it's a ventriloquist act

"Nu börjas det igen." Kanske ni tänker nu. För det kanske blir lite mer sentimentalt än vad den sociala normen tillåter. Jag är ju trots allt en riktig jäkel på att sudda ut gränserna och göra det himla jobbigt att skilja på rätt och fel när det kommer till känslomässiga stormar i hjärtat, tyfonerna som tycks bryta ut i tid och otid, allt som oftast blir det gärna att man trycker ner allt i en ask och sätter den på ta emot och standby precis i roten som kallas hjärta där exakt i vänster sida bröstkorg. Och rätt som det är så imploderar den här asken, och för varje gång den gör det känns det som man släppt löst ett litet monster som är elakt som ett ilsket tandtroll och man skäms för att man känner, man sitter med svansen mellan benen för att man tillät sig själv att känna. Felet är ju egentligen att man inte lät sig i små doser få stanna till lite och känna, att få ta in och ventilera ut. 

Var tionde människa du passerar har en tumör inom sig, eller kommer få gå det ödet till mötes inom en kort framtid. Visste ni det? När jag insåg detta idag ville jag bara lägga mig ner på asfalten och gråta, precis där vid Svingeln jag stod. Jag brukar använda mig utav metaforen "tumör" när jag skriver om mitt hjärta. I sommaren krossades mitt hjärta, och som alldeles för många gåner förut satte jag mig på knä och plockade upp de bitar jag kunde se ett slags mönster i , ja tillochmed flisorna som gick att se med ögat samlade jag ihop för att förbereda mig för att bygga en slags mur utav det. Den här gången fick jag ingen chans att repa mig, klistra ihop och läka. Det blev inga mer "Förlåt, vi försöker igen".

Jag har sett mitt hjärta som en tumör, ett helt fungerande organ som något så hemskt som cancer valde att klänga sig fast på , ha ett järngrepp om och vägra släppa taget på. När jag är som mest logisk så brukar jag skratta och fastställa att detta är ju självklart kärleken. Hur kan något så fint göra så djävulustiskt ont? Ständigt gräva hål i en ? Få en att gråta och skaka om nätterna och bli alldeles tom och livlös om dagarna. När den här tumören sedan "hotar att brista och färga de vita rockarna röda" som min vän Emanuela skrivit om och bejakat under en svår tid i sitt liv, så blir det knapert om luft. Jag kanske bara är 20 år gammal, men när man känner såhär är man så fullständigt säker på att man hade kunnat skriva en hel bok om kärlek, att man vet allt precis om hur det är. Men så börjar man räkna sina föredetta och utvärdera. De är inte så många, jag tänker på hur jag kommer sitta om 40 år i en gungstol om jag lever tills dess, kommer skratta åt det här en dag. "Om ett år eller två kommer det här vara över." Åh nej, nej det går över fortare än så. När du väl bestämt dig att stiga ur ångestmolnet, när du vet att kärleken inte var någonting för dig. Eller när du bestämmer dig för att vakna upp och byta sängkläder. Som man bäddar ligger man, och tvärtom. Det finns ingen tumör som omfamnar ditt hjärta, det är bara en enkel sjukdom som kallas "Kärlek" , den botas precis som en förkylning - härda ut och låt dig vila. Låt hjärtat vila. Men tillåt dig trilla, skrapa knäna och upp på fötter igen. 

När jag och Amanda idag valde att njuta utav höstsolen, traskade vi omkring med leriga skor efter en stund i Hundgården med Doris, då inspekterade vi förälskade par som valt att vandra Slottskogens vägar, hålla handen och se förälskade ut. Vi började bittert diskutera och försökte bygga ihop den perfekta kombinationen utav två människor. Det framgick efter en stund att det var helt omöjligt. Det hade väl varenda kotte kunnat räkna ut, egentligen. Men låt oss säga att det här med kärleken var ett stort samtalsämne på vår höstpromenad, ett omöjligt pussel att lösa på tillochmed den längsta utav promenader, inte ens under pausen med kaffe och cigg. Inte heller under promenaden ner från Linne till Järntorget. Hur kan vi ha hamnat här? Varför? Vad gjorde vi fel och vad gjorde vi rätt ? Vad behöver vi? 

Framställde senare när jag blev ensam att det jag behöver är det jag redan besitter. En ny talang of mine, att kunna behålla mina vänner för att jag vårdar relationer, något jag kanske förblindat glömt att göra förut, det är svårt att veta om det är så eller om det bara är ett dåligt självförtroende som sitter djupt inom mig. Men jag har handfull vänner jag inte skulle kunna tänka mig att byta bort för alla pengar i världen, jag har en familj som älskar mig precis som jag älskar livet i sin fulhet. Jag har mig själv och det är det jag ständigt glömt bort. Hur i hela friden lyckas man vårda en relation om man inte ens kan sätta fingret på en själv. Man tror man löst sitt "Jag" stora gåta och ständigt faller man in i ett "Lurad! Det här är inte du! Nu är du tillbaka på ruta ett och om inte ännu mer förvirrad än innan" , då kan man faktiskt tillåta sig själv och säga "Lurad! Jag vet precis vem jag är, men det tänker jag inte berätta för någon! Om de kan se det kan alla andra ställa sig i kö, för jag vet vilka som är precis lika fina som jag och det räcker så." 

Jag kan känna att jag möjligtvis tappat tråden nu, att jag inte kunde sätta fingret på precis det där jag ville fått sagt. Men ta det för vad det är. Kan för ovanlighetens skull meddela att jag har stora fina planer på gång, jag skall kontakta en specifik organistation (inga bloopers om detta ännu!) och göra något bra för världen. Jag försöker samla ihop all of my guts att framställa det perfekta receptet för framgång och välgörenhet. Lovar att berätta mer när det mer finns att säga. 

Mathilda.