it's a ventriloquist act

(Någon gång i Maj efter min födelsedag. Fotograferade Olivia som skulle skicka in för en plåtning för Monki, lånade filminställningen i någon timme också för att testa mina bristande kunskaper.)

Vilken jädra smäll. Rakt in i en betongvägg, den dammar och man ser konturerna av min avdomnade kropp där jag flög rakt in, med ett skalv som väckte änglar och demoner. Ja, så vansinnigt fult och hemskt livet kan vara ibland. Jag somnade inte igår, som jag skulle. Vi blev nerbjudna till allas vår Victors källare, jag hade ju gjort mig redo för sängen men huvudet sa att om ingenting händer nu så dör jag nog. Någon gång under den tankens födelse slocknade min mobil, mitt på den regniga vägen, 30 sekundernas gångväg till den arga kattkvinnans hus. Miljön var något som hade kunnat liknas vid fritzls tillhåll till en början, en distinkt lukt av jord och keramik och lågt i tak tillochmed för mig och mina stackars 161 cm, tills vi fann dörren som ljuset sipprade ut ur. Nej det var inget Nangijala där, endast ett litet krypin för en handfull pojkar av olika slag. Det var en trevlig kväll, det var det verkligen. Den arga kattkvinnan på övervåningen tåldes att skämta om, således föraktades också lite utav hennes ökända temperament, ärrad för livet sedan min barndom då jag råkade skjuta ner en av hennes katter med en volleyboll. Tacka vet jag barnsben, jag sprang tills jag insåg att jag befann mig på en liten ö i havet. Minnet är bra men kort. 

Efter en hel del dumheter och trevligheter trillade vi hemåt, Jessika slängde sig på sängen och sov genom hela natten. Detta kan jag med all säkerhet säga för jag ägnade faktiskt ganska många timmar bara att betrakta den lille varelsen som spann på som en liten katt. Jag klättrade på väggarna, bokstavligen. Jag var på alla plan i huset, åkte bergochdalbana i mina föräldrars justerbara säng, tittade på nattliga tv-program bortom all intelligens. Gick ner i köket för att dricka, mitt huvud var tungt och kroppen febrig. Pappa låg och sov i soffan med Ronja på magen, jag grät som en 2-årig Mathilda med ett skrapsår på knät, fast egentligen var jag en rödhårig rufsig stor Mathilda i en skjorta och mörka ringar under ögonen. Inte alls en sån man vill krama om och säga att sår läker sig själv fast du kan få en kram och en skäggig puss ändå. Nej, så blir det inte igen. Jag är så djävulskt rädd för att förlora det lilla jag har, att jag skjuter det ifrån mig. Det blir sådana förskjutningar att jag är för liten och för klen för att dra er tillbaka. Till mig. Jag måste lämna tillbaks nyckeln till lägenheten, där försvann min tillflyktsort när jag inte kan andas längre. Min bok är raderat från allt vad hårdiskar heter och kärlek är någonting jag krossar mellan handflatorna när jag försöker vårda det ömt med mina fingertoppar. Jessika har åkt och jag känner mig som den minsta människan i hela världen, på den minsta ön i en liten värld.