it's a ventriloquist act

Har inte haft tid. Trodde jag, dessa veckor. Men idag, har jag fan tagit mig tid. Har sovit till sent på dagen, tagit mig tid att pilla mig i naveln, sitta och prata ute på klipporna en oändlighet, har rökt bort ett cigarettpaket under tiden, tagit mig tid att göra te åt min familj, tagit mig tid att fotografera de senaste fynden. Tagit mig tid att leva lite. Inget jobb, inget tänk och inget ansvar, alls. Ingen att klänga på, inte rört en enda människa och bara skött mig själv. Bra va? Nu sitter jag fanimej i sängen och lyssnar på Hellström som skrönar på, Jessika springer runt och river ut kläder, klär av och på sig, dansar som en älva och leker med håret. Jag sitter och andas in lite tomhet, precis som förr. När man tänker för att man vill , inte för att man måste. Känner mig korkad och ful, och låter mig punkteras i min uppblåshet. 

Jag vill försöka återberätta mina senaste veckor utav fullständigt meningslösa bloggande och förutom det total frånvaro här på bloggen. Jag har sprungit runt i för stora skor, tittat på Daniel Lemma på rökeriet med en hel del räkor inkluderat, han gjorde ett vansinnigt vackert framträdande. Jag har varit drucken på rökeriet många andra kvällar, träffat en trevlig citron som satt och lyssnade ödmjukt på mina och jessikas hemligheter. Vi ville kidnappa den, men Leif sa strängt nej och fnissade. Jag har fått amfetaminpreparat, så jag har blivit en helt ny Mathilda, eller en nygammal Mathilda, som orkar hålla ihärdiga konversationer, som håller sig vaken och orkar hålla igång dagarna i ända. Kanske tillochmed kan börja träna igen, känns som en nystart. I skrivande stund bestämmer jag mig för att åka in till Göteborg ikväll, med min bästa vän i bagaget, och ett par trosor som nödproviant. 

Ett skepp kommer lastat , med fynd.