I'll take it all, give me more. I'll be your hero and you whore.
Oh brother, my cup is empty.
De senaste dagarna har varit sprängfyllda med andra lång, hisingen och en hel del alkoholförtärande. På något sätt kan det verka alldeles tokigt fast det är det nog inte egentligen. Man måste fylla sin själ med substitut ibland, för att komma tillbaka till vardagen. Den diaboliska baksmällan börjar avta en aning och det tackar jag högre makter för. Alla dagar kan inte kompenseras med substitut. Men vi har ju varandra iallafall. Allihop, mina fina vänner. Erica som varit på besök i ett par dagar nu, mina flickor här i Göteborg. Rebecca, Amanda, Julia, Anna, Esmeralda, gamle fossil-Johan , och resten utav mina nära och kära. Tillsammans tror jag vi kan fixa vad som helst. Helt fantastisk känsla. Depressiva episoder och maniska perioder är något som tar allt mindre energi ifrån mig nu för tiden. Förr var jag någon som grät utav utmattning. Ingenting gjorde ont längre, det var bara att titta ut över allt man ställt till med och känna en svart klump i magen sprida sig upp i strupen. Sen grät man tills man somnade för att vakna upp till samma mardröm. Och vet ni vad?
Den tjejen känner inte jag längre.
Men till något egentligen ganska oväsentligt. Ni har ju blivit en hel del på senare dar, dock ser jag inte ett endaste livstecken ifrån er. Shame on you är väl fel att säga men på något vis blir jag väl lite infekterad utav den hybris som sakta sprider sig från cell till cell i kroppen, lite som ett rykte går från öra till öra och snart vet hela Åstol att Mathilda i klan Karlssons hus har bytt från prickigt till randigt på gardinerna på södra sidan av huset.
Hur som helst kan jag väl presentera mig på nytt för er som är nya och nyfikna.
Mathilda Karlsson, 20 år gammal men desto äldre inombords. De kallar mig tant, de där människorna jag kallar vänner. Född ute på en välsignad ö som heter Åstol, hur Gud kunde ha glömt den är inte så jättekonstigt egentligen. Den lille plätten i havet kan man gå runt på en ca halvtimme och sedan har du sett allt du behöver se. Men välsignad är den, den är det vackraste jag vet, klipporna, havet, bruset, ljuset, mörkret, natten som aldrig tystnar, men jag erkänner gärna inte sådant högt egentligen. Hemlighet, kapisch?
Jag är ingen hästtjej, det kanske crossed your mind med tanke på att detta inlägg låter som en insändare publicerat i en ponnytidning. Jag är en grubblare, tänker ibland så mycket att min hjärna på alldeles för kort varsel tar semester och jag sitter hjärndöd tills den behagar att komma tillbaka. Jag skriver både musik och en bok med min vän Emanuela som handlar om cancer. Jag fotograferar när jag får chansen, sjunger och ritar fast det låter så gay så det nämner jag inte för ofta. Idag har jag alltså haft läsarrekord, det får mig att tro att ni förmodligen är lika galna som jag. Har ni gått och fått någon galen psykotisk sjukdom såhär på en enkel mager måndag?
Välkomna till klubben.
Men nog talat om min skräckfyllda tragikomik till personbeskrivning. Välkommen till min känslosprängda blogg, den har fått stå ut ganska mycket genom åren. Känslotyfoner som ej kan lugnas ner, kärleksorkaner som inte vill tystas ner, och mycket fjanterier också. Bjuder på lite instagram som avslutning, och ni vet de här klyschiga meddelanden jag vill att ni ska ta till er i slutet av alla inlägg? Ni blir inte av med dom heller. 
Fina läsare, kom ihåg att ni är er egen hjälte. Var ditt eget djur.
