it's a ventriloquist act

Ja men här kommer det då. Jag försöker klä denna text i en actionrulle. Utan bild. Utan ljud. Bara känslan. För det är lite så det känns när man är en del i denna genomsyrade hybris-tösabitens liv. Så vi börjar med att exponera mina första ögonblick med denna rykande heta brud och lägga vikt på hens handlingar i dessa. Tänk er en skottlossning, någon skjuter dig i axeln, du tror att du skall dö och ditt liv passerar revy. 

PANG. Saronkyrkan, hon smusslar lite småcoolt med sin Iphone och är sådär superkristet trevlig mot mig. Ursäktar sig (redan från första början Rebecca, fy skäms) för att hon har den äldsta versionen utav Iphone.
Trodde denna chick var den mest oskuldfulla bryden världen någonsin skådat eller kommer få skåda vilket leder oss till Pang 2)


PANG. Jag fyller 18 år. Jag är bitter och jävlig. Emanuela tvingade mig vara ensam med Rebecca i köket och det var jättestelt ett tag. Sen åkte vi på hemmafest och shottade vodka med en död ödla i. Jag ville spy men lät bli. Fortfarande bitter och jävlig. Rebecca säger "Nej, nu kommer jag lukta alkohol i kyrkan.."

PANG. Det är nyår, Rebecca har marinerat sin lever till den grad att hon tycker livet är helt okej, hon är inte alls trött på livet ikväll. Jag springer in i henne mitt under nyårskravallerna på Avenyn och hon säger högt och tydligt till sina vänner så inte en själ inom 50 mils radie kan ha missat det "DET VAR HON SOM VAR TILLSAMMANS MED *cencurerar här, i säkerhetsfall* " varpå de alla skrattar hjärtligt - om inte lite hånande på samma gång. Därefter var jag tvungen att kyssa Adrian på munnen så han hade delat samma mun med människan i sig. Rebecca skrattade sitt ökända Snövit-gråter-skratt. Min nyårspuss (två år i rad nu, i brist på andra vettiga människor) blev alltså Adrian, årgång 94 och fem stycken huvuden längre än mig.

PANG. Vi spolar fram en aning, det går några fyllor fram och tillbaka och jag konstaterar moderligt att den här tjejen är inte den mest oskuldfulla bruttan i denna värld, det finns värre fall. Jag var väl inte direkt imponerad men. Jaja. Kristian Anttila och Hästpojken spelade på Liseberg, jag var mycket bekrymrad över hur resten av kvällen skulle sluta när jag var i en hög utav flickor som var två år yngre än mig med hormoner som ångade runt dem. 

PANG. För att komma någonstans i denna livspassé så tar vi oss ca en sommar fram, jag ser inte röken utav Fröken Lindblom men tänker inte på det. Tänkte väl att hon har väl någon bibel hon kan bära runt på under armen så det går vägen för även denna tös. Sen kommer hösten och det där uttrycket "Förlorar en står tusen åter" kom till användning. Förlorade en vän och var knäckt milt uttryckt. Jag hamnade på Ejdergatan med Emanuela och den där Rebecca som jag inte känner men stöter ihop med allt som ofta. Emanuela tar spårvagnen till Los Angereds och Rebecca väntar snällt med mig på spårvagnen. Jag minns inte så väl men känner jag mig rätt när jag är i mitt mörkaste mood hinner jag slänga ur mig väldigt mycket opassande saker så som känslor och bittra kommenterar . Och från det jag kommer ihåg så var det något socialt opassande (för att vara en bekant tjej jag sitter och pratar med) och jag trodde mig tycka det blev en jävla stel stämning där ett tag. Åkte förmodligen hem och grät en skvätt också. 

PANG. PANG. PANG. Vi flyger några månader fram i tiden för sedan går det himla fort allt sammans. Jag tror mig minnas att det var i den här ordningen. Jag står ensam med en lägenhet som är målad i den värsta nyans utav grått och behöver assistans till mina 37 kvadratmeter. Och där är dom igen, Rebecca och Adrian. Hjälper till så fint, skriver snusk på väggen. Kan inte klandra de små liven för det dock. Och en dag så sitter hon bara här i mitt kök, något som skrämde mig ofantligt den kvällen var hennes knähöga regnstövlar med fjärilar på, men det låtsades vi inte om, bara en snabb kommentar sådär. Och vi tjötade. Herregud så vi tjötade. Sen kanske jag på senare dar fått en släng utav Alzheimers för resten är jävligt suddigt. Ser det gärna som att allt var frid och fröjd och vi umgicks varje dag efter det. Men riktigt så intensivt var det nog inte. Men nästan. 

Så började det. I mitt huvud iallafall, sen vet jag att Rebecca förmodligen har några saker att korrigera där ovan, men det har hon inte makten till. Hur som haver, för att sätta damen på en pediestal som hon mer än förtjänar. Rebecca är en liten jäkla ängel. Och ni som känner mig kanske missförstår mig nu och tror att jag klämmer in en släng utav sarkasm, men det gör jag inte. Rebecca är en såndär liten vardagshjälte som köper korv med bröd till hemlösa ifall han lovar att resa på sig, hon är den där bruden som fixar begravnings-kit i form utav näsdukar, mascara, nikotinpåsar och liknande, när någon gått bort. Och som bryr sig om alla sina nära och kära helt villkorslöst. Hon är den som gråter som om det inte fanns en morgondag när (jag kommer aldrig sluta ta upp detta Rebecca) hon ser avsnitt 3 utav 3 i Torka aldrig tårar utan handskar, och gråter när hon sitter bredvid sin storasyster för att hon saknar henne. Hon är dotterns kompis vars mamma skulle kunna adoptera endast för att hon berömmer hennes matlagning till den höga grad att mamma blir alldeles generad. Hon är tjejen som aldrig haft ett jobb och när jag låter hennes städa toaletter på Åstol för en hundring i timmen gör hon det som om hon det inte finns mer prestige i ett arbete än som Pottsork. Och sist men inte minst så är hon den där vännen man sitter i Rökeriets hammock med och solbadar efter jobbet, eller uppe på pappas båt och inspekterar hur man fiskar kräftor, eller bara sitter på en brygga i Skärhamn och konstaterar precis så fint som det kan vara, eller hur ont det kan göra, och hur allt bara hänger ihop. Och det behöver aldrig riktigt vara märkvärdigare än så. Det är himla mycket mer än att sitta och citera "Jenny" utav Jonas Gardell, dricka te vid köksbordet, laga mat på redbergsplatsen, eller gå på en spontanpromenad och sedan stanna upp och se att man styrt sina steg till Kingshead, för Rebecca är tillsammans med hennes kompisar som jag också får vara en del utav, något som fått mig att växa, våga och älska. Något förmodligen riktigt enkelt i vissas liv, men en bedrift i mitt. 

Kan dock omöjligt sluta nu, det vore inte likt mig. Måste dra en fuling innan jag sätter punkt på sista raden. Rebecca, din galna slyna. Ditt album kommer, chilla gunilla. Tills dess:

I luv u bby