it's a ventriloquist act

Det var ett tag sedan nu. Det förtjänar ingen ursäkt faktiskt. Tror inte ni vill ha en ens, faktiskt. Faktiskt. En förklaring blir veckans bedrift. Jag har inga nya fräscha bilder att dela med mig av bortsett från dagens cambilder, men en hel del ord och visor. Fast inte ens nu tycks det finnas tid för något sådant. Hur som helst. Jag har kommit ifrån Åstol, bort från alkohol och fest ända in på morgontimmarna. Visst är det fint att glömma bort det liv man lever ibland, men så kommer man tillbaks till stadens brus och de allt för deprimerade fiskmåsarnas skrön. Inte alls som de livliga fiskmåsar man vaknar upp till på Ön, stadens fiskmåsar gnäller, asäter och livnär sig på skräp. Hey that's me. Ouch. Nu, är man tillbaks på ön. Det tar emot, det äter lite på mig. Åker tillbaks till Göteborg imorgon igen, vet inte hur jag ska lyckas med det. Men det blir kalas med Erica, hatt står på dresscoden. En tokfin tjej det där, vet inte hur många gånger jag behöver säga det till mig själv innan jag inser vad som står där framför ögonen på mig och lyssnar och bryr sig. Det är sällan man träffar människor som berör en längre, allt bara silas ut i någon grå substans och människor slutar komma att träffa en med en fet pil i hjärtat. Allt verkar bara, flyta ut och den gråa massan äter på mig, den med. 

Revyn för denna vecka löd; I måndags åkte jag och Jessika till stan, vi åt sushi och drack på Kingshead med Adrian som sällskap, cyklade hem och somnade. Tisdag morgon vaknade jag upp i Göteborg iallafall, runt 15-16.00 och lät vänner trilla in lite som de ville, vi blev ett par stycken till slut. Hamnade efter många om och men på en picknickfilt i Johannebergsparken. Erica och Jimmy kom över också, jag och Sabotören tog en promenad i parken, pratade strunt och sånt som verkligen inte är strunt. Vi slutade på kingshead även den kvällen. På morgonen tog vi oss till Zoo Tattoo, för att hänga med när Erica tatuerade knogarna. Det blev sjukt vackert. Den dagen piercade hon sig också, vi drev runt i stan som tre mähän, jag fick för mycket mediciner i mig och kaffet fick mig att snea stenhårt, så jag var i princip en dregglande zombie hela vägen hem och minns ingenting alls utav den kvällen fram tills jag vaknade upp av att Erica kom till lägenheten med en box vin och den nyinköpta pipan. Vi rökte pipa och drack vin på innergården och småpratade. Idag åkte vi vemodigt hem för att jobba, jag har inte någon vidare känsel i kroppen och åstols charm har runnit ut. Sorligt men sant.

Nu ska jag titta på film med min favoritkille, jag ser nästan fram emot att titta på skräckfilm, trots att det är så sent och jag är rädd för livet i allmänhet. Tur att datorn är relativt liten i jämförelse med hela världen, och att jag har en pojke att trösta mig med när jag darrar in i märgen. Glad, som, fan. Det finaste utav allt är att kärlek måste göra ont, men kärleken är det allra sista jag tänker på innan jag går och lägger mig, det första jag ser på displayen när jag vaknar i form av ett "är du vaken?"  och alltså, i princip den enda tryggheten jag har kvar. Jag är så tacksam att jag får låna dig, mitt hjärta.