Will sorrow be the only lover I can call my own?
En helt vanlig ödesdiger dag i mitt liv. En bojkottad fest igårkväll, en halv film och en insikt som bad mig sova så jag orkade jobba. En försovning på ett stycke timmar, det stod idiot i pannan på mig. Skäggis, Pappa, Hamnkaptenen, min chef, Knuth Karlsson stod redo för tjänst i köket, flinade och räckte en kaffekopp åt mig. Min huvud grät lyckotårar medans min mage höll på att vända sig ut och in. Efter en rad olika försök att hoppa på båtar yrvaken med oknytna skosnören kröp jag in på hamnkontoret med livet i behåll bortsett från en skadad fotled. Småtjötar i telefon, räknar hemsk matematik med dagrapporterna och känner mig som en retsticka på tom mage. Yo that's Westcoast life.
Tänker dra mig långsamt hemåt. Dags att blunda ett par ögonlock, huvudet bultar så frenetiskt. Jag orkar nog inte tänka längre, ger upp det prestationsmomentet. Härmed är jag en icke-tänkare. Och därmed basta!
Jag vill rymma till Paris med min stora kärlek.
Kommentarer
Postat av: Susanna
sv: är mycket medveten om hur länge du följt min blogg! har skrivit det innan men skriver igen,- jag vet precis vilka mina "trogna" läsare är och vilka som bara kommenterar för att man ska gå in på deras blogg tillbaka. Åstol är en fin ö! och tack så hemskt mycket för dina fina ord, känner också verkligen så att jag är mer jordnära nu, visste inte om andra såg det också men blev väldigt glad nu när du tydligen gjorde det :) kommentera lite bättre! ;)
Postat av: Danni.
att vara en icke-tänkare kan också vara otroligt fint.
Trackback
