it's a ventriloquist act

Dagar flyter ihop , men inte gör det någonting. Varje dag finns det en ny sak att säga, med varje ny dag finns en nyfödd tanke och allt kanske är likadant, men inte samma. Och det är en himla stor skillnad. Jag tummar på allt, jag kan inte förstå att det är min fingrar som skrev det här för ett år sedan nu:

"Och jag minns så väl för flera år sedan nu, det var ständig saknad efter något oäkta, någonting provisoriskt och påhittat i mitt egna huvud. Jag ville krypa ner intill dig för jag visste att du inte älskar mig, du är flera år äldre än jag och kunde inte växa upp. Jag tog färjan över och klev av rampen när regnet öste ner över mig, la mig under bilen för att hitta kortet men jag kunde inte. Jag skrek och grät, jag ville att den skulle köra på mig. Jag såg bussen komma och jag sprang, kände varenda millimeter tyg klibba mot min hud, förtvivlat försökte jag förklara att jag måste med den här bussen för jag kan inte hitta mitt kort och jag måste iväg. Jag satt knäpptyst de 9 milen in mot staden, kände mig iskall och ville krypa ner hos dig. Ville så gärna ligga bredvid dig, som varken älskar mig, dig eller någon annan. Du kunde ju inte växa upp. Jag var så många år yngre än dig men du var spännande och turbulent, visste aldrig om jag skulle få dig att skratta eller skrika. Jag älskade ju det. Jag kröp ner vid dig och du tog inte på mig och jag var nöjd. Du älskar inte mig och jag älskar inte dig. Jag glömde en tröja och lämnade ett märke på din kudde. Jag kysste den farväl för jag visste så väl att det tar slut här, för du älskar inte mig, och jag älskar inte dig. 

Några år senare ses vi igen, så bekant alltsammans men du är inte alls turbulent, du tummar på allt, skrattar åt refrängen och kommer med gåvor för att lysa upp en dag utav miljoner. Men jag ville fortfarande krypa ner hos dig, för du är så mycket äldre och jag är så liten. För när jag frågade om du älskar mig sa du nej och jag var nöjd så, för du kunde inte växa upp och inte jag heller. Jag vill inte vara en tidlös rymdsten i universum som aldrig kan förändras, aldrig älskas eller åldras. För jag minns så väl, för flera år sedan nu hur jag grät i min förtvivlan för att nå någonting så tidlöst dött substitut. Och jag minns hur förtvivlad jag blev när jag blott en rymdsten i universum ville göra hål på ozonlagret och forslas fram och ner på jorden."

Huvudet säger att detta skall göra ont, men hjärtat är varmt. Jag kanske har förlorat en vän men det står tusen åter. Och dagarna kanske flyter ihop och är likadana men de är inte samma längre, och det är en himla stor skillnad.