it's a ventriloquist act

Det var ett tag sedan nu. Det förtjänar ingen ursäkt faktiskt. Tror inte ni vill ha en ens, faktiskt. Faktiskt. En förklaring blir veckans bedrift. Jag har inga nya fräscha bilder att dela med mig av bortsett från dagens cambilder, men en hel del ord och visor. Fast inte ens nu tycks det finnas tid för något sådant. Hur som helst. Jag har kommit ifrån Åstol, bort från alkohol och fest ända in på morgontimmarna. Visst är det fint att glömma bort det liv man lever ibland, men så kommer man tillbaks till stadens brus och de allt för deprimerade fiskmåsarnas skrön. Inte alls som de livliga fiskmåsar man vaknar upp till på Ön, stadens fiskmåsar gnäller, asäter och livnär sig på skräp. Hey that's me. Ouch. Nu, är man tillbaks på ön. Det tar emot, det äter lite på mig. Åker tillbaks till Göteborg imorgon igen, vet inte hur jag ska lyckas med det. Men det blir kalas med Erica, hatt står på dresscoden. En tokfin tjej det där, vet inte hur många gånger jag behöver säga det till mig själv innan jag inser vad som står där framför ögonen på mig och lyssnar och bryr sig. Det är sällan man träffar människor som berör en längre, allt bara silas ut i någon grå substans och människor slutar komma att träffa en med en fet pil i hjärtat. Allt verkar bara, flyta ut och den gråa massan äter på mig, den med. 

Revyn för denna vecka löd; I måndags åkte jag och Jessika till stan, vi åt sushi och drack på Kingshead med Adrian som sällskap, cyklade hem och somnade. Tisdag morgon vaknade jag upp i Göteborg iallafall, runt 15-16.00 och lät vänner trilla in lite som de ville, vi blev ett par stycken till slut. Hamnade efter många om och men på en picknickfilt i Johannebergsparken. Erica och Jimmy kom över också, jag och Sabotören tog en promenad i parken, pratade strunt och sånt som verkligen inte är strunt. Vi slutade på kingshead även den kvällen. På morgonen tog vi oss till Zoo Tattoo, för att hänga med när Erica tatuerade knogarna. Det blev sjukt vackert. Den dagen piercade hon sig också, vi drev runt i stan som tre mähän, jag fick för mycket mediciner i mig och kaffet fick mig att snea stenhårt, så jag var i princip en dregglande zombie hela vägen hem och minns ingenting alls utav den kvällen fram tills jag vaknade upp av att Erica kom till lägenheten med en box vin och den nyinköpta pipan. Vi rökte pipa och drack vin på innergården och småpratade. Idag åkte vi vemodigt hem för att jobba, jag har inte någon vidare känsel i kroppen och åstols charm har runnit ut. Sorligt men sant.

Nu ska jag titta på film med min favoritkille, jag ser nästan fram emot att titta på skräckfilm, trots att det är så sent och jag är rädd för livet i allmänhet. Tur att datorn är relativt liten i jämförelse med hela världen, och att jag har en pojke att trösta mig med när jag darrar in i märgen. Glad, som, fan. Det finaste utav allt är att kärlek måste göra ont, men kärleken är det allra sista jag tänker på innan jag går och lägger mig, det första jag ser på displayen när jag vaknar i form av ett "är du vaken?"  och alltså, i princip den enda tryggheten jag har kvar. Jag är så tacksam att jag får låna dig, mitt hjärta.

(Någon gång i Maj efter min födelsedag. Fotograferade Olivia som skulle skicka in för en plåtning för Monki, lånade filminställningen i någon timme också för att testa mina bristande kunskaper.)

Vilken jädra smäll. Rakt in i en betongvägg, den dammar och man ser konturerna av min avdomnade kropp där jag flög rakt in, med ett skalv som väckte änglar och demoner. Ja, så vansinnigt fult och hemskt livet kan vara ibland. Jag somnade inte igår, som jag skulle. Vi blev nerbjudna till allas vår Victors källare, jag hade ju gjort mig redo för sängen men huvudet sa att om ingenting händer nu så dör jag nog. Någon gång under den tankens födelse slocknade min mobil, mitt på den regniga vägen, 30 sekundernas gångväg till den arga kattkvinnans hus. Miljön var något som hade kunnat liknas vid fritzls tillhåll till en början, en distinkt lukt av jord och keramik och lågt i tak tillochmed för mig och mina stackars 161 cm, tills vi fann dörren som ljuset sipprade ut ur. Nej det var inget Nangijala där, endast ett litet krypin för en handfull pojkar av olika slag. Det var en trevlig kväll, det var det verkligen. Den arga kattkvinnan på övervåningen tåldes att skämta om, således föraktades också lite utav hennes ökända temperament, ärrad för livet sedan min barndom då jag råkade skjuta ner en av hennes katter med en volleyboll. Tacka vet jag barnsben, jag sprang tills jag insåg att jag befann mig på en liten ö i havet. Minnet är bra men kort. 

