it's a ventriloquist act

 

Detta är något jag hoppas ni sett förut, men gråt inte för det mina små följeslagare. Beatles kan man inte tröttna på. Jag hade skrivit en lång tårdrypande monolog om mitt förblödande sinne idag, men det är så lätt att markera allt och vara ett knapptryck ifrån att tömma skärmen på strunt. Ingen läser sådan smörja, det var mestadels klagovisor om mitt bultande huvud och att jag är sjuk. igen.
Jag växlade några ord med skäggis igår, han är sannerligen världens bästa pappa, trots sin skäggprydda haka och vansinnigt dåliga ordvitsar. Ville krama honom, ville gråta och bli tre år igen. Jag tror minsann en stor dos hormoner har tagit över min kropp och får mig att ha 14-årsfest i huvudet som består av elände misär vodka och marloboro röda ungefär. Metaforiskt talat förstås.

Pengar pengar pengar, finns det något viktigare i människors trångsynta skallar? Jag ger blanka sjutton i pengar nu, enda syftet pengar kan förnöja mig just nu är i det faktum att jag kan betala mina räkningar. 
Vaknade upp idag för att som alltid kolla twitter och hittade en ny girlriot-grej då någon liten brud skapat en hashtag som heter #psychokillar. Ja men då får väl jag bara lov att säga till resten av kvinnans släkte att psykopater kommer i alla dess former, kön och hudfärger. (Ifall detta inte gått upp för er ännu) Ibland känns det som vi alla legat under varsin sten hela vårt liv och sedan när det blir populärt att ha "egna" åsikter så är twitter inte längre ett skönt socialt verktyg utan snarare en liten feminist-härjad by med högafflar och facklor. Tröttsamt. Det gäller även #hälsohets med mera. (alltså har det ingenting med feminism att göra, jag är själv kvinna med eller utan hår under armarna), men snälla, låt människor vara precis som dom är och känna och tänka precis hur dom vill. En hashtag kommer inte få folk frälsta i dina åsikter, punkt.