it's a ventriloquist act

En liten inblick bara. När orden behöver lite hjälp. Jag har klippt lugg, och sett ut som någon slags lönnmördare, eller någon som bara sörjer, helt enkelt. No women no kidz. Dessa dagar spenderades i Göteborg, det var ett jävla liv och det är ju sånt jag gillar, egentligen. Vi dansade på Neftertiti, cyklade genom staden så min nya lugg endast blev ett minne blott och förenades med resten utav kråkboet, men det gjorde ingenting för i sådana stunder besegras dåliga hårdagar utav lyckan, stadsljuden och alkoholen. När jag kom hem har jag spenderat någon natt med mina två favoritflickor, of all times. Det har varit hårigt och mysigt mestadels, men lite trångt också. Förstås.

Imorse jobbade jag i blåst och huvudvärk, i full mundering i form utav min systers mysiga jacka/poncho/ish, jeans och ridskorna. Sen vet jag inte vad som hände, men bara slocknade på sängen och vaknade för inte alls så längesedan, då sken solen och nu sitter jag och våndas i en riktig gangstah-tröja, ingen mindre än Jessikas Eminem-tisha, och ett par småtöntiga trosor som gör sig bra såhär på sin lediga sjukdag. Medan jag jobbade och grät över elak matematik skrev jag ett brev till min kollega och bästa kompis för att förenkla det hela för henne när hon byter av mig i eftermiddag. Och sista bilden är endast men icke att förglömma mina underbara framkallade bilder. En sömnlös natt kladdade jag på spegeln och citerade The Smiths och satte upp några guldkorn bredvid "To Die By Your Side Is Such An Heavenly Way To Die". Fina människor förtjänar en ståtlig pediestal. Att bo såhär, i arkipelagens idylliska mittpunkt kan vara underbart. Paradoxalen skriker dra härifrån innan den drar ner dig helt. Jag utmanar ödet och stannar tills jag inte orkar mer, det är underbart fastän det gör ont. Det är inte utan en massa sarkastiska klyschor som jag lämnar er med ett postat inlägg och beger mig under täcket för att gråta färdigt. Har aldrig förstått mig på människor som påstår att ansikte utåt skulle vara viktigare än själen inåt. Mitt ansikte utåt säger nu attt själen inåt gör lite ont, ibland. Som alla andra känner ibland, det där med att vara ledsen, och sånt.