it's a ventriloquist act

Ibland står det still. Ibland inte. Det dansas salsa i mitt huvud, det smakar salt i munnen. Sol och båtgäster beskriver dagen, någorlunda. En hetsig tur runt hamnen, i hopp om att hinna bakom rökeriet för att avnjuta ett glas vin med Jessika+extrafamilj i form av Stefan och Camilla, de nygifta och fina. Efter en hel del slit finns det tid för lite nära och kära, men vart håller jag hus? Jag har flugit iväg långt bort, och jag som inte skulle tänka mer. Jag skrattar, ler och fokuserar. Men i hemlighet är jag någon  helt annan stans. Jag fick en stor summa pengar i lön för två veckor sedan, allt är slut. 60 kronor har jag kvar. Det är dyrt, att vara sjuk. Min lön har mest gått åt till mediciner, för att överleva. Det är egentligen ganska sorgligt, men med vetskapen om att jag bara skulle må bra utav lite fattighet så överlever jag nog det här. Tills 1 Augusti. 

Jag har egentligen ingenting att säga. Inga bilder och inga ord som sätter spår på era stackars små hjärtan. Pendlar mellan kär och galen och instabilt låg. Hatar de häftiga övergångarna som jag inte kan kontrollera. Och jag avskyr att slänga en blick på klockan, och inse att ja, jag jobbar faktsikt om ett par timmar. Igen. Men pengar, är alltid pengar. Och jag, är alltid en negativ tidsoptimist.