it's a ventriloquist act

 

Jag kanske kommer låta som en sorglig kliché , för mestadels så är jag det när jag inte den bästa Mathilda Kerstin Ellinor Karlsson som finns för jag tror minsann trots mitt supersvenska namn att det bara finns enda och jag har väl aldrig varit bra på att måla upp en finare version utav någonting när det kommer till mig själv, det blir mitt skal med någonting inuti. Någonting som känns, gör ont, pirrar, svider, kvider, gråter, skakar, skrattar, dansar, lever, molar och värker. Jag tänker passa på när min sinnesstämning för inte så längesedan sjönk ett par hack. Jag låter inte detta bli ännu ett pretentiöst inlägg om hur bra allt går trots allt. Istället låter jag mig själv titta bakåt fastän det skrämmer mig till döden att se tillbaka på det som varit. Jag ser tillbaka hur det var för ungefär ett år sedan. Jag var lycklig, men det visste jag självklart inte om då. Jag hade avslutat mitt första sommarlov som arbetslös, jag hade hela världen framför mina fötter och jag skrek för att jag var lycklig, jag grät för att jag var bortskämd och hade allt jag ville ha, som jag vill ha. Jag hade en bästa vän som gav sig fan på att vara med på att ta sig över alla hinder med mig, jag hade en pojkvän som var min ovärdeliga skatt, och jag var hans. Och jag ångrar fortfarande att jag aldrig sa det till honom, jag sa det inte till någon. Jag ångrar att jag inte tog tag i min bästa väns axlar och skakade om henne, matade henne med hopp om att bli något större än hon redan är, att hon klarar precis vad som helst men snälla bara låt mig vara med, för man skall inte lämna varandra, man får försöka hålla kvar.
Ovanstående låt var ett litet soundtrack som gick på repeat i mitt huvud varje gång jag tänkte på grabben, varje gång jag såg min bästa väns hariga men ack så vackra och förstående ögon. Jag hade inte bara en vän, men jag lät mig själv bara ha en enda tillräckligt nära. Det var ju givetvis enklast så, mindre människor att såra, fler människor att slippa bry sig om. Men pojken som vände mitt liv upp och ner, gjorde mina ögon till stora varma solar i ett ännu större universum. Han fick planeterna att stanna , och även om det är svårt för mig att hålla den röda tråden i ett stadigt grepp vill jag berätta för er hur den här låten kom till att betyda mycket för mina känslotyfoner. Den fick mig att somna, att orka gå upp på morgonen fastän jag var sjuk, att säga förlåt när jag var envis. För grabben var min sol, och jag var blott en i hela universum. 

Jag står numera och tittar bakåt på de ruiner jag lämnat efter mig. Jag har inte bara en vän. Jag har fler än en och jag har de finaste ni någonsin kan tänka er. Jag går aldrig ensam, jag har allt jag någonsin skulle kunna behöva, mer än en människa förtjänar. Men jag har ingen grabb längre som älskar mig och är upp över öronen förälskad i mig, och jag vet varför. Jag kanske är en hel skavank hela jag, men jag vägrar tro att jag är helt tom på någonting betydelsefullt, jag tror inte jag är ond. Det är vad jag har inbillat mig själv i så många år, att jag endast bränner brorar, att jag pulvriserar allt som kommer in min väg. Men det är inte sant, jag har ett värde precis som alla andra och det, skrämmer vettet ur mig. Men ruinerna är ett faktum. Jag är den tjejen som fyllde hans mage med fjärilar så han låg sömnlös av lycka om nätterna, jag är en flicka han tyckte så mycket om men som inte ger honom någonting längre, som bara gråter och som bara har ont. Som är sjuk fastän ingen förstår hur mycket, som lever dumdristigt som han inte längre kan förstå eller orkar hjälpa mer. Och ingen människa skall ständigt behöva hjälpa någon upp på benen om och om igen. Kärleken dog och jag med. Jag minns faktiskt första gången jag hörde den här låten, det var hemma hos min vän, han sa att jag skulle gilla den och det gjorde jag, faktum är att jag lyssnade på den fastän den är lite för mysig för att jag inte skall tröttna. Jag lyssnade ständigt på den i min ensamhet i ungefär ett år. 

Jag är faktiskt bara 20 år och kan omöjligt ha förlorat förmånen att ha hela världen framför mina fötter, jag tror tillochmed att det är bättre än så. Jag har hela livet och lite till, jag kan göra vad jag vill om jag så ger mig sjutton på det. Jag kommer definitivt fortsätta gråta och skaka i resten utav mitt liv, jag kommer skratta och leva, kisa mot solen och gå barfota på klipporna där jag är född, se mina fantastiska brorsbarn växa med milskliv och njuta utav det jag kommer mig för. Ett sinne växer i dess omfång för varje gång man lever. Och mitt är därför ganska litet. Jag tillåter mig sällan att leva på riktigt. För jag är kär och jag saknar mycket och ständigt, jag behöver och jag kan inte få det. Men någon dag kanske det är annorlunda. Ikväll ligger jag begravd under en filt i min säng med en bok och en dator på magen, med en katt vid benen och jag gråter som aldrig förr. Jag känner mig ensam och jag kommer ringa en vän för te och en film. Jag vill kramas och visa uppskattning för jag vill tro att jag varit ganska dålig på sådant. Och sluta upp med att säga "Livet; startskott nu" för jag lever redan , men stegvis kan det eskalera framåt. Och påstå att inget nytt finns under månen, eller solen. För det finns alltid mer, det finns verkligen alltid mer.