Efter en hel del dumheter och trevligheter trillade vi hemåt, Jessika slängde sig på sängen och sov genom hela natten. Detta kan jag med all säkerhet säga för jag ägnade faktiskt ganska många timmar bara att betrakta den lille varelsen som spann på som en liten katt. Jag klättrade på väggarna, bokstavligen. Jag var på alla plan i huset, åkte bergochdalbana i mina föräldrars justerbara säng, tittade på nattliga tv-program bortom all intelligens. Gick ner i köket för att dricka, mitt huvud var tungt och kroppen febrig. Pappa låg och sov i soffan med Ronja på magen, jag grät som en 2-årig Mathilda med ett skrapsår på knät, fast egentligen var jag en rödhårig rufsig stor Mathilda i en skjorta och mörka ringar under ögonen. Inte alls en sån man vill krama om och säga att sår läker sig själv fast du kan få en kram och en skäggig puss ändå. Nej, så blir det inte igen. Jag är så djävulskt rädd för att förlora det lilla jag har, att jag skjuter det ifrån mig. Det blir sådana förskjutningar att jag är för liten och för klen för att dra er tillbaka. Till mig. Jag måste lämna tillbaks nyckeln till lägenheten, där försvann min tillflyktsort när jag inte kan andas längre. Min bok är raderat från allt vad hårdiskar heter och kärlek är någonting jag krossar mellan handflatorna när jag försöker vårda det ömt med mina fingertoppar. Jessika har åkt och jag känner mig som den minsta människan i hela världen, på den minsta ön i en liten värld.

En liten inblick bara. När orden behöver lite hjälp. Jag har klippt lugg, och sett ut som någon slags lönnmördare, eller någon som bara sörjer, helt enkelt. No women no kidz. Dessa dagar spenderades i Göteborg, det var ett jävla liv och det är ju sånt jag gillar, egentligen. Vi dansade på Neftertiti, cyklade genom staden så min nya lugg endast blev ett minne blott och förenades med resten utav kråkboet, men det gjorde ingenting för i sådana stunder besegras dåliga hårdagar utav lyckan, stadsljuden och alkoholen. När jag kom hem har jag spenderat någon natt med mina två favoritflickor, of all times. Det har varit hårigt och mysigt mestadels, men lite trångt också. Förstås.

Imorse jobbade jag i blåst och huvudvärk, i full mundering i form utav min systers mysiga jacka/poncho/ish, jeans och ridskorna. Sen vet jag inte vad som hände, men bara slocknade på sängen och vaknade för inte alls så längesedan, då sken solen och nu sitter jag och våndas i en riktig gangstah-tröja, ingen mindre än Jessikas Eminem-tisha, och ett par småtöntiga trosor som gör sig bra såhär på sin lediga sjukdag. Medan jag jobbade och grät över elak matematik skrev jag ett brev till min kollega och bästa kompis för att förenkla det hela för henne när hon byter av mig i eftermiddag. Och sista bilden är endast men icke att förglömma mina underbara framkallade bilder. En sömnlös natt kladdade jag på spegeln och citerade The Smiths och satte upp några guldkorn bredvid "To Die By Your Side Is Such An Heavenly Way To Die". Fina människor förtjänar en ståtlig pediestal. Att bo såhär, i arkipelagens idylliska mittpunkt kan vara underbart. Paradoxalen skriker dra härifrån innan den drar ner dig helt. Jag utmanar ödet och stannar tills jag inte orkar mer, det är underbart fastän det gör ont. Det är inte utan en massa sarkastiska klyschor som jag lämnar er med ett postat inlägg och beger mig under täcket för att gråta färdigt. Har aldrig förstått mig på människor som påstår att ansikte utåt skulle vara viktigare än själen inåt. Mitt ansikte utåt säger nu attt själen inåt gör lite ont, ibland. Som alla andra känner ibland, det där med att vara ledsen, och sånt. 

En helt vanlig ödesdiger dag i mitt liv. En bojkottad fest igårkväll, en halv film och en insikt som bad mig sova så jag orkade jobba. En försovning på ett stycke timmar, det stod idiot i pannan på mig. Skäggis, Pappa, Hamnkaptenen, min chef, Knuth Karlsson stod redo för tjänst i köket, flinade och räckte en kaffekopp åt mig. Min huvud grät lyckotårar medans min mage höll på att vända sig ut och in. Efter en rad olika försök att hoppa på båtar yrvaken med oknytna skosnören kröp jag in på hamnkontoret med livet i behåll bortsett från en skadad fotled. Småtjötar i telefon, räknar hemsk matematik med dagrapporterna och känner mig som en retsticka på tom mage. Yo that's Westcoast life.

Tänker dra mig långsamt hemåt. Dags att blunda ett par ögonlock, huvudet bultar så frenetiskt. Jag orkar nog inte tänka längre, ger upp det prestationsmomentet. Härmed är jag en icke-tänkare. Och därmed basta! 

Jag vill rymma till Paris med min stora kärlek.

Svarta lackskor (nostalgi från mina år på söndagsskolan) - 20 kr - second hand
Grön tunika med sammetsdetaljer (samma modell som min vita studentklänning) - 5 kronor - second hand.

Bruna skor med söt klack - 10 kronor - second hand
Gul sjal med svarta mönster (fint som huvudbonad) - 5 kronor - second hand
3 par jeansshorts - 5:-/st - second hand

Gamla ridskor - 10 kronor - second hand.

Svart/transparent skjorta med silverkant på kragen - 10 kronor - second hand.

Veckad kortkavaj - 10 kronor - second hand.

Längre kavaj i bomullstyg - 20 kronor.

Jeansväst med blommigt mönster på ryggen - 5 kronor - second hand.

Dessa plagg handlade jag i Dalsland, var inne i två olika second hand-butiker, de mer eller mindre slängde kläder på mig.