortkavaj - 10 kronor - second hand.
Längre kavaj i bomullstyg - 20 kronor.
Jeansväst med blommigt mönster på ryggen - 5 kronor - second hand.

Dessa plagg handlade jag i Dalsland, var inne i två olika second hand-butiker, de mer eller mindre slängde kläder på mig.

En ö i havet och en bojkottad citron på djupt vatten.


Jäklar här händer det inte mycket. Men det gör det här, borta. 
Låt mig återkomma när min hals inte blöder öppna sår och mina tårar slutat riva kinderna. Jag var väl bara inte gjord för dessa dar. Håkis.

Nu drar vi iväg ett par hus bort, och har pre-party-night. Inför den stora kvällen imorgon. Marstrand, hejdå från en ö i havet.

Någonstans mellan Bob Dylans rader, och kafferep på kontoret fullständigt ur kurs.


Jag lever, någorlunda. Efter ett redigt jävla bröllop, och sjukhusbesök mitt i natten och en hel del andra besvärligheter med hälsan, och alkohol förstås. Jag har förlorat kursen, på mitt hav. Jag är en överjävligt besvärlig människa, tappar sjökortet på öppna vatten, när jag drunknar vissnar oceanen.

Sitter på hamnkontoret med hela gänget, dricker kaffe och önskar jag vore någon annan ibland. Någon som kommer bli frisk, fast det kommer jag inte. Carpe Díem och sådant. Ni vet.

Har börjat skriva musik där hemma, jag vill ju inte vara hemma men med ett moraliskt stöttande sällskap så går det med blod svett och tårar, är inte så välkommen iallafall. Musik, hursomhelst. Och tepåsar på ögonen och andra hälsometoder. Jag tar till varenda metod som går, ska man dö ung ska man dö vacker. Tror jag. Simon and Garfunkel tonsätter mig för tillfället, Palle halvsover på skrivbordet, Jessika och Fredrika har sprungit iväg och busar nog för det vilda ute i hamnen, det är nog dags att tända en cigarett. Saknar min glöd.

Ord och flera visor.


Nejmen, datorn är nerpackad, men ändå sitter jag här. Den lille asiaten som äger dethär placet vet minsann vad han gör. Sitter längst ut på en brygga med fötterna i vattnet, fritt wifi här ute tillochmed. Sitter och gråter som en jude, inga trosor har jag heller. Lever man naturlivet så gör man. Tog en insomningstablett men utan resultat, vågar inte ta en propavan efter gårdagens händelser. Fast det behåller jag nog för mig själv, ruggigt värre. Mathilda Den Troslöse Karlsson vill kapitulera, förinta all orättvisa och ge världen all kärlek jag kan erhålla. Det låter som en rimligt bra härskare, i mina öron. Måste bara växa till mig lite, och skaffa ett par rejäla trosor, helst i järn så folk tror jag har lite stake.

Att sitta här är större än vad ni tror, med tanke på att jag känner mig ganska liten. Börjar bli lite smått nervös inför eventuella fotkapningar, då jag mycket väl förstår att sjön inte är obebodd bara för det är instängt vatten. Det för mig till nästa ämne, havet. Mathilda Den Troslöse & Pretentiösa Karlsson saknar havet, salta vindarna och tång mellan tårna. Men mest saknar hon Jessika, som ofta hänger med på köpet, med havet och allt det där. Föraktar gärna människor som talar om sig själv i tredje person, dags att skälla lite på mig själv. Hursomhaver. En kylig bris ber mig milt att vandra tillbaka, ett par trosor hade inte suttit fel . Pyser iväg härifån imorgon, och därmed basta, såhär kan vi ju inte ha det!

RSS 2.0