Någonstans mellan Bob Dylans rader, och kafferep på kontoret fullständigt ur kurs.
Jag lever, någorlunda. Efter ett redigt jävla bröllop, och sjukhusbesök mitt i natten och en hel del andra besvärligheter med hälsan, och alkohol förstås. Jag har förlorat kursen, på mitt hav. Jag är en överjävligt besvärlig människa, tappar sjökortet på öppna vatten, när jag drunknar vissnar oceanen.
Sitter på hamnkontoret med hela gänget, dricker kaffe och önskar jag vore någon annan ibland. Någon som kommer bli frisk, fast det kommer jag inte. Carpe Díem och sådant. Ni vet.
Har börjat skriva musik där hemma, jag vill ju inte vara hemma men med ett moraliskt stöttande sällskap så går det med blod svett och tårar, är inte så välkommen iallafall. Musik, hursomhelst. Och tepåsar på ögonen och andra hälsometoder. Jag tar till varenda metod som går, ska man dö ung ska man dö vacker. Tror jag. Simon and Garfunkel tonsätter mig för tillfället, Palle halvsover på skrivbordet, Jessika och Fredrika har sprungit iväg och busar nog för det vilda ute i hamnen, det är nog dags att tända en cigarett. Saknar min glöd.
Kommentarer
Trackback
